Rubriken till
trots handlar det om fastan och dess plats i våra liv. Som enskilda och som kristenhet.
Först dock: Vem
är hon, Mälardrottningen? Jag frågar, för att jag läste Biskop Eva Brunnes och Helén
Källholms (VD för Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation) pressmeddelande
efter Stockholms stifts och Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations middag i
Gyllene Salen härom veckan. I deras text figurerar nämligen Mälardrottningen.
Först dock en
tillbakablick. Detta har hänt:
1. Stockholms
stift och Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation har haft presidieträff. D v s
de har samlat presidierna, församlingarnas strategiska ledarskap, till samtal
om församlingsgemensamma frågor. Inget fel i det. Tvärtom. Det är bra att samla
kyrkans ledarskap till samtal.
2. Som en del av
tvådagarssamlingen avnjöts en måltid. Detta är också bra. När människor samlas
behöver de äta och varför inte äta tillsammans. Även om samlingen sker under
fastan behövs mat. Få människor fastar (i ordets bokstavliga bemärkelse, d v s
avstår från mat) helt och hållet de sju veckorna före påsk.
3. Måltid
beställdes i Stadshuset och den var enligt uppgift mycket påkostad.
4. Annika Borg
skriver en krönika i Kyrkans Tidning och påpekar i ganska skarpa ordalag att
denna festmåltid, mitt i fastan, knappast är lämplig, eftersom
kyrkfolket (som ju betalat notan) samtidigt är ute och skramlar pengar till
Svenska kyrkans internationella arbetes fasteinsamling:
Utrota hungern
Eller som det
står på Stockholm stift hemsida:
5. Aftonbladet
plockar upp denna nyhet och skriver om den. Låt vara att rubriken blir halvsann
– men vad kan vi annat förvänta:
Präster åt lyxmiddag – för 330 000 kronor
Det var ju fler
än präster som åt.
6. Biskop Eva
Brunne och VD Helén Källholm går ut med ett pressmeddelande och försvarar
arrangemanget.
7. Mattias Irving på Seglora Smedja skriver om deras svar och rekommenderar följande:
Brunne bör allvarligt överväga att förtydliga sig i ett nytt pressmeddelande och visa lite mer förståelse för hur detta agerande upplevs av människorna på golvet.
8. Eva Brunne
skriver ett nytt pressmeddelande. Nu är det bara hon som undertecknar det.
Rubriken blir på Stockholms stift hemsida blir:
Biskop Eva: Jag beklagar
Biskopen skriver
ärligt och uppriktigt att hon är ledsen och jag tror verkligen att hon menar
det. Hon skriver:
Jag inser att förtroendet för Svenska kyrkan har skadats och ansvaret för det tar jag personligen på mig.
Det är väl gott
att vi kan be om förlåtelse när vi gör fel? Jag känner inte biskop
Eva så väl men de gånger vi träffats har hon gjort ett gott intryck på mig. Min
upplevelse är att hon vill, som så många av oss, något annat än det som
signaleras av denna brakmiddag.
Att jag inte
hittar någon kommentar på Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations hemsida är
trist. Är organisationen tondöv för det som händer i Svenska kyrkan? Den var ju
med och organiserade det hela.
Hur kunde det då bli
så här? Jag vill försöka ge några svar – dels utifrån fastans ställning i vår
kyrka, dels utifrån denna hittills obesvarade fråga:
Vem är hon, Mälardrottningen?
Jag börjar med
Mälardrottningen. I det första pressmeddelandet, det som försvarar
arrangemanget, läser jag:
Stadshuset är en del av Stockholms kulturarv och den kulturella kontexten ökar också samhörighetskänslan. Det finns en viss symbolik att få sitta i stadshuset där Mälardrottningen blickar ner med S:t Jacobs kyrka och Storkyrkan i knät.
Det är klart att
jag reagerar extra, när jag ser ordet 'kontext'. Vid vårt universitet,
University of KwaZulu-Natal, arbetar vi med kontextuell teologi. Inte bara i allmänhet,
utan interdisciplinärt med ett uttalat genus- och Afrika-perspektiv.
Bra alltså att
biskop Eva också arbetar kontextuellt. Ett genusperspektiv finns så klart i symbolen 'Mälardrottningen'. Också ett lokalt, svenskt för att inte säga stockholmskt perspektiv.
Men fungerar det? Frågan är nämligen:
Vem är hon, Mälardrottningen?
Efter diverse
googlande ser jag, det jag nog redan visste, att det är en mosaik i Gyllene
Salen. Jag förstår också att Mälardrottningen är ett smeknamn för Stockholm. Men det
är även ett flytande hotell och fram till 1998 var det en skönhetstävling. På
wikipedia läser jag:
Stockholms Mälardrottning var en skönhetstävling för kvinnor som ägde rum i Stockholm från 1946 och åtminstone fram till 1998.
Och om det
flytande hotellet kan vi läsa på hemsidan:
När ni beträder landgången går ni kanske i fotspåren av svunna tiders filmstjärnor, politiker och kungligheter.
Dessa
associationer tror jag leder fel. Jag menar inte att Biskop Eva avsåg
att anknyta till dem. Men är det inte så att symbolen 'Mälardrottningen' ger ett överhets-
och uppifrånperspektiv? Jag tror nog att valet av bild var ett försök att
beskriva hur Svenska kyrkan i Stockholm är kontextuellt situerad i just
Stockholm och att uttrycket ...
… med S:t Jacobs kyrka och Storkyrkan i knät …
... var tänkt att ses
som en öm bild av att sitta i knät på sin förälder.
Men fungerar det?
Jag tror inte det. Bilden av 'Mälardrottningen' är en bild av makt. Och att
kyrkan sitter i knät på makten känns inte helt oproblematiskt.
Min andra punkt
handlar om fastan. Annika Borg, liksom Mattias Irving och även biskop Eva, i
sitt andra pressmeddelande, fokuserar på det olämpliga i denna festmåltid, just
för att den ägde rum i fastan.
Resonemangen
skulle kunna tolkas som att är OK att äta för 330 000 kronor, bara det inte
sker i fastan. Jag håller inte med. Mitt förslag är: fortsätt att anordna
presidieträff under fastan. Istället för brakmiddag, utrusta deltagarna med
varsin fastebössa och gå ut en timme i centrala Stockholm och skramla. Ordna sedan en
festmåltid med fastekaraktär. Varför inte i någon Stockholmsförort. En måltid
med internationell prägel. (Fast med lokalt producerade råvaror!) Säkert finns lokaler som klarar 250 personer. Välj
en annan kontext än att sitta i knät på 'Mälardrottningen'.
Fastan ger
nämligen rätt anslag till en träff för församlingarnas strategiska ledarskap. Inte bara i Stockholms stift. Fastan som en tid för eftertanke och bot. Om Stockholms stift flyttar denna
träff till en annan tid på året och ordnar en i stort sett liknande festmåltid
(kanske något billigare) har då något förändrats?
Vi är många som
äter alldeles för mycket och för ogenomtänkt. Både i fastan och annars. Vi
kanske försöker handla klimatsmart och rättvist men med handen på hjärtat inser
vi att vi ofta misslyckas. Men en nymoralism på detta område gynnar ingen.
Samtidigt är det friskt att lyssna på sin inre röst och ta tag i skuldkänslor –
de kan ju vara befogade.
Med andra ord
handlar hela denna bloggpost om många av oss. Vad innebär vår fasta och i
vilket kontextuellt knä väljer vi att sitta?
4 comments:
Bra analys! Genom "smarta" etiketter på arrangemang avslöjar sig de flesta makthavare. Varför inte skicka denna bloggpost till KT och andra tidningar och se om någon tar in den?
Under min församlingstid lyckades jag flytta det vräkiga julbordet i adventsfastan när alla hade som mest hektiskt till en enklare mellandagslunch för de anställda. Detta passade mig bra, men föll av förståeliga skäl inte i god jord hos "B-laget", dvs vaktmästare, exp.personal m fl som kanske inte hade andra julbord att bli bjudna på. Så det finns alltid flera sidor av myntet.
Håller med. Men tror inte det var så många vaktmästare i Gyllene Salen!
Anders
Detta var superbra skrivet, men ack så pinsamt, det är så många som inte har känning med verkligheten i SvK; kan inte låta bli att nämna att jag, Jonathan Alexander och Lennart Henriksson medverkar i teologiska rummet i SR P1 på påskdagen kl 17;
hälsn från mig o Barbro i Rottne
Hans SAE
Tack, Hans! Ska försöka lyssna på ert samtal på nätet.
Post a Comment