Hopp i semestertider

På måndag börjar min semester. Efterlängtad. Redan nu är vi på sommarstället och njuter av värmen. Samtidigt våndas vi. Inte för att det är för varmt för oss utan för att det är för varmt för jorden. Greta Thunbergs sommarprat finns kvar i mitt medvetande. Och inte bara det. Samtal med nära och kära. Andra intryck från både böcker och media. Det är svårt att odelat glädja sig över värmen.

Denna morgon vaknade jag av mig själv lite efter sju och tog min bibel och satte mig på verandan för att läsa den föreslagna texten ur den bibelläsningsplan jag följer. Men innan jag öppnade Bibeln stannade jag upp, för att fånga in vilka känslor jag just då bar på. En slags sorg steg upp inom mig. Över tillståndet i skapelsen. Och en känsla av hjälplöshet.

Sedan läste jag:

Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand (Jes 41:10).

Profeten Jesaja skriver dessa rader för cirka 2 500 år sedan. Men ändå drabbar de mig som ett direkt tilltal denna morgon. Det är som att Gud säger direkt till mig:

Anders, glöm inte bort att räkna med mig. Samma kärlekens Gud erbjuder sig inte att lösa alla problem. Jag erbjuds styrka. För jag vet ju att jag också måste bidra i den förändring som är ofrånkomlig. Men jag är inte ensam och jag behöver inte bära hela klimatkrisen på mina axlar. Jag får så klart dela ansvaret med alla andra människor men mitt i allt får jag/vi vara buren/burna av den som bär allt. (För att citera Olov Hartman).

Att leva av tro
är grenarnas liv från Olivträdets rot,
att bära ett ok i sitt jordiska kall
men själv vara buren av den som bär allt
och svara på åklagarmakternas dom
försoningens ord (Sv Ps 62:4).

Mobil bibel

Har länge mediterat över denna blogpost. Förra söndagen var jag i en av Kalmars kyrkor på ungdomskväll. När allt skulle avslutas med andakt i kyrkan och en av ungdomarna skulle läsa en bibeltext spred sig ett lätt fniss genom lokalen. Han tog upp sin mobil och läste ur den.
Tja, varför inte! Medium som medium.
Jag fick mig en tankeställare. Det har ju hänt att jag sagt åt något av barnen: måste Du hålla på med mobilen nu? Kan Du inte lägga från Dig mobilen? Osv. Tänk om dottern eller sonen sitter och läser en bibelvers?
En mobil kan ju användas till vad som helst. Så att be någon sluta upp att använda sin mobil är ungefär lika begåvat, slom att säga:
Sluta upp att tänka! (Den som tänker kanske tänker ut något mindre önskvärt.)
Men samtidigt finns det en problematik. Man kan inte fråga hela tiden vad i mobilen det är som ens barn sysslar med. Det är något individualistiskt över hela företeelsen. Med hjälp av mobilen kan man leva i sin egen lilla värld, trots att man sitter vid matbordet eller soffhörnan. Jo, man ska väl få ha sin egen lilla värld. Det behöver vi alla. Men inte bara det!
Men kanske ska man ändå utgå från att den används till något gott. Kommunikation! Informationssökning! Kultur! Eller varför inte bibelstudium!