Hur visar vi varandra omsorg - ett sydafrikanskt bidrag

Idag valde vi att besöka gudstjänsten i en av kyrkorna i vårt bostadsområde, St Alphege’s. Det är en anglikansk församling. Vi har besökt den förut och jag har även bloggat om den förut.

Yxans betydelse förstår jag. Sädes-
axet tror jag har att göra med kärleken
till de fattiga. Stenarna kanske också,
liksom yxan, har med martyriet att göra.

Sankt Alphege (Ælfheah of Canterbury) var känd för sin kärlek till de fattiga. Han blev med tiden ärkebiskop i Canterbury och togs till fånga av danskarna. När han inte ville betala lösensumman avrättade de honom med en yxa. Därav hans symbol.

Arvet förpliktar och därför var vi inte förvånade, när församlingens präst, Janet Trisk (som också är akademiker knuten till University of KwaZulu-Natal) i predikan berättade att församlingens kyrkoråd antagit ett uttalande om inklusivitet. Det ska nu finnas på första sidan i gudstjänstagendan fram till slutet av kyrkoåret och då ska hela församlingen beredas möjlighet att göra denna hållning till sin. Jag har försökt översätta uttalandet, som jag menar är välformulerat och riktigt. Det kunde fungera i många andra sammanhang – inte minst i vårt virtuella samtal i sociala medier. Lite kritisk är jag till att det handlar mer om vad vi inte ska göra än vad vi ska göra. Men ändå är det bra:

Uttalande om inklusivitet:

“Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28).

[I vår församling] gläder vi oss över att vara en gemenskap i mångfald, med många olika slags bakgrund och från olika kulturer.  Vi inser att det med mångfald följer en risk för missförstånd och en risk att vi skadar varandra.

Därför lovar vi att visa omsorg och omdöme, i ord och handling. Särskilt förbinder vi oss att inte använda ett stötande språk när det gäller ras, kön, genus, etnisk eller socialt ursprung, nationalitet, sexuell läggning, kultur eller fysiska/psykiska funktionshinder. Vi förbinder oss att inte uppföra oss på ett sätt som får någon annan medlem i Kristi kropp att känna sig ovälkommen eller mindre värd än någon annan.

Som den Helige Benedictus förmanade medlemmarna i sin kommunitet, förbinder vi oss att välkomna var och en, som om de vore Kristus ibland oss.

Här kommer den engelska texten:

St Alphege’s Statement on Inclusivity

“There is no longer Jew or Greek, there is no longer slave or free, there is no longer male and female; for all of you are one in Christ Jesus” (Galatians 3:28).

At St Alphege’s we rejoice in being a diverse community from many different backgrounds and cultures. We recognise that with diversity comes the possibility of misunderstanding and the potential for hurt.

Therefore we pledge ourselves to using care and discretion in the way we speak and act. In particular, we undertake not to use offensive language in respect of race, sex, gender, ethnic or social origin, nationality, sexual orientation, culture, or physical and mental disability, and not to behave in any way that might lead another member of the body of Christ to feel unwelcome or less valuable than any other.

As St Benedict counselled the members of his community, we undertake to welcome each one as if they were Christ among us.

Fourth Sunday of Advent and contextuality

For the first time we attended church in the closest Anglican church, St. Aphege’s Church. The service on a Sunday starts at 7.30 and by 8.45 we were out. 

Children were invited to light the candles in the beginning of the service. 

Janet Trisk led the service. She is both a canon (I think) and linked to my University. The first time I listened to her was at a conference with the Theological Society of Southern Africa in Bloemfontein 2010. She read a paper with the title:

Beauty for Ashes: Responding to Violence

It is published in the book:

Living on the Edge. Essays in Honour of Steve de Gruchy, Activist& Theologian. Eds. James R. Cochrane, Elisas Bongmba, Isabel Phiri & Des van der Water. Cluster Publication, Pietermaritzburg 2012.

This cross also speaks about beauty!

Her point is that much theology has been preoccupied with death, suffering and violence. But there are also other strands. Maybe a more motherly or feminist perspective! Today, though, she was preaching about Joseph and how he tried to deal with the pregnancy of Mary in a responsible way. The message to us was to combine justice and mercy. To walk the extra mile, if possible. It was a nice service and a good sermon. The congregation is multi-cultural but also, as far as I could see, dominated by middle class South Africans. I missed a perspective in the sermon and that should have been a reflection that the poor and oppressed already walks more than the extra mile. But I guess she preached contextually to middle class people (and I am of course one).

This painting I found in St- Alphege's. Contextual.
A Black Jesus being sentenced to death.

Not so contextual was a song about advent, snow and winter time. It is around 30 degrees centigrade today.

Something else on the contextual note. St. Alphege  became the Archbishop of Canterbury in 1005. He went to Rome to receive his so called Pallium (a circular band about two inches wide, worn about the neck, breast, and shoulders, and having two pendants, one hanging down in front and one behind.A symbol of the jurisdiction delegated to a metropolitan or primate by the Holy See). On a website called Catholic Online we can read the following:

He [St. Alphege] returned to England in time to be captured by the Danes pillaging the southern regions. The Danes besieged Canterbury and took Alphege captive. The ransom for his release was about three thousand pounds and went unpaid. Alphege refused to give the Danes that much, an act which infuriated them. He was hit with an ax and then beaten to death.

Although he lived in England it is rather contextual. Many South Africans have given their lives in the struggle against Apartheid.

Speaking about Danes a good friend from Denmark uploaded this photo on my facebook time line. Thank you, Lone!

We are truly blessed this Christmas. All our five children are visiting us.
Together with a son-in-law-to-be. (Not in the picture, though!)

Lastly I would like to make a contribution to the Swedish discussion from the Archbishop election about Whether or not Jesus is a truer reflection of God than Mohammed. I like the take Sidney Carther has on the question. For God everything is possible, but I only know one name. The Son of Mary!

Every star shall sing a carol,
Every creature high or low.
Come and praise the King of Heaven
By whatever name you know.

God above man below,
Holy is the name I know.

When the king of all creation,
Had a cradle on the earth.
Holy was the human body,
Holy was the human birth.

Who can tell what other cradle?
High above the Milky Way;
Still may rock the King of Heaven,
On another Christmas day.
     
Who can count how many crosses?
Still to come or long ago.
Crucify the King of Heaven,
Holy is the name I know.

Who can tell what other body?
He will hallow for his own.
I will praise the son of Mary,
Brother of my blood and bone.

Every star and every planet,
Every creature high and low.
Come and praise the King of Heaven,
By whatever name you know.

TSSA dag 2

När man ska vara på en konferens en hel dag och höra en rad ”paper” läsas upp, för det är så det går till, känns det märkligt att morgonbönen i stort sett består av en predikan. Visserligen började den med en vers på psalmen ”Amazing grace” (kunde vi inte sjungit något mer afrikanskt?) men i övrigt pratade en av eleverna på UFS, John Letsie, i stort sett hela tiden. Märkligt!

Under dagen lyssnade jag på Eddy Van der Borght från VU University i Amsterdam, d v s det Fria Universitetet, som drivs av en av de reformerta kyrkorna. (Eller åtminstone har en koppling dit!) Han pratade om hur den internationella ekumeniska rörelsen bidragit i kampen mot apartheid. Det var bra men jag har svårt att säga vad hans poäng var. Jag reagerade på att han två gånger använde ordet ”non-white” när han pratade om svarta. Det är en fälla, som det är enkelt att gå i. Men ingen kallar vita för ”non-black”. Han fick presentera sitt ”paper” i en s k ”plenary” d v s för alla deltagare.

Därefter lyssnade jag på Beverly Haddad från University of KwaZulu Natal. Hon är anglikansk präst och pratade om hur ”the Ecumencial Advocacy Alliance” (en organisation, som står Kyrkornas Världsråd nära) har arbetat med HIV och AIDS. Hon var mycket bra och borde ha fått prata i plenum. Anser jag! Hennes poäng var egentligen självklar: arbetet med HIV och AIDS borde inte ha sitt centrum i Geneve utan i Syd. Men där pengarna finns, där fattas även besluten och därför är inte arbetet så imponerande.

Nästa parallellseminarium jag gick på var underligt. Janet Trisk, från St David’s i Pietermaritzburg, presenterade ett ”paper” med rubriken: Beauty for ashes: responding to violence. Grundtanken var att kyrkan ofta tagit sin utgångspunkt i döden, snarare än livet. Vi kallar oss för dödliga (mortals) istället för levande. På olika sätt gick hon igenom hur en teologi, som tog sin utgångspunkt i livet med begrepp som ”natality” och ”flourishing” som grund, skulle kunna leda till mindre våld. Därifrån kom hon in på begreppet skönhet. Där gick det kanske lite för långt. Ett medelklass-perspektiv. Men det väckte tankar i alla fall.

Före lunch skulle vi hört Russel Botman, den enda svarta personen, som hade fått möjlighet att tala i plenum. Först när vi satt i salen fick vi veta att han inte kunde komma. Dåligt! På sått sätt blev alla plenarsamlingar ledda av vita, medelålders män. De flesta från Europa! Trist och egentligen helt obegripligt! Istället för Russel Botmans ”paper” blev det årsmöte för TSSA och Hans föreslog mig som medlem, vilket accepterades. Vad nu det kommer att betyda! I mötet tog Beverly Haddad upp snedfördelningen när det gäller talare. Bra!

Efter lunch åkte jag och hyrde en bil och uträttade en del ärenden. Jag missade därmed en omgång seminarier men det gjorde inget. Efter fikat, som jag delade med professor Pieter Verster, som jag hjälpt med visum till Sverige i somras (det är inte så lätt att komma in i Sverige) lyssnade jag till konferensens enda katolik. En radikal nunna från St Joseph’s, som heter Sue Rakoczy. Hon pratade om ”Discernment” som på svenska betyder urskiljning. Vi använder inte det så ofta men det handlar om att urskilja Guds röst i sitt liv och hör hemma inom den mystika traditionen. Hon gav några feministiska perspektiv och pratade bland andra om Katarina av Sienna, Florence Nightingale och Dorothy Day. Jag var nog inte så motiverad men det fanns intressanta vinklingar!

Innan middagen åkte jag till Angels Haven och hämtade kläderna, som mina bröder lämnat kvar. Dessa och kläder de lämnat i Kapstaden körde jag sedan till Our Place, där de förhoppningsvis kom till nytta.

Middagen blev mycket trevlig. Jag satte mig vid samma bord som studenterna från UKZN. Det var postgraduate students från Kamerun, Nigeria, Zambia, Malawi, Zimbabwe och Tanzania samt deras lärare, Beverly Haddad. Äntligen en fläkt av det svarta Afrika i detta annars så vita sammanhang. Vi hade dessutom oerhört roligt. Skrattade mycket! Härligt!

När vi väl kommit hem till Sekhopi och Keitumetse satt Hans och jag och förberedde oss för vårt ”paper”. T ex genom att läsa igenom vissa delar och ta tid. Vi tyckte att det var viktigt. Att hålla tiden och ge utrymme för samtal!