Kyrkokansliet

Nu läser vi i Kyrkans Tidning om Svenska kyrkans kansli i Uppsala. Vad händer? Generalsekreteraren har fått sluta. Personalchefen har fått sluta. Nu även informationschefen. Bryggubben bloggar om det. Dag Sandahl bloggar om det. Någon som heter Jerry bloggar om det. Helle Klein bloggar om det. Vad händer? Enligt SVT ska det ha handlat om sexuella trakasserier. Och budskapet är det vanliga. Svenska kyrkan sopar konflikter under mattan. När sedan Aktuellt försöker fråga Ärkebiskopen om vad som hänt gäller: Inga kommentarer. Ett pressmeddelande verkar ändå erkänna att det handlar om någon form av diskriminering. Men vad är det som händer?
För ett par veckor sedan sökte jag ett arbete på kyrkokansliet. Men det fick jag inte. Kanske ska jag vara lika glad för det. Men fortfarande undrar jag: vad händer? Det kan ju inte vara hela sanningen att en chef har betett sig klandervärt. Är hela kolossen i gungning? När jag läser i Daniels bok kapitel 2 vers 31-36 om kolossen på lerfötter tänker jag att det kanske är Svenska kyrkans situation. Den dröm som kung Nebudkadnessar hade:

Konung, du såg i din syn en väldig staty. Den stod där framför dig, mäktig och starkt glänsande, en förfärande anblick. Huvudet på statyn var av rent guld, bröstet och armarna av silver, buken och höfterna av koppar, benen av järn, fötterna delvis av järn, delvis av lera.
Medan du såg på den rycktes en sten loss, utan att någon hand rörde vid den, och träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades alltsammans, järn, lera, koppar, silver och guld. Det spreds som agnar från tröskplatserna om sommaren, fördes bort av vinden och stod ingenstans att finna. Men stenen som hade träffat statyn blev till ett stort berg, som uppfyllde hela jorden. Detta var drömmen. Nu vill vi tyda den för konungen.

Det är inget fel på lera. Felet med statyn är att leran inte kan bära upp överbyggnaden. Leran klarar sig. Den är formbar och förändringsbenägen. Leran är församlingarna. Men överbyggnaden är t ex koppar.


Jag är övertygad om att vi behöver biskopar och stift för att hålla ihop kyrkan men fler och mindre stift. På den nationella nivån behövs inte så stor apparat. Rädslan för att lerfötterna inte bär upp överbyggnaden tror jag gör kyrkoledningen räddhågad och trendkänslig. Jag hoppas jag har fel. Men frågorna kvarstår: Vad händer i kyrkokansliet?