Efterlängtade

Så sa Anne-Louise Eriksson – även kallad Lollo – som är rektor på utbildningsinstitutet, när hon välkomnade de nya studerande, som började idag, på helfart. Redan tidigare har ett stort gäng distansstuderande börjat. Och snart kommer fler kurser. Vad jag inte visste är att utbildningsinstitutet har ca: 200 studerande. I Uppsala och Lund men även i Göteborg. Det är några stycken.

Det är klart att ett utbildningsinstitut inte är mycket värt om ingen studerar där. Så visst var de efterlängtade. Det syntes i morse, när jag kom till 'skolan'. Bilderna här talar sitt tydliga språk.

Block till de som ska bli församlingspedagoger.

Psalmböcker utanför kapellet.

Namnbrickor i rätt färgkod. (Grönt= diakon, blå=församlingspedagog,
gul=kyrkomusiker och röd=präst) samt passerbrickor (s k plupp).

Och så förstås förmiddagskaffe/te i köket.

Efter presentationer och en del annat fick jag möjlighet att sitta med tre kollegor och planera dop-blocket. Det sker för präststuderande på termin 2 och även med musiker.

Konstigt egentligen att inte pedagogerna är med på dop-blocket. Jag är van vid att samarbeta med dem. Framför allt i dopsamtalen. När jag var präst i Kalmar åkte samtliga präster och pedagoger på en studieresa för att samtala om en satsning som gjordes: Dopets år. Där var kopplingen församlingspedagog – präst kring dopet självklar.

Men visst behöver även musiker och präster samarbeta kring dopet.

Jag förstår att det framför allt är schematekniska frågor som gör att det inte hinns med att även ha pedagoger med.

När vi skulle göra gruppindelningen räckte inte musikerna till, tyvärr. De är bara fyra! Då sa musikansvarig till att de få musiker om finns skulle vara i samma grupp eller i två grupper men inte i alla tre. Då sa jag:

Ord och inga visor!

Och på ett sätt stämmer det för den sista gruppen. Där blir det bara präststuderande. Och inga musiker. Då blir det ord och inga visor.

Fast förmodligen kan även de präststuderande sjunga. Det löser sig!

Portfölj eller fåtölj? Det är frågan!

Idag har jag, tillsammans med åtta andra arbetskamrater, fått utbildning i 'portfölj'.

Min första reflektion är att jag, om jag ska arbeta med 'portfölj', inte får tillbringa så mycket tid i fåtölj. Men det kanske jag ändå inte hade fått. (För vi har ingen fåtölj i vår 2:a, så det kan vara detsamma!)

Portfölj-metoden handlar om att ge de studerande möjlighet att själva reflektera över sitt lärande. Kontinuerligt skriver de studerande ner sina reflektioner och dessa texter – kanske i form av loggböcker – hamnar i en portfölj (portfolio). Det går sedan bra att följa den läroprocess som ägt rum. Framför allt för den studerande själv.

På hemsidan beskrivs arbetssättet 'Writing as a way of thinking' bland annat såhär:

Det innebär att de studerande bland annat kommer att arbeta med ”loggböcker”. Där samlas olika typer av skriftlig respons på texter som läses, på praktik och egen erfarenhet. Avsikten med loggböckerna är att ge de studerande möjlighet att under utbildningen stanna upp och reflektera över vilka tankar, associationer, frågor och kritiska funderingar som väcks vid läsningen av olika texter eller vid uppgifter under praktiken.

Mitt intryck är att denna metodik och portfölj-metoden är två arbetssätt som kompletterar varandra.

För mig kom denna utbildningsdag i grevens tid. På måndag anläder 58 studernade till utbildningsinstitutet i Uppsala och ett nästan lika stort gäng till Lund. Jag kommer inte att möta alla i undervisningssituationer men åtminstone blivande präster och diakoner i Uppsala, kommer jag att lära känna. Kursplaner, kursschema och lektionsutkast börjar ta form. Nu blir utmaningen att anpassa det redan planerade till portföljmodellen.

Hela nästa vecka går åt till introduktion och då finns inte mycket tid till förberedelser, tror jag.

En del av lösningen ligger nog i att portföljen inte enbart är mitt ansvar. Den studerande har också ett intresse i sitt eget lärande. Jag ska ge utrymme för denna reflektion och även tillhandahålla verktyg. Men det är ytterst den studerande själv som reflekterar. Det är skönt att veta.

Däremot är det viktigt att jag, i de kurser jag har ansvar för, formulerar tydliga mål. Det blir gentemot dessa mål, som de studerande kan reflektera. Så vad är mina egna förväntningar på de studerandes lärande, när det gäller predikan?

Kursledaren vi mötte idag, menade att det underlättar om läraren lyfter fram 2-3 mål, när det gäller reflektionen. (Sedan finns det ju många andra moment i den totala undervisningen). De mål jag lyfter fram skulle kunna vara:

Förmåga att utforma och hålla en predikan, som är väl förankrad både i kristen tro (bibel och tradition) och i vår egen samtidskontext.

Ett annat mål:

Förmåga att låta predikan finnas i den egna kroppen.

(Till detta hör ju att vara medveten om kroppsspråket men också att det som Gud, genom bibelordet vill säga, också måste få landa i predikantens eget liv och reflektion).

En annan möjlig målsättning är

Förmåga att ge och ta emot konstruktiv kritik.

En person som inom ett år ska prästvigas och därefter arbeta i en församling, bör kunna vara öppen för detta. Många präster är med om att gudstjänstbesökare kommer efter gudstjänsten och tackar för en bra predikan. Men hur gör jag mig tillgänglig som präst för lite mer konkretion.

Vad var det som var bra? Hur tog det tag i den som lyssnade?

Vågar vi föra sådana samtal med gudstjänstbesökare, får vi spännande miljöer i och kring våra kyrkor.

Med andra ord blir det inte användning för någon fåtölj. Det är i alla fall ett som är säkert.

'Actualités la chasse aux ministres' av Charles Vernier. Napoleon
ses jaga ministrar med en portfölj ingen vill ta emot.
Så hoppas jag inte att det blir på utbildningsinstitutet.

Kyrkornas världsråd och utbildningsinstitutet

Igår fick jag ett efterlängtat mejl. Från Sydafrika. Jag hade skickat en artikel till en kollega och fick nu äntligen svar. Vad jag förstår håller den för publicering och det känns mycket bra.

Artikeln beskriver den process som ledde fram till det första 'förmötet för kvinnor och män' som ägt rum i samband med en generalförsamling med Kyrkornas Värdsråd (KV).

Det är nu snart två år sedan och på tiden att jag blir färdig med min text. Ännu återstår s k 'peer review', vilket innebär att ett par kollegor ska läsa texten och godkänna att den håller måttet. Förmodligen får jag tillbaka den med några kommentarer och förbättringsförslag.

Det är i nuläget särskilt en detalj som jag minns från förmötet i Busan, Sydkorea. I en av samlingarna, när både kvinnor och män var med, skulle en av de svenska deltagarna beskriva situationen i Svenska kyrkan en smula skämtsamt. Hon var då studerande vid en av föregångarna till Svenska kyrkans utbildningsinstitut, nämligen Pastoralinstitutet i Uppsala (PIUS). Temat för samlingen var, tror jag, hur det ser ut med genusrättvisa i de olika medlemskyrkorna. Genomgående gällde att de allra flesta kyrkorna i världen styrs av män men att kvinnor är i klar majoritet när det gäller medlemsantalet.

Hon berättade att hon och de andra kvinnorna som var på väg att bli präster i Svenska kyrkan försöker få de få män som finns på PIUS att inte känna sig mindre värda, bara för att de är i minoritet. Att även de har en viktig uppgift i prästkåren, som män.

Hon förklarar både före och efter att hon ironiser en smula över en situation som är relativt unik i kristenheten, nämligen att majoriteten präststuderande är kvinnor.

Minns jag rätt hade många i auditoriet svårt att förhålla sig till det som sas. Jag tror alla förstod att det som sades, var sagt med glimten i ögat. Men ändå var det svårt för många att inse att det kunde vara så, att kvinnor var i majoritet i en prästutbildning. I många kyrkor finns ju inte en enda präst som är kvinna.

Min artikel handlar inte om just detta men mina reflektioner inför terminsstarten på Svenska kyrkans utbildningsinstitut gör, bland mycket annat, det. Ännu vet jag inte hur fördelningen kommer att bli. Men jag tror att det kommer att vara en dominans av kvinnor. Bland kollegorna är det helt klart så. Rektorn är kvinna och tre av fyra programchefer. Av de 13 som arbetar i Uppsala tror jag att vi är 3 män. Sedan finns det några timanställda. De är, tror jag, alla kvinnor.

Spelar detta någon roll? När jag själv läste på dåvarande pastoralinstitutet var det helt annorlunda. Då tänkte jag inte så mycket på saken. Det var bara så.

Det är overdersägligen så att det har skett ett skifte i Svenska kyrkan. I en annan artikel, som jag lämnat in för publicering, beskriver jag bland annat detta. Minns jag rätt är ungefär 55% av de som prästvigs idag, kvinnor. Bland kyrkoherdar är det dock helt klart flest män. För att inte tala om biskoparna.

Min uppfattning är att det är bra med en balans. Den kan ju aldrig hamna på 50/50. Om det ibland blir 40/60 eller 60/40 är det ju inte hela världen.

Men hur ser det ut bland musiker, pedagoger och diakoner? Min misstanke är att åtminstone diakoner och pedagoger kraftigt domineras av kvinnor. Är det bra? Förmodligen inte.

Det känns viktigt att hitta språk och arbetssätt, som bidrar till att både kvinnor och män känner sig hemma i kyrkan. Som anställda, ja. Men framför allt som medlemmar.

Under min termin som vikarierande lärare kanske jag återkommer till hur genusaspekten påverkar innehållet i det som sker vid utbildningsinstitutet.

Men det får bli i en senare bloggpost. Ännu har ju inte terminen börjat.

The Kairos Document 30 years

Another anniversary! This time the 30st Anniversary of the South African Kairos document. As far as I know, the first document of this sort.

Kairos (καιρός) is a Greek word which means the opportune time. Greek has another word for time, kronos (κρόνος), which is the ordinary clock time.

One of my colleagues in the Church of Sweden, Rev. Anna-Karin Hammar, takes part in the celebrations. 

Anna-Karin to the left (and I think I recognise Sarojini Nadar, a colleague
from UKZN, to the right.

Two other persons I know are Chali Kasonde and Nonhlanhla Mnisi. They are students at the University of KwaZulu-Natal and I know them as dedicated and bright students.

It would have been wonderful to be part of this occasion. But my place is right now in Sweden. That is my Kairos.

Still I want to quote one of the persons who are present at the Kairos Anniversary in South Africa, Prof John de Gruchy. He writes on a blog called kairossouthernafrica:

As we take note of what is happening around the world as well as in our own country, we would be foolishly blind if we did not recognise the global and national crises facing us.  The world has become a much more dangerous place than we ever imagined when we entered this new millennium.  So we should listen to the prophets.  They are not prophets of doom but prophets of justice and hope.  This is God’s time, they declare, a time to grasp the opportunity to change.  So let us not be among those who, as Isaiah said, “look but do not see, or listen but do not hear.”  Rather let us following the counsel of the prophet Micah and the Kairos Document “ do justice, love mercy, and walk humbly with God.”

Since the 1985 Kairos Document in South Africa similar documents have been published in Palestine and Swaziland, just to mention two.

A network for academics working with the Kairos concept is called Grasping Kairos. I am one of them.

The most important thing, however, is to listen to God and find the Kairos document in one’s own context.

What is your Kairos?

Chali Kasonde with the Mayor of Johannesburg, Mpho Parks Tau,
at Regina Mundi Catholic Church in Soweto.

Nonhlanhla and Chali.

Skuttis

Nu ska jag skriva om min nya arbetsplats under en annan rubrik än jag skrev i min förra bloggpost. Jag är medveten om att inte alla vill att Svenska kyrkans utbildningsinstitut ska kallas för 'Skuttis'. Det låter barnsligt, menar vissa, och för tankarna till ett dagis. Eller en förskola, som det ju egentligen heter.

Men handen på hjärtat: är inte all utbildning en slags förskola? Dessutom är ordet Skuttis bra. Ett 'skutt' är ju samma sak som ett 'hopp'. Så om nu Svenska kyrkans utbildningsinstitut är en plats för hopp eller en skola för livet. En livets förskola. Då måste väl alla vara nöjda?

Alltså fortsätter jag min idé med att tillämpa Utbildningsinstitutets arbetssätt 'Writing as a way of thinking' (skrivande som ett sätt att tänka) på min blogg. Den här gången sattes tankarna igång i söndagens familjemässa. Hustrun och jag deltog i S:ta Birgittakyrkan i Knivsta. Det var både fint och roligt. Roligt, för att vi ju gifte oss i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar, där vi också båda arbetat.

Hustrun ska nu börja arbeta i Knivsta församling och eftersom vi bor i närheten blir detta vår hemförsamling ett tag framöver.

Församlingen hade genomfört dagläger under veckan som gått och nu skulle barnen framföra ett drama. Detta gjorde de mycket bra, på predikans plats.

Det passar alltså bra att jag kommenterar just detta, eftersom jag nu undervisar i predikokunskap (homiletik).

Lille Skutt och Bamse, tillsammans med berättaren.

Först berättade en av ledarna om Bamse och om den som skrivit Bamse-böckerna: Rune Lindström. Vi fick veta att Rune Lindström bland annat läste bibeln, för att få inspiration och att många av Bamse-berättelserna bygger på bibelberättelser. Det var just en sådan berättelse, som barnen skulle dramatisera.

Sedan presenterades alla rollfigurer. Bamse, Lille Skutt, Farmor, Skalman, Vargen osv. Mest utklädd var förstås Skalman, så vi fick vänta lite på att just Skalman skulle komma in. I den paus som uppstod utbrast ett av barnen:

Kanske Skalmans mat- och sovklocka har ringt!

Touché! När väl den gröna gestalten kommit på plats började dramat. I korthet handlade det om att Lille Skutt hade fuskat i en kultävling och att detta upptäcktes. Det beslutades att Lille Skutt skulle bestraffas genom att alla tog en näve kulor ur hans enormt stora kulpåse. Men då sa Skalman:

Den av er som aldrig har fuskat får ta kulor ur påsen.

Vilket fick till följd att alla lämnade tillbaka sina kulor och de som inte hade tagit inte tog några.

Inspirationen finns i Johannes 7:53-8:11, för den som vill läsa.

Det var mycket folk i kyrkan och både barn, föräldrar och andra var med och lyssnade aktivt. Så bra!

På mitt schema för hösten ser jag två lektioner med rubriken:

Predika med barn

Så bra att det stod 'med' för i söndags var barnen verkligen med och predikade. Vi får se hur mycket 2 x 45 minuter kan förslå lite senare i höst. Men en sak är säker: jag kommer att tänka på söndagens förkunnelse, där Lille Skutt fick vara med. Med andra ord kommer Lille Skutt även få vara med på Skuttis.

Utbildningsinstitutet

Från 1 augusti 2015 arbetar jag som vikarierande lärare i homiletik vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Min arbetsplats finns i Uppsala. (Utbildningsinstitutet finns även i Lund).

Vid detta institut utbildas kyrkoarbetare. Kyrkomusiker, församlingspedagoger, diakoner och präster. Jag kommer främst att undervisa blivande präster men i någon mån även blivande diakoner.

Ämnet är homiletik. Ordet kommer av det grekiska ordet ὁμιλεῖν [homilein]. Grundbetydelsen är att 'samtala'. Alla som har lyssnat till en predikan vet att det oftast handlar om monolog. Men det går ju att hålla en monolog på olika sätt. Min önskan är att de studerande utvecklar sin förmåga att tala på ett inkluderande sätt. På ett sätt som öppnar för samtal och frågor. Som inbjuder till dialog. Även om de talar i monologens form.

Arbetsättet vid utbildningsinstitutet är inspirerat av en metodik som kallas

Writing as a way of thinking (skrivande som ett sätt att tänka)

När jag fick detta klart för mig tänkte jag: det är ju ungefär därför jag bloggar. Bloggandet hjälper mig att tänka.

Så kom jag på att jag kanske ska blogga om min nya arbetsplats. Självklart kanske någon tycker. Andra anser att det är olämpligt. Själv hoppas jag att det kan vara en möjlighet att ge lite inblickar i hur arbetet i det nya utbildningsinstitutet ser ut.

Givetvis kommer jag inte att hänga ut enskilda människor eller yppa sådant som hör hemma inom olika själavårdsmässiga sammanhang. Det jag kommer att beskriva är mina egna och därmed högst subjektiva reflektioner.

Först börjar jag med några bilder:

Någon av mina nya arbetskamrater har hängt ett välkomnande hjärta på mitt skrivbord.
Undrar vem! I vilket fall uppskattar jag det varmt.

Min bokhylla är fortfarande tom.

Under skolklockan finns en liten vällingklocka och hörselskydd.
Det ger i alla fall mig vissa associationer.

I källaren på Fjellstedtska, där institutet är inrymt,
finns en krypta.
När jag själv gick på gymnasiet Fjellstedtska skolan
tror att detta rum var matkällare.

Fjellstedtska skolan grundades 1862 för att utbilda präster för Svenska kyrkan.
Jag gick gymnasiet där 1976-79. 1982 lades skolan ner.

Skolan ligger vackert inbäddad i grönska längs stranden till Fyrisån i Uppsala.

En del av skolan är en liten träbyggnad, som kallas Kavaljeren.

Tanzania 8

The dance experience demands a blog post of its own. The project is called 'the Cultural Arts Centre Project at Makumira' and has the European Union, amongs others, as partners.

First we went to a piece of land that has been given to the project, where they intend to build a cultural centre. Right now there is only a stage.

From there we went back to campus and the room where the group were going to perform. There show was a new production and we were the first persons to watch their first dress rehearsal. 45 very intensive minutes!

At the centre was a young woman and she was courted by three men. One sang a very sad and sensitive song to her. The second was a Massai who danced forcefully, making sounds of cattle and also carrying a stick, which he hit the floor with several times. He was joined by four friends and the woman clearly became scared when they danced around her. So she fled.

Finally she finds her drummer.

Lastly a drummer approached her and he did it in a way which she liked. They had close eye contact and he waited for her to respond positively before every move he made.

The dance was very emotional and sensual. I thought about the discussion I had had with the students and realised that Africa really have so many arenas where the conversation around relations and especially sexuality can take place.

The last twenty minutes were a long, vibrant explosion of feelings (and sweat). We were totally overwhelmed. And impressed!

I hope that this project will be supported also in the future and hopefully could this group be invited to perform abroad. Why not in Sweden?

With this powerful demonstration of the rich, African culture, we were both ready to go to airport as well as a bit sad to finally part with Africa.

But we know that we are not parting. We will be back! And Africa will anyhow remain in us.

Tanzania 7

Day eight. Our last day. Usually this kind of day means packing and waiting for the car to leave for the airport. Not for us.

A dance group had made contact with Penina and asked if we were interested in watching their show. Could it be squeezed in? Certainly! But before that Dag had asked if I could sit in when the Master students of the Gender, Theology and Health programmed defended their theses. And the leadership had promised that this was in order.

So, I also managed to listen to one presentation this last day in Tanzania and in Africa. One of Dag’s students defended and the theme was interesting. Something about the parental silence among Pare people, in relation to Sexual and Reproductive Health.

This programme, sponsored by Church of Sweden, with money from Sida, we also have at the University of KwaZulu-Natal. And at Stellenbosch in South Africa and EGST in Ethiopia. I have been a little involved at UKZN. But as far as I know, the students do not defend their theses there.

I will not say much about the thesis as I have not read it. But the comments, at the end, given by the Dean of the Faculty of Theology and by the Vice Chancellor of the Tumaini University Makumira were very interesting.

The VC asked the student if he had spoken about sexuality with his children. Before he could answer the VC confessed that his father never did that with him. When the student heard that he directly said that this was also his experience but that he had started to talk with his children, after he had begun to write his thesis.

Then the Dean made a comment, which I think was extremely important. She mentioned that her aunt had been the person who had spoken to her about these things and that one should not forget the contribution of other, significant adults, close to the children.

When I had left the one defense that I were present in, I joined a group of Master Students, that were waiting outside the building to hear the results of each and every student. With them I had a very open discussion about sexuality in general and LGBTI in particular. I was amazed how openly these things were discussed.

I am very glad that I also got this important experience from my visit to Tanzania.

It was with these students I had a very interesting conversation about rather sensitive issues.

Tanzania 6

The Ngorongoro crater - captured as a panorama photo.

After breakfast we left in the sunrise. In South Africa we are used to very early morning tours. Our guide was not in a hurry and it was well over eight when we reached the main gate. It took some time to get in and I thought we would miss the show.

When we climbed the crater and Moody drove on top of the edge for almost half an hour it was extremely misty. We saw nothing and I thought that we had made the trip in vain.

When I asked Moody about this, he promised that the weather would improve when we got to the bottom of the crater. And of course it did. And it also improved generally speaking. Just like Kilimanjaro, the Ngorongoro crater has its own weather system.

We saw almost everything, except – of course – leopards. I have lived in Africa 7½ years and visited numerous parks. But never have I spotted a leopard. I start to think that Moth

er Nature’s message is:

You and your kind are messing with me. This is my answer. And it is only the beginning.

Are we really civilised? I have strong doubts. Especially after having seen the Massai cattle herders leading hundreds of cattle down the slopes of Ngorongoro. We had just seen at least 15 lions. How did they dare? So, Moody told the story we had heard from others also. The lions and the Massai have a truce.  The Massai never hunt game. And the lions don’t take cattle from the Massai. I love this!

It was a bit disturbing that we also saw approximately 20 cars, where we saw the 15 lions. But we should not complain, since our car was part of the traffic jam.

One thing that was special with the crater was the variety of birds. Stork, grey crowned crane, pelicans, flamingos, eagles, vultures and many smaller birds like the beautiful blue starling and the colourful lilac breasted roller. Not to mention the secretary bird and the heaviest flying bird:  kori bustard.

Very satisfied, after almost five hours of intense game viewing, we began our journey back to Makumira.

As if the day was not good enough, Dag had arranged a wonderful dinner when we got back. Penina had helped him and at the table we also saw Mary and Msafiri. What a fantastic last evening.