Kristus är uppstånden!

Det är femtionde året för mig. Som jag upplever påskhelgen. De första gångerna var det ju högst omedvetet. Tämligen tidigt blev gudstjänsterna i kyrkan en viktig del. Jag har spridda minnen. När jag var liten var nog den mättade stämningen på passionsandakterna och långfredagsgudstjänsten mer påtaglig än påskdagens glädje. Med åren har påskens drama blivit mer helt.
I Birgittakyrkan inleddes årets fasta, som i så många andra kyrkor, med askonsdagen. För min del blir det en anledning att fundera över hur jag lever och prioriterar. Ett kors i aska ritas i min panna. Även om jag tvättar bort det ganska snart finns det där ända till påsknattens dopförnyelse, när någon tecknar ett kors med vatten på samma ställe. Dessförinnan har jag varit med om fastans intensifiering med passionstiden och stilla veckan, som övergår i skärtorsdagens drama. Vi har fotatvagning inledningsvis. I år tvättade en präst, en diakon och en av ungdomarna fötterna på en annan ungdom, en äldre kvinna och på den andra prästen. På det sättet ville vi gestalta att alla i församlingen inbjuds att betjäna varandra. När vi sedan firat nattvardens födelsedag går dramat in i en ännu djupare fas. Altaret kläs av. Alla i kyrkan får vara med och allt som pryder kyrkorummet bärs ut och kvar blir det svartklädda altaret med ett krucifix i järn, en törnekrona och fem röda rosor.
På långfredagen är orgeln och kyrkklockorna tysta, inga ljus brinner och bibelläsningen får tala för sig. Påskafton blir den stilla dag när vi kan träffas i familjen, ta en promenad och bara vara, i väntan på det som ska ske.
När vi samlas vid elden inför påsknattsmässan är det mer stor förväntan. Vi var inte så många i Birgittakyrkan. Jag tror att vi i fortsättningen ska samlas i domkyrkan, alla kristna i Kalmar och fylla den till bristningsgränsen. Men även om vi var få, var budskapet detsamma. Vi lyssnade till gamla testamentets profetior, tände våra ljus på det stora Kristusljuset och hälsade varandra med den urgamla påskhälsningen: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden.
I dag har det varit högmässa och då var kyrkan välfylld. Stor glädje, mycket sång och tårta på kyrkkaffet.
För mig är detta det stora livsdramat, som vi går in i under några dagar. Med ritens hjälp blir Guds seger över tillvarons ondska gripbar. Genom att vara med och gå, stå, tala, sjunga och på andra sätt dras in i skeendet, övar jag mig i tanken att detta kosmiska drama också kan ske i mitt liv och att det jag gör eller inte gör har betydelse för helheten.
När jag har varit med om ytterligare ett påskdrama, vill jag tänka att jag bär med mig något, som jag får sprida till dem jag möter. I det jag gör, säger och tänker vill jag bidra till livets seger. Varje gång jag lånar ut mitt liv till det som bryter ned, vill jag stanna upp och tänka: Hallå? Vad håller jag på med? Var inte jag med och firade påsk nyss?
Ganska snart ska jag därför ta med hustrun och hugade barn på en stärkande promenad i det vackra solskenet. Det känns som ett rätt beslut just nu!

Skärtorsdag

Den stora veckan, som vi kallar den stilla veckan, går in i en ny fas ikväll. Nu samlas vi med Jesus, för att dela hans sista måltid. Samtidigt är det första gången nattvarden firas. Skärtorsdagen är en skärningspunkt mellan det obeskrivligt smärtsamma och det nya, hoppfulla. Jesus vet att han snart kommer att utsättas för omåttligt lidande. Samtidigt talar han både om att hans efterföljare (bland annat vi, om vi vill) ska minnas honom och att vi ska mötas igen, bortom tid och rum, i evighetens festmåltid.

Jesus och hans lärjungar delade den judiska påskmåltidens förtätade gemenskap. Hustrun och jag var med om något liknande i Heliga Korsets församlingsgård igår, där s k Seder-måltid hade dukats upp. Med bittra örter och eländets bröd, en påminnelse om slaveriet i Egypten. Det är en spännande måltid, som påminner oss om våra historiska rötter.

Israels folk blev befriade från slaveriet. Men så svårt det är, när Israles folk får budet att fortsätta med påskfirandet och det osyrade brödets högtid. Då står det i 2 Mos 12:43 att även deras slavar ska minnas uttåget ur Egypten ...

Så enkelt det är att den förtryckte, efter sin befrielse, börjar förtrycka andra. Jag tänker på situationen i Israel/Palestina idag. Och jag sitter och läser i denna tidiga morgonstund om Sydafrikas befolkning och ser tecken på hur snabbt den befriade glömmer. Jag inser att vi i vår dela av världen, som åtnjuter politiska frihet, inte gärna delar med oss till andra av den. Kilmatet hårdnar.

En skärtorsdag i Aneby, hade jag kontakt med ett par människor, som ville gifta sig. Enda problemet var att han var papperslös flykting. Det fanns väl omständigheter, som myndigheterna hade tagit hänsyn till i sitt beslut om utvisning. Det tror jag säkert. Men det fanns också ett gemensamt barn, som kanske inte skulle kunna förstå, varför hennes pappa inte fick leva ihop med henne och hennes mamma. Det var många turer. Men på skärtorsdagen kom polisen för att gripa honom. Han lyckades fly bort, ungefär som lärjungarna, när Jesus greps. När jag berättade om det i skärtorsdagsmässan den kvällen, fylldes gudstjänsten av en extra nerv.

Befrielse och framtidshopp är påskens tema. Skärtorsdagen är en innerlig kväll, där även smärtan och sorgen, som det heter i en psalm, 'tar säte i våra bröst'.

I Birgittakyrkan ikväll ska vi först fira s k agapemåltid. Man kan säga att det är mitt emellan en måltid och en gudstjänst. Den vill lite påminna oss om att Jesus instiftade nattvarden i ett måltidssammanhang. Sedan ska vi gå in i kyrkan, där vi firar mässa. Det börjar med att vissa utvalda får sina fötter tvättade. Så gick det till, när Jesus firade denna måltid med sina lärjungar. Så instruerade han sina efterföljare att också göra. Det är en handling som vill visa att vi ska vara varandras tjänare.

Sedan bryter vi brödet och delar bägaren. Allra sist får alla som vill komma fram till altaret och så bär vi ut alla ljus, blommor, dukar etc. Kvar blir ett tomt, avskalat altare. Jesus grips denna kväll av soldater. Vi sitter i bänkarna och föreställer oss hur det var. Men i vår meditation lyfter vi även in vår egen livssituation. När vi utsätts för förföljelse, lidande, smärta och kamp. Vi går in i Jesu lidande och tror att det han gör har med oss att göra.