Sedan ett tag tillbaka
har hustrun och jag planerat denna resa till Moçambique. Det har att göra med
det uppdrag hustrun har när det gäller kyrkorelationer. Det anglikanska
Lebombostiftet har en vänstiftsrelation med Västerås stift. Just nu finns två
unga volontärer från Västerås stift som ska få besök. Samtidigt ges tillfälle
att stifta bekantskap med själva stiftet. Och jag hade möjlighet att följa med,
som make. Trivsamt!
Det var dock med blandade
känslor. Jag tänkte att det skulle vara spännande och intressant att vara i
Sydafrika under den vecka, när nationen sörjer Mandela. Men så blev det nu inte
och i kvällens eftertanke känns det som att det kanske ändå inte hade varit så
enkelt att fånga känslan i Sydafrika. Låt mig ge några exempel på vad jag
menar.
När jag, liksom de flesta
andra i Sydafrika, vaknade upp i fredags morse och förstod att Madiba hade
avlidit, trodde jag att detta skulle skaka om samhället, så att det skulle
synas och märkas överallt. Min erfarenhet i Pietermaritzburg fram till måndag
morgon var inte den. Jag såg väldigt få tecken på att människor var berörda –
åtminstone inte så att de visade något.
Genom TV, Radio och
sociala medier har jag följt med reaktioner på andra platser. Jag förstod att
många strömmat till de olika platser som förknippats med Mandela i Houghton,
Soweto och Kapstaden. I TV var det minnesprogram dygnet runt.
Vid Mandelamonumentet fanns bara tre anställda, när jag kom dit.
Själv åkte jag på
måndagmorgon bil från Pietermaritzburg mot Johannesburg, för att ansluta
hustrun, som redan gjort vänstiftsbesök i Swaziland och Zimbabwe. Jag passade
på att besöka det Mandela-monument som finns på platsen där Mandela greps, i
Howick. Jag var i stort sett ensam om att lägga ner en blomma där. Visst hade andra
varit där – det syntes på blomsterskörden. Men just då var jag själv.
När vi idag reste från Johannesburg
till Maputo lyssnade vi på Minnesgudstjänsten från FNB-stadium i närheten av
Soweto. Några saker slog mig. Dels att en grupp buade ut president Jacob Zuma,
dels att stadion var endast halvfull.
Eftertanken är denna: hur
stor var Mandela i Sydafrika egentligen? De stora grupper fattiga som lever i
utsatthet och misär – orkar de bry sig? Har Mandelas försoningsarbete haft
betydelse för dem? Eller är det så att det är de rika och besuttna i världen i
stort och i Sydafrika som värnar om Mandelas minne mest? Raden av utländska
statschefer (91 st) som vallfärdade till Johannesburg. Är det dessa (och många
andra förhållandevisa rika i världen – som t ex jag) som har mest behov av den
försoning Mandela levde. Men kan det fungera? Försoning utan rättvisa – är det
möjligt?
Nu var det kanske bara en
mindre grupp som buade ut Zuma och det varade kanske inte så länge. Men detta
att stadion bara var halvfull, när arrangörerna hade tänkt att de som inte fick
plats skulle skjutsas till två eller tre andra stadions, där de kunde följa minnesgudstjänsten
på storbildsskärmar – är det inte ett tecken på att gensvaret inte riktigt
fanns där? Kan det vara så att människorna visserligen älskade och uppskattade
Mandela men inte ser att dagens ledare fortsatt där han slutade? Kan det vara
en tyst protest? Eller ska vi skylla på regnet? När kommentatorerna i radio
berörde detta med det ihållande regnet, sa de att regn i afrikanskt tänkande
betyder välsignelse och att det därför var självklart att det skulle regna en
sån här dag. Men har Sydafrikas folk verkligen fått del av denna välsignelse?
I så fall skulle det
största som hänt hittills kunna varit att Cubas president Castro och USA’s
president Obama hälsade på varandra. Om det leder till något är det ju i alla
fall värt att fira.
Givetvis var Nelson
Rolihlahla Mandela en enastående person. En förebild. Jag försöker inte på
något sätt förminska detta. Jag försöker bara förstå den sydafrikanska
befolkningens reaktioner. Jag kan se två möjliga förklaringar: antingen har
inte Mandelas död berört 100 % av befolkningen, som man kunde förväntat sig
eller lever jag lite vid sidan om och har inte kunnat uppfatta vad det är som
rör sig i samhället. Sanningen kanske ligger någonstans mitt emellan.
3 comments:
Mycket intressanta reflektioner. Ja, jag tror att försoning utan rättvisa är svårt. Och jag tror även att majoriteten av Sydafrikas fattiga lever en dag i taget och är mest önskar att den politik som förs idag ska verka för rättvisa. Så verkar inte vara fallet.
Diskussionen i Sverige om moderaternas roll belyser det här. Vi solar oss gärna i glansen av andra dignitärer och (döda) ikoner - vad görs idag för marginaliserade i vårt land?
Viktig fråga, Elisabet! Vår kamp måste nog föras framför allt i vår närmiljö. Med fönstret öppet mot omvärlden, förstås!
Håller med om detta med närmiljön. Jag landar oftast där när jag förskräcks över alla berättelser om orättvisa i omvärlden. Jag får göra det jag kan i min egen "sandlåda".
Post a Comment