TSSA dag 3

Idag var morgonbönen annorlunda. Michelle Potgieter hade valt ett bibelord, som fick läsa enskilt samtidigt som meditativ musik spelades. Kändes bra!

Så var det dags för Hans och mitt ”paper”. Vi hade kommit överens om att börja med varsin kort berättelse. Det fungerade bra och uppskattades. Sedan pratade Hans 20 minuter och jag ca: 15. Efter det fanns det gott om tid för frågor. Och det blev det! Samt synpunkter! Förmodligen är jag jävig men det kändes faktiskt som om vårt ”paper” öppnade upp det livligaste samtalet. John de Gruchy var den som först pratade och menade att vi på vissa punkter hade fel. Detta gjorde att andra hängde på. Vi fick upp diskussion om sexualitet, som knappt berörts hittills och framför allt kändes det som om vi bidrog till att den historiska tillbakablicken vändes i framåtblickande. Det var roligt! Efteråt kom John de Gruchy, Eddy Van der Borght och Beverly Haddad fram till podiet och ville prata med mig. Men mesta pratade de med varandra. Det handlade bland annat om Frank Chikane och hans roll i SACC och ANC. Då berättade John att Frank Chikane 1993 hade bett John om att få studera för honom. John hade ordnat ett stipendium till US och tanken var att Chikane skulle slippa bli indragen i politiken. Men, när Chikane satt på Johns kontor ringde vem då? Mbeki! Så John kunde berätta om hur John blev indragen i det politiska. Beverly menade att detta var ett avgörande ögonblick, inte minst när det gällde Sydafrikas sätt att förhålla sig till HIV och AIDS. Mellan raderna kunde jag läsa att en av profeterna, en av de möjliga kritikerna i framtiden på detta sätt oskadliggjordes. Intressant att få höra från någon som var med när det hände. John de Gruchy tyckte absolut att vårt bidrag var bra. Kanske just därför gick det att kritisera och John var ju faktiskt med i SACC ända från starten, så han vet vad han talar om. Men han försvarar sig också.

Efter vårt anförande fick jag och lyssnade på Elize Julius som läste (!) ett ”paper” om hur svarta uteslutits från nattvarden i den reformerta traditionen. Skrämmande! Hon är själv svart (eller ”färgad”, om man vill använda apartheid-termer) och studerar vi Stellenbosh University utanför Kapstaden.

Allra sist var det en ”plenary” med en annan man från Nederländerna: Bram van de Beek. Han pratade om katolicitet, d v s att kyrkan alltid måste vara öppen för alla. Det var ett bra ”paper” som utmanade i den sydafrikanska kontexten. Men tyvärr hade många lämnat konferensen, eftersom de hade lång väg tillbaka hem. (Jag har inte riktigt varit med om detta i Afrika. Man brukar komma sent men stanna kvar till slutet. Förmodligen beror det på att konferensen var ganska västerländskt präglad.

Efter att allt var slut satte jag mig i bilen och åkte mot Johanneburg. Jag hade bokat ett hotell på nätet och sedan jag handlat lite godis mm på en shoppingmall letade jag mig fram till mitt hotell. Området är ganska nerslitet och jag var lite tveksam. När jag ringde på porttelefonen. Men det är helt OK. Rummet är bra och det finns wifi. Med andra ord kan jag blogga lite innan det är dags att knoppa in. Förhoppningsvis skiner solen imorgon och jag kan ligga ett par timmar vid polen innan det är dags att åka till flygplatsen.

TSSA dag 2

När man ska vara på en konferens en hel dag och höra en rad ”paper” läsas upp, för det är så det går till, känns det märkligt att morgonbönen i stort sett består av en predikan. Visserligen började den med en vers på psalmen ”Amazing grace” (kunde vi inte sjungit något mer afrikanskt?) men i övrigt pratade en av eleverna på UFS, John Letsie, i stort sett hela tiden. Märkligt!

Under dagen lyssnade jag på Eddy Van der Borght från VU University i Amsterdam, d v s det Fria Universitetet, som drivs av en av de reformerta kyrkorna. (Eller åtminstone har en koppling dit!) Han pratade om hur den internationella ekumeniska rörelsen bidragit i kampen mot apartheid. Det var bra men jag har svårt att säga vad hans poäng var. Jag reagerade på att han två gånger använde ordet ”non-white” när han pratade om svarta. Det är en fälla, som det är enkelt att gå i. Men ingen kallar vita för ”non-black”. Han fick presentera sitt ”paper” i en s k ”plenary” d v s för alla deltagare.

Därefter lyssnade jag på Beverly Haddad från University of KwaZulu Natal. Hon är anglikansk präst och pratade om hur ”the Ecumencial Advocacy Alliance” (en organisation, som står Kyrkornas Världsråd nära) har arbetat med HIV och AIDS. Hon var mycket bra och borde ha fått prata i plenum. Anser jag! Hennes poäng var egentligen självklar: arbetet med HIV och AIDS borde inte ha sitt centrum i Geneve utan i Syd. Men där pengarna finns, där fattas även besluten och därför är inte arbetet så imponerande.

Nästa parallellseminarium jag gick på var underligt. Janet Trisk, från St David’s i Pietermaritzburg, presenterade ett ”paper” med rubriken: Beauty for ashes: responding to violence. Grundtanken var att kyrkan ofta tagit sin utgångspunkt i döden, snarare än livet. Vi kallar oss för dödliga (mortals) istället för levande. På olika sätt gick hon igenom hur en teologi, som tog sin utgångspunkt i livet med begrepp som ”natality” och ”flourishing” som grund, skulle kunna leda till mindre våld. Därifrån kom hon in på begreppet skönhet. Där gick det kanske lite för långt. Ett medelklass-perspektiv. Men det väckte tankar i alla fall.

Före lunch skulle vi hört Russel Botman, den enda svarta personen, som hade fått möjlighet att tala i plenum. Först när vi satt i salen fick vi veta att han inte kunde komma. Dåligt! På sått sätt blev alla plenarsamlingar ledda av vita, medelålders män. De flesta från Europa! Trist och egentligen helt obegripligt! Istället för Russel Botmans ”paper” blev det årsmöte för TSSA och Hans föreslog mig som medlem, vilket accepterades. Vad nu det kommer att betyda! I mötet tog Beverly Haddad upp snedfördelningen när det gäller talare. Bra!

Efter lunch åkte jag och hyrde en bil och uträttade en del ärenden. Jag missade därmed en omgång seminarier men det gjorde inget. Efter fikat, som jag delade med professor Pieter Verster, som jag hjälpt med visum till Sverige i somras (det är inte så lätt att komma in i Sverige) lyssnade jag till konferensens enda katolik. En radikal nunna från St Joseph’s, som heter Sue Rakoczy. Hon pratade om ”Discernment” som på svenska betyder urskiljning. Vi använder inte det så ofta men det handlar om att urskilja Guds röst i sitt liv och hör hemma inom den mystika traditionen. Hon gav några feministiska perspektiv och pratade bland andra om Katarina av Sienna, Florence Nightingale och Dorothy Day. Jag var nog inte så motiverad men det fanns intressanta vinklingar!

Innan middagen åkte jag till Angels Haven och hämtade kläderna, som mina bröder lämnat kvar. Dessa och kläder de lämnat i Kapstaden körde jag sedan till Our Place, där de förhoppningsvis kom till nytta.

Middagen blev mycket trevlig. Jag satte mig vid samma bord som studenterna från UKZN. Det var postgraduate students från Kamerun, Nigeria, Zambia, Malawi, Zimbabwe och Tanzania samt deras lärare, Beverly Haddad. Äntligen en fläkt av det svarta Afrika i detta annars så vita sammanhang. Vi hade dessutom oerhört roligt. Skrattade mycket! Härligt!

När vi väl kommit hem till Sekhopi och Keitumetse satt Hans och jag och förberedde oss för vårt ”paper”. T ex genom att läsa igenom vissa delar och ta tid. Vi tyckte att det var viktigt. Att hålla tiden och ge utrymme för samtal!