Boken är skriven av pingströrelsens ledare, Daniel Alm och
den handlar om hans pappa, om honom själv, om ledarskap och om mycket annat.
Den heter:
Går inte – det måste gå!
Min pappa äldstebrodern.
Det är uttryck för en ihärdig livsinställning. Och det är
också vad som framgår av boken. Daniels pappa var inte en person som gav upp i
första taget och det verkar inte heller vara vad Daniel gör. Han uppskattar
visionära ledare men utan chefskapet blir det inte något gott resultat. Förstår
jag det rätt behöver en pastor vara både ledare och chef. Både ha visioner och se
till att de blir utförda. Framträdande är Daniels koncentration på att chefen
också håller det som den lovar.
Jag var på boksläppet som skedde på Pingströrelsens kontor i
Alvik, i Ekumeniska centret. Så när jag nu sammanfattar vet jag inte vad jag
läst i boken och vad som Daniel sa på släppet. Men det kanske inte spelar så
stor roll. En sak som jag snappat upp är att Daniel egentligen inte gillar ledarskapsböcker.
Men så skriver han en själv. Ja, så kan det gå.
Boken – som jag uppfattar den – är inte en biografi över pappan.
Visst får läsaren reda på en del biografiska detaljer men syftet är att koppla
dem till ledarskap och kanske framför allt visa hur pappans karaktär betytt
mycket för Daniel själv. Det är ingen skönmålning. Ett kapitel handlar om
fumligheten, som tydligen är ett gemensamt drag för dem båda.
Utöver ledarskapsfrågan passar Daniel på att också skriva om
sin syn på dagsaktuella frågor. Det som nog hör till hans svåraste uppdrag som
ledare för en stor, kristen rörelse är frågan om sexualitet och relationer. Jag
har lyssnat till Daniel under Nyhemsveckan där han underströk att han inte vill
att Pingströrelsen ska vara fördömande i sin attityd mot andra. Samtidigt vill
han upprätthålla vissa, som han skriver, råmärken när det gäller sexualitet och
samlevnad. I det sammanhanget skriver han något som jag inte hade väntat mig:
Vägen framåt kan handla om att minska fokuset på kärnfamiljen,
att i stället värna personerna och församlingen som den stora familjen.
Ja, där kanske det finns en öppning. Vi får se hur samtalet
fortsätter i Pingströrelsen.
Jag uppskattade boken varmt. Daniel är en bra person som jag
blir glad av att möta. Jag minns just under Nyhemsveckan, när han fick syn på
mig i utställningslokalen och sken upp.
Hej Anders, så roligt att Du är här.
Omsorgen om medmänniskan – oavsett vem det är – har han säkert
ärvt av sin pappa. Även om pappan framträder som en mer fåordig och närmast blyg
person. Men det är väl som det ska. Att far och son inte är identiska men ändå
liknar varandra.
Säkert såg fler än jag på utsändningen från Westminster
Abbey i London igår. Jag gjorde det med viss kluvenhet. Jag har så många frågor
kring detta med monarki. Hur svarar all symbolik emot vårt demokratiska styrelseskick?
Vårt speciella statsskick kallas visserligen konstitutionell monarki, vilket
betyder att kungen inte har någon reell makt. Så till den milda grad att han
inte ens får välja sin egen religion. Enligt successionsordningen måste ju
Sveriges regent vara …
… av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den
oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593,
antagen och förklarad är …
Vi har alltså även i Sverige ett starkt band mellan monarkin
och kyrkan. Nåväl, tillbaka till London. Jag hade inte tänkt kommentera
händelsen men så dök några associationer upp i högmässan i dag. Det handlade om
den gammaltestamentliga texten från profeten Jesaja:
Så säger han som är hög och upphöjd, han som tronar i
evighet och vars namn är heligt: Jag tronar upphöjd och helig men finns hos den
modlöse och försagde. Jag ger de försagda mod, ger de modlösa kraft(Jes 57:15).
Det är ofta under kyrkoåret som bibelord förekommer där Gud
beskrivs som en kung. Så inget konstigt med det. Men idag kändes det som en
direkt anspelning på gårdagen, vilket det naturligtvis inte var. Denna text
ingår i kyrkoåret just för denna söndag. Oavsett vad som händer i
Storbritannien. Sedan sjöng vi en psalm:
Jesus Kristus är uppstånden!
Nu han kungaspiran bär.
Han vid Faderns högra sida
alla världars Herre är (Sv Ps 148:2).
Det var svårt att inte tänka på Storbritanniens kung med
sina två spiror, från gårdagens TV-bilder. När sedan organisten skulle spela
postludium, blev det Storbritanniens nationalsång. Organisten brukar koppla
postludiet till olika aktuella händelser. Ett år fick vi höra Marseljäsen på en
sommarsöndag, som råkade infalla 14 juli.
Det som jag såg igår i TV var en märklig händelse. Med så
många olika bottnar. Allt
inramades i en slags paradox. Storbritanniens nye kung ska inte i första
hand låta sig betjänas utan tjäna andra läser jag i the Telegraph:
The King
will pledge that he comes “not to be served but to serve”, in a Coronation vow
echoing the words of his late mother....
I linje med detta predikade också den anglikanske
ärkebiskopen Justin Welby över en text från Lukas, där Jesus läser ur profeten
Jesaja:
Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att
frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse
för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna
ett nådens år från Herren.
Welby var också tydlig med detta i sin predikan. En ledares plikt är att
tjäna. Den tron Jesus fick var ett kors, sa han. Och Jesus krona var en krans
av törne.
Så det fanns något humanistiskt och inkluderande över det
hela. Charles III verkar också stå för en del sunda värden. Två exempel är att
han vill vara kung för alla – oavsett religion och att han värnar om miljön.
Ett exempel på det första var en bön, som han själv bad, vilket i sig är unikt:
Grant that
I may be a blessing to all thy children, of every faith and belief.
Det fanns representanter för olika kyrkor med när den
nysmorde och nykrönte kungen skulle välsignas. Tydligen var det dessutom första
gången sedan reformationen som en katolsk kardinal var närvarande. Det fanns även
representanter för de andra världsreligionerna med i kyrkan. Jag såg inte om de
hade några framträdande roller men episteltexten lästes i alla fall av
premiärminister Rishi Sunak, som är hindu.
Vad gäller engagemanget för klimatet togs som exempel att det
finns en tradition att tillverka en ny krona åt drottningen men att så inte
skedde denna gång utan ceremonin präglades – på denna punkt – av återbruk.
Ändå måste jag säga att det mesta av denna händelse väcker
frågor hos mig. I Sverige har ju ingen kung blivit krönt sedan Oscar II. Jag
vet inte om han även blev smord med helig olja. Oljan – som ärkebiskop Welby
smorde på kung Charles panna, händer och bröst – symboliserar att kungen får
sitt ämbete från Gud. Kommentatorn i den svenska utsändningen sa också att kungen
i och med detta blir förändrad. Detta skedde bakom skärmar, så att ingen annan
än några biskopar såg vad som skedde. Under tiden sjöngs Händels: Zadok the
Priest. Den anspelar på hur kung Salomo smordes till kung för runt 2 500 år
sedan.
Dick Harrison skriver om hur det i stort sett endast är
Storbritannien som behållit denna tradition.
Anledningen till att det känns besvärande är att vi kristna
kallar Jesus för Kristus. Det betyder ”Den smorde”. Det är också betydelsen av ordet
Messias. Titeln har både en historisk och biblisk förankring.Jag förstår den utifrån att Jesus inte på
något sätt gick in i en maktposition utan valde tjänandets och lidandets väg,
som det står i Filipperbrevet:
Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med
Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av
oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var
lydig ända till döden, döden på ett kors(Fil 2:6-8).
Men kröningen i London igår handlade väldigt mycket om pompa
och ståt. Må så vara när det ändå handlar om en världslig härskare – om än med
väldigt lite politisk makt. Men varför hålla kvar vid gudomlig sanktion genom
att smörja med helig olja?
Sedan är jag också frågande till att kröningen skedde i en
högmässa, där endast fem personer fick ta emot nattvarden. Det finns säkert historiska
skäl men i mina ögon blev det märkligt.
Det verkar inte troligt att kröning och smörjelse ska leta
sin in i svensk tradition igen. Det tycker jag är bra. Religion och andlighet
har mycket att bidra med i samhället men som jag ser det ska det inte vara sammankopplat
med världslig makt.
Jag avslutar med ett Youtube-klipp som sätter in frågan om Storbritannien och religionsfrihet i ett kolonialt perspektiv. Trevor Noah är en komiker med sydafrikanskt ursprung, som jag själv tycker är oerhört kul.
Möjligen kan hela kröningen betraktas - för en nation, som haft en idé om att vara ett världsherravälde - som ett sätt att bearbeta denna historia. Premiärministern är hindu och läser episteln och direkt efter evangeliet sjunger åtta svarta sångare gospel. Efter de kommentarer jag läst från ärkebiskop Justin Welby, tror jag att det är så de tänker. Vi får se vad som händer vid nästa tronskifte.