I Jesu namn

Det nya året inleddes med högmässa i Kalmar Domkyrka. Kyrkoherde Peter Wänehag predikade om vikten av att bekänna sin tro på Jesus. I högmässan, som Kristina Strandklo ledde, blev det också förbön för det nyvalda kyrkorådet. Ny ordförande är Victor Ramström, som tidigare varit kyrkorådets ordförande i S:ta Birgitta församling. Han var på sin tid Svenska kyrkans yngste kyrkorådsordförande, berättar SvT. Mot slutet av högmässan gjorde kyrkoherden också en tillbakablick, där han med utgångspunkt från statistik, drog några linjer inför framtiden. Han uttryckte glädje över mässans centrala ställning i pastoratet. Han önskade också tillsammans med församlingsborna verka för att bibehålla begravningsseden, i stället för att de så kallade direktbegravningarna skulle fortsätta att öka.

Kristina Strandklo lyfter det brutna brödet.
I det brödet tror kyrkan att Jesus finns. 

När jag sitter i bänken ser jag det lilla Jesusbarnet i krubban, det brutna brödet som lyfts i mässan och altartavlans sargade Jesuskropp, som varsamma händer tar ner från korset. Plötsligt blir det en bild över hur olika vi som kristna lever våra liv i Jesu namn.

Kalmar Domkyrkas altartavla är magnifik. Den är en del av en enorm altaruppsats. Barock! Mycket guld! Men altartavlan är mörk. Den föreställer nedtagandet av Jesu döda kropp från korset. Det måste ha varit bittert för dem som utförde denna sista kärleksgärning. (Det blev för mig en illustration av det Peter sa i sin årsredogörelse om hur viktigt det är med begravningsgudstjänsten). Men ändå: det är en död kropp. Kvar finns minnen. Kvar finns alla de kloka ord Jesus sagt. Kvar finns hans förebildliga liv. Så ser säkert många idag på det. Jag tror det går att vara kristen så. Med Jesusgestalten som en förebild och inspirationskälla.

I krubban framför altaret ligger det lilla Jesusbarnet. Också utelämnad till människors välvilja. Gud blir den som behöver oss. En variant på budskapet att vi är Jesu händer och fötter i världen. Vi möter Jesus i dem, som lever i utsatthet. Även den bilden är en inspiration för många.

Mitt emellan dessa bilder står Kristina med det lyfta brödet. Det brutna brödet. Och här handlar det om Kristus i mässan. Gemenskapens måltid. Ett enda bröd, en enda mänsklighet. Precis som Peter sa, är mässan central för många i Kalmar pastorat och för många av oss kristna.

Det jag undrar över mitt i detta är i vilken utsträckning Jesus blir en metafor, en berättelse, en bild? Temat på Nyårsdagen – ’I Jesu namn’ – leder språkligt tankarna till Jesus som en slags symbol. Denna tanke utmanas av anspråket som görs: att Jesus lever! Att Jesus finns hos oss här och nu.

Det blev tydligt i en av psalmerna vi sjöng under kommunionen:

Jesus, det skönaste största och renaste
namn som på människors läppar är lagt,
rikt på barmhärtighet, sanning och salighet,
rikt av Guds kärlek, hans nåd och hans makt.

Första versen handlar om Jesusnamnet. Men i sista versen skiftar fokus. Då är det inte namnet som är i fokus utan Jesus själv:

Du är den skönaste, godaste renaste.
Ge mig ditt sinne och gör mig till din.
Lös mig ur snarorna. Fräls mig från farorna.
Tag mig till sist till din härlighet in.

Det handlar samtidigt om Jesus som förebild och som den som själv ombeds ge mig sitt sinne. Här kommer vi till en punkt, där många av oss förr eller senare hamnar:

Kan Jesus hjälpa mig i mitt liv? Att Jesus funnits är en sak men finns Jesus nu?

För mig är det viktigt att vi kan mötas i dessa frågor. Det är inte enkelt att tro på detta och mitt ärende i denna bloggpost är inte att jämföra eller gradera tro. Kyrkan rymmer oss alla. Tänk om vi kunde föra ett ärligt samtal om vad det innebär att vara kristen och hur vi ser på Jesus. Min tro är att vi alla som samlas ’I Jesu namn’ har mycket gemensamt.