Det är roligt och stimulerande
att vara lärare. Inte alltid. Inte för alla. Men just idag var det roligt. För
mig. Och lärorikt. Ett fokus idag var att planera
och genomföra andakter.
Till detta hör såklart en
diskussion om vad en andakt är. Vad skiljer en andakt från en gudstjänst?
Det kanske förvånar dem som
känner mig, att jag lyckades avhålla mig från att dra en av mina
favorit-vitsar:
- Vad är skillnaden mellan andakt och and-jakt?
- Vet inte.
- När det är andakt
knäpper man händer. När det är and-jakt knäpper man änder.
Nåväl, vi talade och gjorde
olika övningar kring detta att i olika sammanhang inkludera bön, ett bibelord,
sång, tystnad och mycket annat. I form av en andakt.
Exempelvis när det har skett
en olycka eller ett dödsfall och det finns ett behov av att både stanna upp och
att be Gud om hjälp och tröst.
Eller något så ordinärt som
att avsluta eller inleda en konfirmandlektion eller en personalsamling med en
stunds andakt.
Det blev mycket tydligt för
mig att vi i vår del av världen – som ju är starkt påverkad av individualismen
– är mycket observanta på att ingen ska känna sig utanför. Vi tänker in
olikheter när vi funderar och planerar. Med syfte att ändå skapa ett gemensamt
’vi’ i en viss situation. Det är såklart inte enkelt.
Under mina år i Sydafrika har
jag aldrig sett behov av detta. Det finns en slags självklar upplevelse av
kollektiv, som gör att människor inte direkt tänker ’mig’ och ’jag’ utan
snarare ’vi’ och ’oss’. Jag säger inte att det alltid är okomplicerat eller
positivt. Det kan ju dölja sig ojämlika maktstrukturer bakom detta kollektiva
’vi’. Men det finns ibland en vila i det, som jag saknar i den kontext, där jag
nu rör mig.
En annan, näraliggande reflektion,
var att vi ofta strävar efter friare former och större valfrihet. Men en form
kan ju också vara skön att gå in i.
Sverige och Europa är inne i
en omdaningsfas. En aspekt av att människor från andra delar av världen kommer
hit är att begreppsparet individ-kollektiv ges nya perspektiv. Spännande! Inte
enkelt. Men absolut intressant.
No comments:
Post a Comment