Igår lades Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala (EFGU) ner. Det är alltför få personer som är engagerade. I verksamhetsberättelsen stod att läsa:
Engagemanget för flyktingfrågor inom kyrkorna måste dock fortsätta – men får utvecklas och formas i någon annan organisation framöver. För verkligheten i vår värld visar på allt annat än att behovet har minskat – [antalet] människor som tvingats på flykt har historiskt aldrig varit så högt som nu. Men, som det står i Predikaren 3 ... Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp …
Innan årsmötet tog vid, talade Sr Karin, från Alsike
kloster, om hur samverkan mellan EFGU och Alsike kloster sett ut genom åren. Berättelsen
tog sin början 1989 med en skärpt asyllag. Före 1989 kunde man få asyl om man
hade syskon i Sverige. Men man kunde fortfarande åberopa krigsvägran och det fanns
möjlighet för de facto-flyktingar att få asyl. (En de facto-flykting kunde få
stanna trots att den inte var flykting enligt flyktingkonventionen.) Sr Karin
berättade att de flesta asylsökande då fanns på flyktingförläggningar som drevs
av Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). Det var framför allt kriget mellan Iran och
Irak som gjorde att människor drevs på flykt.
Det fanns även en grupp som kallades turkbulgarer. De inhystes i stora tält på åkrar i Skåne. Och de hotades av att bli ivägskickade. Genom Luciabeslutet 1989 försvann även möjligheten för de facto-flyktingar att stanna.
Kyrkfolk och radikala ungdomar organiserade sig i asylkommittéer. Så småningom hade ett 30-tal människor sökt sig till Alsike kloster. Systrarna uppvaktade biskopsmötet men inget hände. Ett rykte spreds bland turkbulgarerna att de skulle söka sig till nyårsbönen i någon kyrka. En stor grupp samlades i Uppsala domkyrka.
(Jag har hört Bo Nylund, som under många år var ordförande
för EFGU, berätta om den kvällen. När nyårsbönen var slut satt turkbulgarerna
kvar. De vägrade lämna kyrkan. Då samlades de kyrkorådsledamöter som fanns
närvarande i sakristian för att fatta beslut om vad som skulle göras. Enligt Bo
var dåvarande ärkebiskopen, Bertil Werkström, där. Han sa helt sonika något i
stil med:
För en tid sen firade vi minnet av en familj som inte fick plats i härbärget.
Därmed var saken avgjord. Turkbulgarerna fick stanna i
kyrkan.)
Igår kväll berättade Sr Karin att de var kvar i 3 månader. Sr Karin var själv där och fick som ansvar att gå igenom alla asylärenden. En ung gymnasist var där och visade stort intresse. Hans namn var Erik Ullenhag. Han och Sr Karin sov i varsin ända på samma kyrkbänk. (Tänk om han blivit partiledare för liberalerna ...)
Det var kostsamt att hysa denna stora grupp i domkyrkan. Mat och även säkerhetsvakter drog stora resurser. Det fanns redan en organisation som hette FAR (nuvarande FARR – Flyktinggruppernas riksråd.). Förslaget blev bildandet av ”MOR”. Någon som skulle ta hand om människorna. Om jag förstod Sr Karin rätt var det så EFGU växte fram. Personer som Bo Nylund, Sr Karin, Margit Bygård, Eva och Bengt Ture Molander samt Bertil Werkström var viktiga.
Ber man på allvar måste man göra bön med händerna.
Det var gott att ha med sig Sr Karins ord inför årsmötet. Fint också att en representant för organisationen Ingen människa är illegal fanns med. De arbetar på ett liknande sätt som EFGU har gjort.
Min bön är att något ska spira ur det som sades igår. Gärna
förbönsgudstjänster i kyrkorna. För det kommer att behövas.
