Idag, för 28 år
sedan, prästvigdes jag. Det har varit 28 spännande år. Om jag ska vara ärlig,
och det ska jag ju, har jag nog aldrig direkt ångrat att jag sa ja till detta
uppdrag. Däremot har jag inte älskat alla arbetsuppgifter.
Just nu har jag
inte en anställning som präst. Men jag är präst ändå. Så fungerar det i många
kyrkor och samfund. På latin finns ett begrepp som heter
Character Indelebilis
Det är
omdiskuterat. Sker något oåterkalleligt vid prästvigningen? Svenska kyrkan lär
så i praktiken. Det förstår vi av Kyrkorordning 31 kap, 13 §, som handlar om
vad som händer när en präst som 'avkragats' ska återinsättas i tjänst:
En präst som har förklarats obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst får förklaras åter behörig, om förhållandena ändrats på ett sådant sätt att prästen kan anses lämplig att utöva sitt uppdrag. En sådan förklaring får ske endast om biskopen godkänner den.
Detsamma gäller
för diakoner och även för biskopar, fast då är det ansvarsnämnden för biskopar
som fattar beslut.
Med andra ord.
Jag är präst. Att säga: 'jag arbetar som präst' ligger inte för mig. Jag har
arbetat som kyrkoherde eller komminister. Just nu arbetar jag som
universitetslektor. Jag har även arbetat som vårdbiträde i hemstjänsten. Men
jag är präst.
28-årsjubileet
firade jag genom att delta i gudstjänsten i Eastwood, där vi brukar fira
söndagens gudstjänst. Denna dag hade jag inte blivit ombedd att leda
gudstjänsten eller predika. Däremot blev jag, som ofta sker, ombedd att komma
fram för att förmedla avlösningen (förlåtelse från Gud) efter syndabekännelsen.
Det understryker att vissa funktioner ges till en präst och utförs därför även
av en präst. Utöver avlösningen gäller det framför allt välsignelsen (om den
förmedlas med orden: 'Herren välsigne er/Herren välsignar er') samt uppgiften
att leda mässan/nattvarden. Med undantag av dop i krissituation är det också
prästens upgift att döpa. Samt i Svenska kyrkan konfirmera. (I Romersk katolska
kyrkan och i den Anglikanska kyrkan är det biskopen som konfirmerar. Kanske ska
även vigsel och begravning nämnas.
Hade jag fått önska, hade jag helst lett mässan i dag. Det hade varit ett fint sätt att fira ett prästvigningsjubileum. Men i vår lutherska kyrka i södra Afrika firas mässa sällan. Vanligen en gång per månad. I vårt fall andra söndagen i månaden. D v s förra söndagen.
Det är för mig
svårt att förstå varför inte mässa firas varje söndag. Det betyder att den
erbjuds varje söndag. Om enskilda gudstjänstbesökare vill avstå, för att det
blir för ofta, är det helt möjligt att göra det. Men den som kommer till kyrkan
för att få ta emot Kristus i altarets sakrament, ska få den chansen. Varje
söndag. Det är också en naturlig del av söndagens huvudgudstjänst. I förslaget
till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan understryks att söndagen
huvudgudstjänst består av fyra delar:
Samling
Ordet
Måltiden
Sändning
I många
församlingar i Sverige hoppas den tredje delen, måltiden, över. Det finns historiska
skäl, förstås. Vissa menar också att det är av omsorg gentemot dem som inte
vill ta emot nattvarden.
Om mässa/nattvard
firas finns erbjudandet där både för den som vill ta emot och den som vill
avstå. Det ser jag som en god ordning.
'Mässa' kommer
språkligt från samma ord som 'mission' och det betyder 'sändning'. Jag gillar
det. Som kristna sänds vi i gudstjänsten ut i våra olika sammanhang. Det är där
som gudstjänsten får sin viktiga fortsättning. Där deltar vi med andra
människor av god vilja i att bygga en rättfärdig värld. Och vårda en hotad
skapelse.
Där kan också en
präst behövas. Men då mer som ett stöd och en inspiration. Kyrkan i världen är
inte liktydigt med präster. Tvärtom! Det viktiga är vad varje kristen säger och
gör.
No comments:
Post a Comment