... facebook-sidas förmåga att prioritera rätt. Igår kväll kom det en status:
Imorgon är det Tomas tvivlarens dag, Tomasdagen. Tvivel ses ibland som något dåligt, en svaghet, men är inte tvivel en förutsättning för tro? Om det finns tvivel, så finns det tro. Om det finns tro, så finns det tvivel. Tycker du att tro och tvivel speglar varandra?
Nu vill jag
kommentera två saker:
1. Har kyrkoåret
gjort sitt?
En av de första
kommentatorerna skriver:
Jag tvivlar på att det är Tomas tvivlares dag. Är det det inte Herrens moders?
Svaret från
redaktören lyder:
Hej NN! Temat för gudstjänsten enligt kyrkoårskalendern är Herrens moder. Men den 21 december är sedan länge Tomasdagen. NN/redaktör
Min fråga återkommer:
har kyrkoåret gjort sitt?
2. Är tvivel
alltid bra?
Det är mycket bra
att Svenska kyrkans facebook-sida tar upp en så viktig diskussion som den kring
relationen mellan tvivel och tro. Varje människa, tror jag, kan känna igen sig.
Men frågeställningen behöver kvalificeras. Jag undrar: Är tvivlet ett
egenvärde? Och om det är det, när i så fall?
Jag tänker på min
relation till min livskamrat. Jag älskar henne och litar på henne. Om jag
skulle se henne rakt in i ögonen och säga:
Min älskade, jag tvivlar på Dig!
Vore det något
önskvärt? För om jag ska vara riktigt ärlig gör jag inte det. Jag tackar Gud
varje dag för vår relation. Min relation till min hustru bygger på djup förtröstan. Om någon skulle säga:
Men Anders, Du förstår väl att Du är lite för tvärsäker. Vore det inte bra med en gnutta tvivel i alla fall?
Nej, jag tror
inte det!
Skulle det
däremot vara så att jag började tvivla på vår relation. Då är det för mig
självklart att jag måste fundera över det. Att vi måste prata om det. Att vi
kanske behöver hjälp.
Och visst har vi
pratat om det. Hela vår relation är ju genomsyrad av ständig kommunikation. De
som känner oss kan intyga att det händer (ofta) att vi kommer med invändningar,
ifrågasätter och i den meningen betvivlar vad den andra säger eller gör. Men
att upphöja det till en slags grundhållning. Nej tack!
Jag förstår att
facebooksidan inte talar om min relation till min hustru. Men vad talar den om?
Vår relation till Gud? Låt mig pröva den tanken. Kan det vara så att vi
människor tvivlar på Gud? Självklart! Det är ofrånkomligt. Men är det något
eftersträvansvärt? Inte i sig! Om en medmänniska kommer till mig och säger:
Jag har tvivlat så länge på Gud men nu tror jag. Jag har funnit förtröstan.
Är det fel?
Betyder det att denna person ligger i farozonen för att bli tvärsäker och
rigid? Nej, blir mitt svar.
Däremot ska vi
tvivla på människor med makt. Människor med rikedom. Människor med status.
Människor som har positioner. Mer tvivel och ifrågasättande uppåt i
hierarkierna. Fler kvinnor som ifrågasätter patriarkala maktstrukturer. Fler
män som ifrågasätter patriarkala maktstrukturer.
Gärna
diskussioner om hur vi beskriver Gud och mycket gärna kritiska öron, när jag
eller andra präster predikar.
Men i en
kärleksrelation är inte tvivlet till någon hjälp. Det smyger sig in ibland och
måste då bemötas. Men kärlek utan tvivel är helt OK.
Och när jag
säger:
Jag tror på Gud.
Handlar det mer
om kärlek än om försanthållande.
Idag är det
Marias dag! Nu åker vi till kyrkan och firar gudstjänst.
No comments:
Post a Comment