När någon vid ett
lärosäte skrivit en text eller rent av en avhandling, sker ofta en prövning av
dess vetenskapliga halt. Kanske utses en examinator, som läser texten och ger
ett omdöme. På många håll, ska forskaren själv försvara sin text. Ibland i form av en offentlig disputation. (Detta skedde
när jag försvarade min avhandling i Bloemfontein, Sydafrika i september 2010).
I Pietermaritzburg, vid University of KwaZulu-Natal, där jag nu arbetar, är
traditionen en annan. Tre examinatorer läser avhandlingen och ger sitt
utlåtande. När alla tre är nöjda, blir kandidaten godkänd. Det behövs ibland
göras bearbetningar och kompletteringar.
Disputation
Vid en
disputation, finns vissa givna roller. Den som försvarar avhandlingen kallas
för respondent. En annan forskare, med kunskap inom området, utses till
opponent. Utöver dessa två finns en ordförande, som leder disputationen samt en
betygsnämnd, som avgör om respondenten ska bli godkänd eller ej.
Här och nu är jag
mest intresserad av själva samtalet. Det vetenskapliga samtalet. Ett samtal,
som av tradition, handlar om saken och absolut inte om personen.
När ordföranden
öppnat disputationen, får respondenten säga några korta ord. Ofta handlar det
om att berätta för åhörarna, att det smugit sig in några stavfel i avhandlingen
men att det finns ett blad med rättelser att tillgå.
Därefter är det
dags för opponenten att beskriva för auditoriet vad avhandlingen handlar om. Viktigt
är vilken forskningsfråga som respondenten vill svara på. Även vilken metod som
använts och inom vilket vetenskapligt ramverk avhandlingen finns. Det är ju en
stor skillnad på en avhandling, som anlägger ett genusperspektiv och en som
skriver inom en postkolonial teori. Det finns mängder av möjliga, teoretiska
ramverk.
När detta
klargjorts berättar opponenten hur arbetet gått till och vilka resultat som
framkommit.
Om detta gjorts
väl, bör respondenten (som alltså skrivit avhandlingen) känna igen sig. En
känsla kan infinna sig:
Mmm, det är en ganska bra avhandling jag skrivit.
En fråga som
opponenten kan ställa, så här långt är:
Har jag i stora drag uppfattat avhandlingen rätt?
Om svaret är ja, är
det dags för opponenten att börja sitt arbete. Uppgiften är nu att angripa
avhandlingen. Nu är det meningen att det får gå hett till. Ibland kan hela
avhandlingen sågas. Observera dock: det är avhandlingen och aldrig personen,
som angrips. Det är mycket därför mycket viktigt att opponenten inte angriper
en negativ version av avhandlingen, utan en version, som författaren
(respondenten) kan känna igen sig i. (Att sedan det är smärtsamt för
författaren att få många års arbete kritiserat, är något som inte går att
förneka. Har vederbörande funnits i vetenskapssamhället, bör detta dock inte
komma som en fullständig överraskning).
Vardagliga
samtal
Min önskan är att
lite av denna metod kunde spilla över på våra vardagliga samtal. Vare sig de
förs i sociala medier, gammelmedia, eller när vi träffas IRL (In Real Life = i
det verkliga livet). Detta skulle kunna kallas dialog. Dialog kommer från
grekiskan. Ordet betyder 'genom samtal'. Jämför monolog.
Det vi ofta gör,
är att vi slutar lyssna efter ett tag. Vår samtalspart talar fortfarande men vi
försöker formulera vårt svar. Detta är naturligt men inte desto mindre
förrädiskt. Det innebär ju att det egentligen inte blir något samtal.
Egentligen borde varje form av dialog föras med en paus för reflektion mellan
inläggen. Då skulle vi få tid att både lyssna färdigt och fundera över vårt
svar.
Vi behöver också
vara medvetna om att det i många samtal förekommer ett maktförhållande.
Medarbetarsamtal kallas det idag på många arbetsplatser. Den anställde blir
inkallad till chefen. I ett sådant samtal har chefen makt över den anställde.
Det vet alla. Samtalet blir därefter.
Ett själavårdande
samtal är annorlunda. Men fortfarande har den ena makt över den andra. Inte
formellt men informellt. Det är därför som större krav ställs på en präst,
läkare, terapeut att förvalta det förtroende det innebär att någon kommer för
att söka vägledning, vård eller hjälp.
I sociala media
ska det ofta gå så fort att ingen orkar lyssna färdigt på den andra. Inläggen
är korta och tolkningsvarianterna oändliga. Detta forum lämpar sig inte för
dialog. Därför blir vi ofta missförstådda.
Det är bra att
det finns forum för debatt. Det kan vara tidningarnas debatt- eller
insändarsidor eller politiska församlingar, där olika ideologier ska brytas mot
varandra. Jag vill inte avskaffa detta.
Satir och ironi
är också viktiga inslag. Tage Danielsson (i sin berömda monolog kring
sannolikhet utifrån det som hände eller inte hände i Harrisburg) häcklar
socialdemokraterna. Sådant bör få förekomma.
Men, och detta är
mitt buskap: i alla former av utbytande av tankar (dialog, disputation, debatt
osv) går det att ställa en kontrollfråga till sig själv:
Har jag uppfattat
min motpart rätt?
Om det handlar om
debatt, vilket behövs, är det väl viktigare att angripa det som motståndaren
verkligen säger (och känner igen sig i) än en nidbild av vad motståndaren
säger?
2 comments:
Det ligger mycket i detta. Ett samtal där total konsensus råder blir inte mycket bevänt med. Utmaningen ligger i att kunna föra en diskussion i sak och inte låta sig förblindas av vare sig fördomar eller personkemiska svårigheter som skaver. Men till det kommer också det Bob McNamara kallade "to empathize with your enemy". Visserligen rörde han sig på det extrema plan där vi talar om krigstillstånd eller åtminstone närapå, men handen på hjärtat: hur ofta förfaller vi till att mera bedöma den mun som talar än orden som sägs?
Jag är som bekant en av SDs argaste kritiker. Samtidigt hamnar jag nu och då i den egendomliga situationen, att jag stundtals låter som om jag försvarar dem. Problemet är att ilskan över deras rasism mellan raderna får utgöra alibi för yttranden som helt enkelt inte stämmer eller åsikter som, om de skulle tillämpas generellt, skulle bli direkt menliga för demokratin. Den konstiga belägenheten blir att mångfaldssamhällets försvarare sågar ivrigt på den gren som det vilar på.
Det är inte lätt att diskutera sakligt när känslorna svallar, men det finns kolossala vinster i att ta ett par steg tillbaka, betrakta både sig själv, de egna ståndpunkterna och formuleringarna med distans. Än viktigare är att försöka sätta sig i motståndarens situation, försöka förstå både hans eller hennes ståndpunkter och dessutom den kontext i vilken de är rotade.
Jag tänker på Neville Chamberlain och Winston Churchill, där den förre visserligen var den som förmådde föra dialog med Hitler, men där den senare såg den orimliga inkonsekvens som fanns mellan å ena sidan vad Hitler gjorde ifråga om militära förberedelser och å andra sidan de avtal han ingick. Det var kontexten som måste ses med klara ögon för att läsa situationen rätt. För Bob McNamara var det en drabbande insikt att så småningom bli klar över att USA aldrig förstått vilket slags krig vietnameserna förde och framförallt varför.
Vill man verkligen komma någonvart måste man förstå även det som verkar helt främmande. Risken är att man eljest går till attack mot sina egna missuppfattningar om den som finns på den andra sidan. Vad finns bakom orden? Vad finns där för drivkrafter? Var finns prestigen - såväl min som hans eller hennes - och vad gör den med samtalet?
Det är den där gamla vanliga saken, det där om grandet i den andres öga och bjälken i det egna...
Tack, Fredrik. Att verkligen lyssna - även på en ideologi som Sverigedeomkraternas, är nödvändigt. Kontexten är avgörande. Jag tror exempelvis att många av dem som röstar på SD visserligen måste avkrävas ett ansvar för att de faktiskt röstat som de gjort men samtidigt behöver bli sedda och hörda i sin egen kontext. Jag säger inte att alla är offer eller lever i marginalen. Men är rösten på SD ett uttryck för inte bara missnöje utan även utanförskap, så är det en viktig information att ha med i samtalet. Och jag, samtidigt vara medveten om sin egen bjälke ....
Post a Comment