Mera midsommar

I dagens pappersupplaga av Östran läser jag två kommentarer om Svenska kyrkans närvaro i Köpingsvik under midsommarhelgen. Den första anser jag använder ordet missionera på ett förlegat och snävt sätt:

Vi är inte här för att missionera, utan vi är medmänniskor för de som behöver prata en stund eller ta en kaffe på en lugn plats.

Så säger en av arrangörerna. Den andra kommentaren håller jag inte heller med om:

Vi är allra gladast om vi inte behövs.

Orden är enligt tidningen kyrkoherdens. Inte kan väl kyrkan vara glad om den inte behövs. Jag förstår faktiskt inte.

Lugn midsommar på Öland

Enligt barometern var årets midsommar den lugnaste på 38 år. Enligt en campingvärd. Vi var med och nattvandrade i Köpingsvik. Jo, visst var det lugnt. Förmodligen hade fjolårets mord lett till en viss mobilisering. I kyrkans tält var det i alla fall lugnt. Mer ös var det nere på en av campingarna, där Street Church höll till. På hemsidan kan man läsa:

Föregående år har det varit stor tillströmning till våra två baser. Många kommer för att känna det lugn och frid som Guds närvaro ger där vi finns. Vi räknar även med att Gud som bor i oss möter människor som passerar förbi.

Vi måste hålla med. Street Church närvaro imponerade. Mängder av ungdomar flockades. Att gå runt i gula reflexvästar med Svenska kyrkan på ryggen kändes bitvis lite udda, även om vi också blev positivt bemötta och fick många givande samtal. Trots allt kändes den ungdomliga närvaron 'mitt i smeten' mer kreativ. Jag vet inte så mycket om Street Church. Vem står bakom och hur bemöter man människor? Men det lilla jag såg kändes bra. På hemsidan framträder en organisation på evangelikal grund. Kanske inte riktigt min pryl men en viktig del av den kristna mångfalden. Deras närvaro utmanar.
Vi var där 4 timmar och var därmed en del av Svenska kyrkans närvaro. I organisationen fanns också deltagare från andra samfund och det är bra. Men var finns visionen? Såhär kan man läsa på Svenska kyrkans hemsida:

Anställda och ett stort antal frivilliga kommer att vara i Köpingsvik under midsommarhelgen från torsdag kl.10 till söndag kl.14. Ett stort tält kommer att finnas nedanför Köpings kyrka. Där kan man köpa en fika, men där finns också plats för samtal.

Skulle vi våga smyga in några ord om Guds närvaro? Street Church skriver såhär:

Vill du uppleva din bästa midsommar hittills?
Följ med till Öland och berätta om Jesus för människor som behöver få uppleva Gud i sina liv. Kom som du är och var med om en härlig helg tillsammans i Street Church men framför allt tillsammans med ungdomarna som möts i tusentals i Köpingsvik för att festa och allt som det innebär.

Man kan alltså kombinera festandet med att berätta om Jesus. Mycket bra!

Vi flytt int'

På 60- och 70-talen sa man så i de norra delarna av vårt land. Förkortningen AMS utlästes: "Alla Måste Söderut". Det bars knappar med orden: "Vi flytt int'." När jag slutade Fjellstedtska skolan 1979 fanns denna devis på min studentskylt. Det var ett kännetecken för oss som tillhörde Norrlands gille.

Detta år skulle barnen flytta ut. Kristina och jag skulle, efter 26 års äktenskap, varav 24 med barn, nu i femtioårsåldern, få rå oss själva. Men nu har processen gått i baklås. Barnen hopar sig i föräldrahemmet. Vi flytt int'.

Näst äldsta dottern har återvänt från studieorten, om än temporärt. För att sommarjobba. Mitt arbetsrum är ockuperat! Yngsta sonen anlände ikväll, från den enrummare vi hyrt på Södra vägen. Sy- och datarummet ockuperat. Denna vecka ska vi tömma lägenheten inklusive vindsförråd. Bastun och pannrummet ockuperat. Vi flytt int'.

Äldste sonen bor redan i huset. Yngsta dottern torde mellanlanda framåt augusti. Åtminstone med möbler och nya lådor. Garaget är m a o på väg att ockuperas. Vi flytt int'.

Visst gör det ont när knoppar brista, varför skulle flyttandet annars tveka.
Som man sår får man skörda. Ja, jag vet. Det är inte synd om oss.

Kanske blir det inte så dumt att tillbringa semestern i sommarstugan. Vi flytt ....

Mera biskopsval

Nu ska vi börja tala om vem av fem personer, som ska bli nästa biskop i Växjö stift. Vid nomineringsvalet förekom i stort sett inga pläderingar. Lite hade smugit sig in i presentationerna och ett flygblad delades ut vid ingången. Men det verkar som om det är nu som är den rätta tiden för att mer ingående diskutera kandidater. Så låt oss göra det.

Fast jag tycker det är lite tråkigt, för nu finns det ju bara fem att välja på. Det hade varit bättre, anser jag, om de personer, som föreslog kandidater, hade fått motivera sina förslag. T ex på hemsidan. Men nu är det som det är.

Dag Sandahl, som själv är en av de fem kandidaterna, menar på sin blogg att de personer som skrivit under flygbladet och hävdat att en kandidat från stiftet har svårt att stå för förnyelse, därmed på ett opreciserat sätt misstänkliggjort domprosten. Men det kan ju lika gärna vara ett misstänkliggörande av Dag Sandahl själv. Dag kommer ju också från stiftet. När jag läser flygbladet ser jag inte att domprosten nämns. Inte heller Dag Sandahl.

Nu håller jag inte med om att en kandidat måste komma utifrån, för att kunna vara en kraft i förändringsprocessen. Även en kandidat från stiftet kan stå för förändring och även en kandidat utifrån kan stå för status qou. Dessutom måste det ju kvalificeras, hur denna förändringsprocess är tänkt.

Förändring är väl snarare en livsbetingelse. Både i våra kroppar och i vår värld sker en ständig förändring. Hur förhåller vi oss till den? Det är frågan! Och det är en viktig fråga.

På stiftets hemsida fanns egentligen andra önskemål när det gäller den blivande biskopen. Så här står det:

Den som vill bli vår biskop i Växjö stift förväntas vara:

• Andlig ledare
• Visionär
• Brobyggare – relationsbyggare
• Kommunikatör
• Inspiratör

Vi får se om några svar kommer att ges från kandidaterna under den tid som nu ligger framför oss. En idé jag har är att skriva några rader om var och en, utifrån det de sagt eller skrivit. Kanske ett ambitiöst projekt men jag ska försöka.

Till sist: På stiftets hemsida står det fortfarande att Dag Sandahl ingår i arbetsgruppen, som skulle förbereda nomineringsvalet. Han ingick i den gruppen ända tills han själv blev föreslagen som kandidat. Kanske vore det lämpligt att nu skriva dit rätt namn, som torde vara Håkan Sunnliden.

Det säkra före det osäkra - eller?

Som väntat vann domprosten i Växjö. Det är nog det enda namn som jag har hört med tydlighet. Skälet: Man vet vad man har men inte vad man får. Men är det vad stiftet behöver? Och nästa fråga: Vet vi verkligen vad vi har? Hur inblandad har domprosten varit i den konflikt, som ledde till att biskopen slutade? De övriga var kanske både väntade och oväntade. Går att läsa mer i kyrkans tidning. (Men i skrivandes stund inte på stiftets hemsida. Hur kan det komma sig att kyrkans tidning hinner före?)

Nomineringsval

Nomineringsval. Märkligt på flera sätt. När jag klev i bussen i morse, kl 07.45 var jag näst yngst. Snart fyllda 50. Det är nomineringsval på dagtid, en vanlig veckodag. Bara anställda och äldre åker. Nästan! M a o är det de äldre som beslutar i framtidsfrågorna. Igen!
Efter inledande morgonbön blev det dags för information om formalia och sedan ställdes frågan om det fanns fler nomineringar. Det fanns det ej, så kvar fanns de 12 namn, som varit publicerade på hemsidan. (De var 13 men en drog sig ur i sista stund!)
Nu skulle alla presenteras. Ålder, civilstånd, tjänster, utbildningar, publikationer och förtroendeuppdrag. 4 minuter per kandidat. 48 minuter av sådant som vi redan läst på hemsidan. Inga pläderingar. (Kanske lika väl det). Men det hade varit bra att få veta hur den/de som föreslagit respektive kandidat har tänkt. Vad är det hos kandidaten, som motsvarar sökprofilen? Men någon av presentationerna verkade innehålla skrivningar, som den föreslagen formulerat själv. Besynnerligt! Vid ett tillfälle sa den som presenterade fel namn på den som presenterats och upprepade sedan felsägningen. Inte så imponerande!

Sedan fick vi en påse med en baguette, äpple, dricka och kexchoklad. Därefter röstning och så dags för hemfärd. Jag fick lift av en betydligt yngre elektor, som kom från ett annat pastorat i närheten av Kalmar. Gick fortare och det blev en stunds trevligt samtal.

Nu väntar vi med spänning på resultatet!

Skolavslutningsdags

Ett mejl. Från en kollega, som i sin tur fått mejl från en av rektorerna. Som i sin tur fått mejl från en av dagstidningarna. Som bland annat frågar rektorn:

Om avslutningen sker i en kyrka med präst, förs samtal med denne om ev. restriktioner om vad som får sägas?

Rektorn har jag kommunicerat med, i lugn och saklig ton, från båda håll. Det verkar inte bli någon ändring, utan även i år kommer elever att fylla Birgittakyrkan till bristningsgränsen, vid åtminstone fem tillfällen.

Vi präster har svarat tydligt talat om att vi kommer att välsigna. (Vad är alternativet? Kan vi förbanna i stället?) Att vi skulle ge oss till att dra igång väckelsemöte med möjlighet att komma fram för förbön verkar inte troligt. En nutida, svensk skolavslutning är oftast allt annat än provocerande. Vill man bli provocerad finns det annat att reta upp sig på. T ex att bara vissa elever får synas. T ex att de mer och mer liknar idol-uttagningar. Vad säger alla de elever som inte kan eller vill sjunga? Vad säger de som inte tycker om låtvalet?

Men frågan är ju ytterst inte kyrkans. Skolan (som man brukar säga) äger problemet. Vi tvingar ingen att komma till kyrkan. Men kommer de, av fri vilja, så har vi vissa idéer om vad man gör i en kyrka. Bland annat ber vi. Och välsignar. Men vi gör det på ett sätt, som gör att ingen tvingas delta i en religös bekännelsehandling mot sin vilja. Den som inte vill ta emot välsignelsen kan ju bara stänga till öronen en minut. (De som inte gillar popmusik, får betydligt mer problem.)

Jag är glad för att skolasvlutningarna ibland äger rum i kyrkan. Men samtidigt tror jag att de snart spelat ut sin roll. Världen går inte under för det. Relationen mellan Svenska kyrkan och dess medlemmar står inte och faller med skolavslutningarna. Inte heller relationen mellan Svenska kyrkan och invånarna i Sverige.

Frågan som journalisten ställde, om eventuella restriktioner om vad som får sägas, andas dock något annat. Vi har väl ändå yttrandefrihet?

Student igen

Nu är det yngste sonen som tar studenten. Onsdag. På sina föräldrars bröllopsdag. En epok tar slut. Inga fler barn i skolan. (Om man inte räknar universitet och högskola dit!)

Vilken fest!

Det var en mycket givande helg i Växjö. Så viktigt att mötas och att se hur mycket som binder oss samman i olika delar av världen och i olika synsätt. Många människor. Stor spännvidd. En del håller jag inte med om. Annat omfattar jag. Höjdpunkter: Mötet med kristna trossyskon från olika delar av den världsvida kyrkan. Den spontana dansen på torget under konserten på lördagskvällen. Och den mer organiserade dansen efter sändningsmässan på söndag. Korset i centrum och de olika ringarna, som ringar på vattnet. En sändningsdans.

Att få hålla ihop sändningsmässan med 1500 - 2000 deltagare var också stort.

Världens fest i Växjö

Imorgon åker vi dit. Ska bli trevligt! Det är alltid friskt att få öppna ett litet fönster mot den världsvida kyrkan.

Linnealunken och brudöverlämning

Igår deltog tre personer från mitt arbetslag i Linnealunken. 5 km motionslopp/gång i Nybro. Jag var en av dem. Det tog 48 minuter att gå rundan. Trevligt. Man kan läsa i Östran. Jag är faktiskt på bild. Lite till höger om mitten i en svart mössa.

Vi slog följe med en av diakonerna från Nybro, som drog ett kul psalmboksskämt med koppling till brudöverlämning. Om man byter ut ordet 'herre' i Psalm 275:2 mot ordet 'pappa' får man en bra psalm att använda i sammanhanget. Texten blir då:

Ej alltid, pappa, var min bön att du mig ledde fram.

Ganska kul tycker jag!