Fyra bröllop och en .... Mark Levengood

Nu har jag, två gånger, sett det första avsnittet av TV-programmet

Tro, hopp och kärlek.

Intressant, på många sätt. Vad handlar programmet om? Självklart om fyra personer, som lever singelliv och vill träffa en livskamrat.

Eller handlar det egentligen om hur människor som bor i Sverige ser på företeelsen 'präst' eller 'pastor'?

Förmodligen båda. Men i mitt tycke vägde åtminstone det första programmet över till fördel för projektet:

Popularisera prästrollen

Så börjar nämligen själva introduktionen. Programledaren, Mark Levengood, talar om sin barndom och säger bland annat att då sades det:

När prästen går hem då börjar kalaset.

Ett annat citat, som beskriver hur prästen betraktades då:

Prästen upphöjd över vanligt liv, insvept i dyster andlighet ...

Vi får möta tre präster i Svenska kyrkan och en pastor i Pingstkyrkan. Jag känner en av dem. Kristin Molander, som arbetar på ekumenikenheten på Svenska kyrkans kyrkokansli. Det blir mitt andra perspektiv. Om jag förstår det hela rätt, har en slags statistisk bedömning lett till att det valts tre präster i Svenska kyrkan och en pastor i pingströrelsen. Egentligen är ju romersk katolska kyrkan i Sverige större än pingströrelsen, men det kan bli svårt att hitta en katolsk präst, som ställer upp på programmets idé. Även om det inte saknas singlar bland romersk katolska präster. Lösningen blir då att programledaren får representera Sveriges näst största samfund. (Mark Levengood är romersk katolik).

När jag ändå funderar över Mark Levengood, så inser jag att han är vald för att han är en lysande programledare. Men är det inte också så att han som homosexuell person, fyller ut ett annat tomrum i programmet?

Det första programmet var ju ett skol-exempel på heteronormativitet. Nu känner jag ju inte de medverkande så väl men jag tyckte mig höra att alla fyra sökte en livskamrat av det motsatta könet. Vilket naturligtvis är helt OK.

Att SvT gör det valet, styrker min analys att den övergripande programidén är att att popularisera prästrollen. Och då hade det varit 'too much' att också ha med en präst som är öppet homosexuell. Eller en prästvigd trans-person.

Här räddas alltså programmet av Mark Levengoods närvaro.

Vilket får mig att associera till filmen

Fyra bröllop och en begravning

Där visas fyra heterosexuella bröllop. Att många människor inte ryms inom den normen löses genom att liturgiskt gestalta begravningen av en homosexuell man. Scenen där hans livskamrat håller tal vid kistan, blir till en lika stark kärleksförklaring som någon av vigslarna.

I en bloggpost på engelska reflekterade jag igår över en konferens jag var med om igår, som hade överskriften

Religion överskrider gränser

Det handlade om företeelsen 'protestantism' som en 'god religion'. Jag ser spår av detta tänkande i programmet. Även om en pingstpastor kanske inte kan beskrivas som protestant i samma bemärkelse som en präst i Svenska kyrkan.

Prästen/pastorn står för det upplysta (moderna) perspektivet till skillnad från andra, mer suspekta former av religion. Ja, jag vet att programmet inte har för avsikt att säga detta. Men det finns där.

I varje porträtt återkommer frågan om vad folk ska säga om att deras präst/pastor är med i detta program. Mark Levengood frågar också ett antal människor på gatan:

Går det för sig?

De yngre (med undantag av två barn, som får frågan om präster kan pussas i TV) tycker att det går för sig. De äldre är mer tveksamma.

Frågan är om inte programmet snarare förstärker bilden av prästen som annorlunda, gammaldags? Varför åker Mark Levengood annars runt i en gammal Volvo Amazon?

Kristin Molander har blivit intervjuad av Kyrkans Tidning och säger där:

- Jag gör det här för kyrkans skull och för mig, i den ordningen. Det här är ett nytt sammanhang för kyrkan och kan jag bidra genom att visa på ett kristet förhållningssätt så vill jag göra det.

Hon fortsätter:

- Det primära för mig är inte att träffa någon.

Spännande. Det stärker min tes om den övergripande idén med programserien.

Kanske kommer jag tillbaka till djupare analyser av de olika porträtten. Kanske inte. Men det finns en del att reflektera över.

Mina perspektiv i denna bloggpost handlade om:

Det ekumeniska perspektivet

Prästrollen 

Heteronormativitet

Jag vill säga en sak till om det sista. Mark Levengood gör två beskrivningar av kvinnor, som jag studsar inför:

Skinntorr sak

Vilket handlar om dåtidens prästfruar.

Rivjärn

Som han ska försöka hitta åt en av männen.

Jag blev inte så imponerad av detta. Men det hör egentligen ihop med det heteronormativa perspektivet. När dualismen kvinna – man förstärks, frodas även stereotyperna. Och det gör de framför allt i beskrivningarna av kvinnor. (Jag försökte lyssna efter liknande omdömen om män och det enda jag hörde handlade om deras oförmåga att laga mat.)

Faith, hope, and love – a Swedish TV-show

Today I attended a workshop at our university:

Borders and Religions crossing borders

Perspectives on Space, Formation and Citizenship

The workshop was organized by the Research project 'Good Protestant, Bad Religion? Formatting Religion in Modern Society'. It is based at Oslo University and is financed by the Norwegian research Council (NFR)

We have listened to presentations around a concept called ‘protestantization’. I am not sure I understood everything. In one of the papers the main organiser, Prof Trygve Wyller from Oslo, explains:

Protestant is evidently part of the modernity, democracy and citizenship, it might also be part of trajectories of exclusion and repression, both in the past and today.

So, it is a lot about how religion plays a part in the whole process of creating different spaces. Spaces that sometimes are separated by borders.

While I listened to the presentations I thought about the TV show, that I knew was going to start tonight:

Tro, hopp och kärlek. (Faith, hope, and love).

'Mark will help three priest and a pastor find love.'

The program idea is that a few clergy who are single, will present themselves to the TV-audience. Other single persons, who are interested in dating them, will then have a chance to write to the TV channel in order to date the particular priest/pastor they are interested in. The ultimate objective is that the priest and the other person will find love through the program.

I must confess that I was a bit dubious. But the first colleague in the show was a person that I know. Kristin. She made a very good impression. Relaxed! In a sense I felt proud.

Religions crossing borders? Definitely. Formatting religion in modern society? Yes. Good protestant, bad religion? That’s up to the viewers to decide. I am sure that there will be a whole lot of comments in social media. It will be interesting to follow this from a distance.

By way of anecdote, the program leader is a famous Roman Catholic. And he is proudly gay.

Orättvis energiförsörjning - earth hour

Sakile och Andile följer med i textläsningen ute på gatan, med palmkvistar i händerna.

Palmsöndag 2015. När jag kom till kyrkan var den visserligen öppen – nyckelknippan låg bredvid predikstolen – men ingen var där. Senare förstod jag att Mrs Prince hade varit på sjukhus under veckan och inte kunde komma till kyrkan. Det är alltid hon som låser upp och ställer i ordning. Hon är nästan äldst i församlingen. Nu hade någon annan låst upp och sedan åkt iväg för att agera kyrkskjuts.

Strax för klockan nio kom kassören, Sakile och hans bror Andile. De hade mes sig Mrs Dolphin. Hon är nog äldst. Närmare 90.

- Ska det vara nattvard idag, frågar Sakile?

- Jag tror det, svarar jag. Minns jag rätt hade vi det på palmsöndagen även förra året.

- OK, säger han. Hoppas våra oblater räcker.

Det går nog inte att beskriva församlingen som välorganiserad. Någon gång under textläsningarna ställer Sakile fram nattvardskärlen på altaret. Då vet jag!

Dessförinnan har vi haft procession med palmkvistar. Vi startar ute på gatan. Människor passerar oss – de flesta på väg till andra gudstjänster. Att en grupp människor står i en klunga med palmkvistar i händerna verkar för samtliga förbipasserande vara den mesta naturliga saken i världen.

10 oljelampor runt den symbol, som kallas Kristusmonogram och är de två första
bokstäverna i ordet Kristus, på grekiska.  X R ... fast R på grekiska skrivs P.

När det är dags för predikan får jag syn på altarklädet. Antependiet, som det heter. Jag ser att det föreställer 10 oljelampor och förstår att den som sytt det hela tänkt på de tio jungfrurna, som ska möta brudgummen. Fem är förståndiga och har olja till sina lampor. Fem andra har glömt oljan.

När jag börjar predikan med att läsa från psaltaren 31, dagens psaltarpsalm. Jag läser vers 10 och 11:

Förbarma dig, Herre, jag är i nöd,
mina ögon är skumma av sorgen,
jag är matt till kropp och själ.
Mitt liv rinner bort i ängslan
och mina år i suckan.
I nöden sviker mig kraften
och benen murknar i min kropp ...

Så ber jag församlingen exemplifiera vilken typ av problem de ser i sina olika sammanhang. Arbetslöshet kommer upp. Problem med elförsörjning också. Att många kristna skäms för att berätta att de tror på Kristus, påpekar någon. En annan talar om ungdomars utsatthet.

Palmkvistarna hamnade mitt i gången.
- Välkommen, Kristus!

Men jag är redan inne på detta med elförsörjning. Psaltarpsalmen säger det nästan rakt ut:

I nöden sviker mig kraften ...

I Sydafrika är detta mycket påtagligt. Det stora elbolaget, Eskom, producerar inte tillräckligt med el. En bidragande orsak är korruption och dålig skötsel av bolaget. Men också att elsystemet dimensionerades under apartheid-tiden och räcker inte till för ett samhälle där 50 miljoner människor har mänsklig rättigheter i stället för bara 5 miljoner.

Även 'earth hour' kvällen innan finns med i bakhuvudet.

Kan det ha varit så att de fem 'oförståndiga' jungfrurna inte hade tillgång till olja? Att det fanns brister i energiförsörjningen?

Min utläggning kommer att handla om detta. På flera plan. Dels rent konkret. Hur viktigt det är att ett samhälle bygger rättvisa system.

Men också om oljan i överförd bemärkelse. För det är ju så att liknelsen i Matteus 25:1-13 också handlar om vår andliga vaksamhet. Både nu i tiden och inför evigheten.

Någon talade om de kristna som känner skam inför att berätta om Kristus. Insatt i detta sammanhang handlar det om att inse att den som har mött Kristus har något gott att förtälja. En gåva att dela. För att också andra ska få olja i sina lampor.

Med andra ord handlar det om energiförsörjning. På många plan.

I nöden sviker mig kraften ...

Låt oss alltså dela med oss till varandra av den kraft vi får, på alla möjliga sätt och i olika bemärkelser.

A cry for help from Swaziland

This morning I received an e-mail from one of the church leaders in Swaziland.

Morning to you … just to inform you that we [have] slept safely.  Even today we will try to be in doors not in our houses so that tomorrow we will hand ourselves.

Possible charge will be the terrorism that has a fine of 15 years or 50 000 or both. Then if they charge us with a public order then it will differ but not that much difference.

When Peter and [Saul] were in [prison] the congregation continued to [pray] with them, that is our plea from [the] situation we are facing.

The situation for our Christian sisters and brothers in Swaziland is serious. I urge you who read this text to engage yourself in any possible way. If you have a media contact – please make use of it now. If you have other useful contacts – explore them. In everything – pray with and for the Church leaders in Swaziland.

This has happened. On Wednesday 11 March, Christians in Swaziland launched ‘the Swazi Kairos Document’. The link comes here. I am not going to say much about it. According to the document the ...

Swaziland KAIROS document is a Christian, biblical and theological reflection on the socio-political and economic crisis presently obtaining in the Kingdom of Swaziland.

Swaziland is an absolute monarchy. There is no need to say anything more.

Rhodes - out

The decision seems to be clear. According to eNCA the senate at UCT voted in favour of removing the statue. 181 for and only 1 against! I understand that the senate wants it to be removed altogether.

If I understand it correctly the council must also make a decision and then it has to go to a body called Heritage Western Cape. So, we’ll see what happens.

Across South Africa people discuss this. Media personality Gareth Cliff wrote on his blog last week and compared Rhodes to king Shaka. This has sparked a twitter frency, according to IOLnews.

The protesters at UCT are also being compared with ISIS. This shows the feelings that these kinds of actions evoke. But a column in News24 gives prompt answers to this allegation.

We’ll see what will come out of this. I see tweets about removing other statues as well. Like Louis Botha outside the parliament.

Will this be prophetic? Were will it stop?

One thing is clear. The reconciliation process needs to be taken to another level. Nothing surprising in that. Reconciliation, just as democracy, is perishable. Every generation needs to renew it.

Mandela and Rhodes = true?

A few hours ago a colleague in Cape Town and I spoke over the phone. He alerted me to the situation in Cape Town and at the UCT in particular regarding the discussion about whether or not the Rhodes statue should remain at the centre of the UCT. See one of my blog posts about this conflict.

It goes without saying that this is a much bigger issue than just concerning a single statue. Hence students and staff at the Rhodes University have also raised concerns. Protesters at the UKZN have defaced another statue, George V. I have also published a blog post about that.

And now discussions are being held around the Mandela Rhodes Foundation and its colonial legacy.

My colleague in Cape Town made it clear to me that academics question the role of Mandela himself. Was it appropriate of him, to link his name with the name of Rhodes, taking into account the values that Rhodes stood for?

I google Rhodes and Mandela and find two debate articles in Mail and Guardian where  Judy Sikuza, programme director of the Mandela Rhodes Foundation, tries to explain how this dichotomy or juxtaposition can be reconciled. I am not totally convinced.

The other debate article is written by Ntombizikhona Valela, a masters’ student in the history department at Rhodes University’s and also a member of the Black Student Movement. She gives the information that there have been debates around changing Rhodes University’s name since the 1990s - in particular since 1994.

Without really revealing her own standpoint she makes it clear that Rhodes University will face huge problems if they don’t listen to the demands from the students:

But, with the emergence of a new kind of student in a different political moment in which young people nationwide are challenging the notion of the rainbow nation and whether we can truly say we are in a post-apartheid era, it remains to be seen whether Rhodes’s final fortress will stand.

My colleague from Cape Town said earlier this morning, young South African feel that Mandela needs to be de-iconized.

We are in for interesting times in the country.

Rhodes and George V

On Monday I wrote a blog post about the statue of John Cecil Rhodes at the University of Cape Town (UCT). Some students and staff wants it removed.

These feelings have now spread to our university but not to our campus. At Howard College Campus in Durban the statue of King George V has been defaced. I read about on News 24. But it also came a message from the University of KwaZulu-Natal (UKZN).

The Executive Director: Corporate Relations of the UKZN had issued a communique and says amongst other things:

The University of KwaZulu-Natal is deeply saddened and disappointed by the group of protestors who chose not to raise their concerns regarding the King George V statue through the proper channels established within UKZN. The University supports the students’ rights to exercise lawful freedom of expression and encourages open debate and discussion …….. The University will convene an urgent naming committee meeting to review the status-quo of all statues on all our campuses.

The more I think about it, the more I understand that this is a tough question. I don’t support the idea, that old statues must be smashed. I think that a society needs to be aware of its history. At the same time it is offensive that leaders, who were – even by the standards of that time – oppressive, should be taking up the central stage, as in this case right outside the main building of a university campus.

The idea to move rather than remove statues is a good one. By doing this the community will admit that even those persons are part of the history, but they will be given a less honourable space to occupy.

The question is: where does one find such a space?

John Cecil Rhodes has been compared to Hitler, Stalin, Khmer Rouge’s Pol Pot and Idi Amin. Would any society want to have one of them as a statue – anywhere?

It is a dilemma. I am glad that the university wants to engage in debate and discussion.

En bild säger mer än tusen ord

Det kanske inte alltid är sant. Men ofta. När jag såg ett par platsannonser i dagens Kyrkans Tidning, studsade jag till inför bilden. Låt mig berätta varför.

Bilden föreställer kyrkans hus i Uppsala. Där inryms kyrkokansliet, som är den administrativa funktionen på nationell nivå i Svenska kyrkan. Fotografiet är klurigt, för Uppsala domkyrkas tre torn tycks sitta på taket till kyrkokansliet. På så sätt ges intrycket att kyrkokansliet och kyrkobyggnaden hänger ihop.

Men det går också att se bilden på ett annat sätt. Är det kanske så att kyrkans hus, från de plats där fotografen står, skymmer domkyrkan?

Min tolkning, och jag vet att den är subjekiv, är att de två tjänsteinnehavare som söks, ska förstå att de ska arbeta mer med administrativa sysslor än med sysslor som kan kopplas till ett kyrkorum.

Symbolen för Svenska kyrkan på nationell nivå är ett kansli. En administrativ funktion. Ett maktcentrum.

Hur hade det uppfattats om bilden istället föreställt människor?

The feast of the Announciation

Is it your birthday?

One of the priests in the Anglican Cathedral of the Holy Nativity was surprised to see me this morning for Eucharist at 6.45 - I preside every Thursday and do not often attend other mornings. I told him that the reason for my presence was the feast of the Annunciation. In Church of Sweden it is always celebrated on the Sunday closest to 25 March but not so in most of the churches in South Africa. To me it is an important occasion. When I think of St Mary, I see her as a role model in saying yes to God and availing herself to give birth to Christ in the world. I also want to carry Christ into my context. And I thank God for other Christians who carry Christ to me.

That's why I decided to start this morning with a Eucharist. As the bread and wine become one with my body, I believe that Christ is with me.

Richard is a retired priest who leads the service every Wednesday. Naomi is recently ordained.
She was one of my students at UKZN. Sr Nontokosi is a religious sister, living at the Cathedral.

I like the architecture of the Cathedral. The idea is that the wall
stretches out into the street, like an arm, to invite everyone to worship.

Must Rhodes fall?

John Cecil Rhodes was born in 1853, became rich from diamonds, British Prime Minister in the Cape and died, before his 50^th birthday, in 1902.

'Spes bona' means 'Good hope'.

After him two countries were named: North and South Rhodesia. Today Zambia and Zimbabwe. In South Africa one of the more prestigious universities is named after him: Rhodes University in Grahamstown. At the University of Cape Town (UCT), a statue of Rhodes I centrally placed.

Especially the statue at UCT is now causing debate and protests. 300 students and staff members have embarked on an overnight sit-in. The protest has also spread to Rhodes University.

Pietermaritzburg is quite far from both Cape Town and Grahamstown but through different internet sources I get some information. First of all it seems to me that the two universities are dealing with the matter in an open and democratic way. On the website of UCT a number of links refer to this conflict. The same at the Rhodes University website.

According to the UCT website, the Vice Rector, Max Price, wants the statue to be moved, not removed. I am not sure if this will be enough for students and staff.

On facebook, there is a community called: Rhodes must fall, with the explanation:

A collective student, staff and worker movement mobilising for direct action against the institutional racism of UCT.

Julius Malema, EFF, is also taking part in the protest and offers the support of the EFF to remove the statue of Rhodes, writes the Mail and Guardian. But he sees it as part of a greater war on Cape Town’s ‘apartheid regime’.

I also read in the Eyewitness News, that the ANC youth league is behind the protest.

It is not easy to know what is going on here. But one thing is for sure: the statue is just the tip of an iceberg.

Anyway, I like the way the academic world seems to deal with in in an open and transparent manner. I hope my analysis is correct. To me it a ‘good hope’.

Hur visar vi varandra omsorg - ett sydafrikanskt bidrag

Idag valde vi att besöka gudstjänsten i en av kyrkorna i vårt bostadsområde, St Alphege’s. Det är en anglikansk församling. Vi har besökt den förut och jag har även bloggat om den förut.

Yxans betydelse förstår jag. Sädes-
axet tror jag har att göra med kärleken
till de fattiga. Stenarna kanske också,
liksom yxan, har med martyriet att göra.

Sankt Alphege (Ælfheah of Canterbury) var känd för sin kärlek till de fattiga. Han blev med tiden ärkebiskop i Canterbury och togs till fånga av danskarna. När han inte ville betala lösensumman avrättade de honom med en yxa. Därav hans symbol.

Arvet förpliktar och därför var vi inte förvånade, när församlingens präst, Janet Trisk (som också är akademiker knuten till University of KwaZulu-Natal) i predikan berättade att församlingens kyrkoråd antagit ett uttalande om inklusivitet. Det ska nu finnas på första sidan i gudstjänstagendan fram till slutet av kyrkoåret och då ska hela församlingen beredas möjlighet att göra denna hållning till sin. Jag har försökt översätta uttalandet, som jag menar är välformulerat och riktigt. Det kunde fungera i många andra sammanhang – inte minst i vårt virtuella samtal i sociala medier. Lite kritisk är jag till att det handlar mer om vad vi inte ska göra än vad vi ska göra. Men ändå är det bra:

Uttalande om inklusivitet:

“Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28).

[I vår församling] gläder vi oss över att vara en gemenskap i mångfald, med många olika slags bakgrund och från olika kulturer.  Vi inser att det med mångfald följer en risk för missförstånd och en risk att vi skadar varandra.

Därför lovar vi att visa omsorg och omdöme, i ord och handling. Särskilt förbinder vi oss att inte använda ett stötande språk när det gäller ras, kön, genus, etnisk eller socialt ursprung, nationalitet, sexuell läggning, kultur eller fysiska/psykiska funktionshinder. Vi förbinder oss att inte uppföra oss på ett sätt som får någon annan medlem i Kristi kropp att känna sig ovälkommen eller mindre värd än någon annan.

Som den Helige Benedictus förmanade medlemmarna i sin kommunitet, förbinder vi oss att välkomna var och en, som om de vore Kristus ibland oss.

Här kommer den engelska texten:

St Alphege’s Statement on Inclusivity

“There is no longer Jew or Greek, there is no longer slave or free, there is no longer male and female; for all of you are one in Christ Jesus” (Galatians 3:28).

At St Alphege’s we rejoice in being a diverse community from many different backgrounds and cultures. We recognise that with diversity comes the possibility of misunderstanding and the potential for hurt.

Therefore we pledge ourselves to using care and discretion in the way we speak and act. In particular, we undertake not to use offensive language in respect of race, sex, gender, ethnic or social origin, nationality, sexual orientation, culture, or physical and mental disability, and not to behave in any way that might lead another member of the body of Christ to feel unwelcome or less valuable than any other.

As St Benedict counselled the members of his community, we undertake to welcome each one as if they were Christ among us.

Celebrate, remember, fight back

Yesterday we took part in

CANSA Relay For Life

It was a 12 hour activity in Cascades, in Pietermaritzburg. We stayed three hours. With this blog post I want to show my respect to students and staff from the Lutheran Theological Institute, who stayed the whole night. Well done!

While were still present a program was held with some touching parts as well as a guest speaker. Most touching, for me, was when a group of survivors walked a lap together. (We were all gathered around a short track.) This was the celebrating part. The guest speaker, also a survivor, was also part of celebration.

The empty space ...

Another part was remembering those who have died. An empty table was placed in the middle of everything, symbolising all those spaces that are now empty, because someone passed on. But even in this part of the event, it was pointed out that there is also hope, symbolised by a candle on the table.

I guess the rest of the night was part of fight back. The teams had promised to walk right through the night in groups …

… because cancer neither slumbers nor sleeps.

This was a great community event. Where fund raising was one part and awareness-raising another.

The track was easy to see. On both sides the organizers had put paper bags with
battery lights. Many of the bags had pictures of lost ones. Other bags had names
of survivors or people still fighting against cancer in their own bodies.

Två veckor långt årsmöte

En funktion som blivit allt viktigare är 'skype-out'. Just nu har jag
SEK 63.94 på mitt konto. Det är betydligt billigare att ringa
från skype än från mobiltelefon, när jag ringer någon i Sverige.

Att vara utlandsanställd har verkligen förändrats under senare tid. När vi arbetade i Sydafrika förra gången (2002-2006) fanns skype men fungerade inte särskilt bra. Åtminstone inte med den uppkoppling vi hade.

Nu är det ett av många arbetsredskap. Idag har jag först samtalat 1 timme med min närmaste chef. Vi skype.

Därefter ett närmare ett en och en halv timme långt sammanträde med utlandskretsen för Svenska kyrkans akademikerförbund. Två ledamöter satt vid varsin I-pad i Sverige, eftersom de varit hemma för att förhandla löner för våra medlemmar. En av oss satt i Etiopien och jag här i Sydafrika.

Idag gick det i stort sett bra att höra vad var och en sa. Så är det inte alltid. Video-funktionen stängde vi av på ett tidigt stadium. Det brukar mest bli 'pixlit'.

Det vi bland annat avhandlade var vårt kommande årsmöte. Nu undrar vän av ordning hur det går till med årsmöten via skype. Blir det inte för många uppkopplingar? Svaret är att det inte sker via skype, utan som ett interaktivt årsmöte i ungefär samma format, som när vi från tid till annan svarar på enkäter eller marknadsundersökningar via nätet.

Årsmötet ligger ute i två veckor och medlemmarna har alltså god tid på sig att fundera över de olika besluten.

Därför är vi också den krets, som har procentuellt högst närvaro på våra årsmöten.

Nya tekniska landvinningar, alltså - men självklart är det bäst att träffas 'på riktigt'.

Svenska kyrkan – hierarkisk? Del 3. Super-kyrkoherdar eller sub-biskopar?

Tillbaka till församlingarna och stiften. Enligt Svenska kyrkans kyrkoordning är dessa de två enda pastorala nivåerna. Jag tror vi ska utläsa 'pastoral nivå' som en nivå, där kyrkans liv pågår. Den nationella nivån skiljer sig, genom att enbart vara till som ett stöd för de andra två nivåerna. I den nya organisationen har pastoratet däremot delvis övertagit församlingens roll. Församlingarna finns kvar. Församlingsrådet har dock inte rätt att fatta beslut, såvida inte detta delegeras till församlingsrådet av pastoratets kyrkoråd. I t ex Malmö finns dessutom s k verksamhetsråd kring de olika kyrkorna.

Nu undrar jag: skulle det inte vara möjligt att omforma dessa stora pastorat till stift? Som det nu är har Lunds stift runt 900 000 medlemmar. 150 000  av dessa finns i Malmö pastorat. Det är en sjättedel. Det ska jämföras med ca: 370 000 medlemmar i Härnösands stift. Malmö är med andra ord nästan som ett halvt stift.

Låt oss lämna siffrorna. Såhär tänker jag kring mindre och fler stift. (Jag har bloggat om detta förut. Till och med flera gånger. Men jag fortsätter ändå.) Mitt förslag är att de nuvarande stiften delas upp i 2-4 mindre enheter vardera. Ofta – men långt ifrån alltid – sammanfaller dessa nya enheter med de s k storpastoraten.

De nya stiften organiseras i kluster med kanske 12 stift i varje. Dessa blir ärkestift. Vi får alltså fler än en ärkebiskop. Spännande. Det ifrågasätter bilden av den hierkiska pyramiden. Säg att det är tre ärkebiskopar i Svenska kyrkan. Det kommer att göra det enklare att säkerställa mångfald utifrån olika kriterier.

Varje ärkestift har ett rejält domkapitel med mycket proffsiga jurister. Där prövas exempelvis diakoner och präster. Detta innebär att den lokala biskopen kan fungera som pastor pastorum och inte behöver sitta på dubbla stolar, när det blir fråga om tillsynsärenden. (Idag är ju biskopen ibland både domare, åklagare och även försvarsadvokat).

De nya stiften kommer att ha en betydligt mindre kansliorganisation. Det viktiga blir en mycket skarp personalenhet. Varför? Jo, all kyrklig personal blir anställd på stiftsnivå. Detta har bland annat två positiva effekter:

- Om en anställd inte fungerar kan hen omförflyttas inom stiftet. De dyra utköpen minimeras.

- Prästernas frihet att predika Guds ord rent och klart i församlingen återupprättas. Ingen präst behöver vara orolig att arbetsgivaren vidtar åtgärder, om Guds ande uppmanat prästen att kritisera lokala missförhållanden. (OBS! Jag menar inte att präster får säga vad som helst eller missbruka denna frihet. Gör de detta ska de ställas inför domkapitlet i ärkestiftet. Fiffigt nog ställs de i så fall inte inför sin arbetsgivare i detta fall heller).

De stora biskopsgårdarna säljs eller byggs om till hela stiftets hus. Biskopen får, som alla andra, skaffa sin egen bostad. Vilka signaler sänder det ut att en biskop bor i ett mindre slott?

Biskopslönerna sänks. Nu behöver inte en kraftmätning ske mellan 'superkyrkoherdar' och biskopar, eftersom det inte finns några 'superkyrkoherdar' längre. I de nu avsevärt mindre stiften får vi i vigningstjänsten följande nivåer. Biskop, kyrkoherde, komminister/diakon.

I de nya stiften är det, enligt anglikansk och romersk katolsk förebild alltid biskopen som konfirmerar. Det innebär att biskopen under ett år besöker varje församling. Och gör det i första hand för att träffa alla ungdomar. (Detta kan ske såväl lördag som söndag. Förmodligen i form av lite större pastoratssammankomster.) En bi-effekt av detta är att konfirmandarbetslaget blir demokratiskt. Prästen är inte förmer än pedagogen. Alla står under biskopen.

Ska detta fungera måste statusen kring biskopen förändras. Det ska vara en person nära marken.

Detta biskopskors säljs på e-bay. Vet inte om det är äkta.
Men det är i alla fall i trä.

Men, oj vad detta kommer att kosta. Det måste ju tas fram nya biskopsvapen, logotyper, brevpapper och dessutom inköpas mängder av gyllene kors, kräklor i silver och dyra kåpor. Vi ökar ju från 14 till kanske 42 biskopar? Måste det bli dyrare? Vore inte ett träkors rimligt? Vilket material var Jesu kors tillverkat av? Och vi behöver inte längre betala superkyrkoherdelöner.

Men hur blir det med församlingarna? Jag menar att vi då kan återgå till mindre och fler församlingar. De ska ha en egen styrelse (kyrkoråd) och dessa kyrkoråd beslutar om sin egen budget. När de bestämt hur många anställda de vill ha och vilken typ av anställda, köper de in dessa från stiftskansliets personalavdelning.

Men hur får de små församlingarna råd med kyrkobyggnaden? Där måste väl ändå storpastoraten vara lösningen? Minns att detta var den del av utredningen 'närhet och samverkan' som inte vann gehör. Tanken i utredningen var att stiften skulle förvalta kyrkobyggnaderna. Jag tror på den idén.

Avslutningsvis: vore det inte bättre med en skara sub-biskopar iställer för en massa super-kyrkoherdar? En superkyrkoherde är ju en vanlig kyrkoherde som fått mer makt och mer betalt. En sub-biskop är en biskop med ett mindre stift, utan biskopspalats, med ett biskopskors i trä och med mindre lön.

Och med större närhet till kyrkans medlemmar.

 

Kyrkan hierarkisk - ett mellanspel.

Biskop Sibiya är egentligen en trevlig och lite blyg man.

Jag skriver ju egentligen om Svenska kyrkan och dess hierarkier. Idag, när vi firade högmässa i Matchibisa, i Pietermaritzburg, var en biskop emeritus med. Hans namn är Sibiya och han var en gång i tiden 'Presiding Bishop' i ELCSA.

Det var därför det stod en fåtölj bredvid altaret, när vi kom.

Ofta skriver jag om hur mycket vi har att lära oss av våra trossykon i Sydafrika. Sången, dansen, lekfolkets engagemang och ansvarstagande. Ja, listan kan göras lång.

Men en fåtölj till biskopen blir jag inte imponerad av.

Det säger en del om hierkier, som letar sig in överallt.

Svenska kyrkan – hierarkisk? Del 2.

I min förra bloggpost berörde jag Svenska kyrkans hierarkiska uppbyggnad. Framför allt på församlings- och pastoratsnivå. Det som brukar kallas den lokala nivån. Jag lovade även att fortsätta skriva om stiftsnivån. Jag ska inte skriva om detta just nu. Istället ska jag reflektera lite över ledningsstrukturen i den del av Svenska kyrkan, som jag just nu arbetar i. Svenska kyrkans internationella arbete. Som är en del av den nationella nivån.

Sedan augusti 2012 är jag anställd som utsänd medarbetare. Jag är universitetslektor i Sydafrika, sekonderad av Svenska kyrkan.

Såhär ser strukturen ovanför mig ut. Och jag använder begreppet 'ovanför' eftersom det är så det avbildas i de organisationsskisser jag har tillgång till.

Min chef är alltså team-ledare för Afrika-teamet. Över honom finns chefen för regionenheten. Över henne den internationella chefen. Över honom generalsekreteraren. Hon står i sin tur står under kyrkostyrelsen. Som är ansvarig inför kyrkomötet.

Hur många chefsnivåer blev det över mig i organisationen? Fyra. Om organisationen skulle plattas ut, skulle det bli större grupper av anställda, som fick samsas om samma chef. Det är i och för sig inte bra, eftersom det inte går att vara chef för hur många som helst.

Men det som händer i en organisation, där det finns tre nivåer mellan mig (som är lägst ner) och chefen (som är högst upp) är att det är i stort sett omöjligt att nå fram till chefen. Skulle jag ändå försöka kommunicera med de översta lagren i organisationen skapar det en del irritation. Jag har testat.

En liten reflektion om hur denna situation uppstod. Vi backar bandet till 1982, när jag kom hem efter ett år som volontär i Sydafrika, utsänd av Svenska kyrkans mission (SKM). Jag blev inbjuden till det som då kallades missionstyrelsen och fick avlägga rapport. På kvällen var jag medbjuden till missionsdirektorns hem, där även den självskrivne ordföranden i missionsstyrelsen var med, d v s Svenska kyrkans ärkebiskop. Jag minns att jag, som 21-åring upplevde mig som en del av en familj.

I samma veva hade det skett en rad förändringar. SKM och Lutherhjälpen hade flyttat ihop med Sjömanskyrkan i det nybyggda kyrkans hus. Från början tror jag att organisationerna (som var i stort sett fristående och oberoende inom Svenska kyrkan) delade på ekonomiavdelningen. Kanske även på rekrytering, genom Internationell kyrkotjänst (IKT).

Det dröjde inte många år förrän allt drogs in under kyrkomötet och det som sedan kom att kallas Stiftelsen för rikskyrklig verksamhet. (Kyrkomötet var ju en del av statskyrkosystemet och kunde därför inte bedriva denna typ av verksamhet.)

Sedan slogs även Lutherhjälpen och SKM ihop. Först behölls 'varumärkena', som det sades. (Jämförelser gjordes med Coca cola och Fanta: två varumärken inom samma concern). Sedan blev även varumärket detsamma: 'Svenska kyrkan, internationellt arbete'.

Det säger sig självt att SKM kunde ha en plattare organisation, eftersom det var en fristående struktur inom Svenska kyrkan. Kopplingen till Svenska kyrkan var ju solklar, inte minst genom att ombud från alla församlingarna var med och valde representater till styrelsen (om jag minns rätt). Och att ärkebiskopen var självskriven ordförande.

Min upplevelse är att förtroendevalda i Svenska kyrkans kyrkomöte inte riktigt förstod finessen i att ha fristående organisationer inom kyrkan, som SKM, Lutherhjälpen, Sjömanskyrkan och diakonistiftelserna, för att ta några exempel. Bland beslutsfattare, som fostrats i politiska sammanhang, föreföll det bättre och mer lättstyrt att få in allt i samma organisation. Samordning. Stordrift. Säkert ligger det mycket i det men jag tror också det handlar om makt och kontroll.

Det senaste steget i denna utveckling är att diakoner inte längre kan utbildas vid diakoniinstitutionerna (Vårsta, Samariterhemmet, Ersta, Stora Sköndal och Bräcke). Inte heller kan församlingspedagoger utbildas vid de olika folkhögskolor, som haft det uppdraget (Sigtuna och Jämshög och kanske någon fler). Samordning eller kontroll? Välj själv.

Det som har hänt, enligt mitt sätt att se det, är att det mesta som sker inom Svenska kyrkan, trycks in i samma organisation. Det har sina fördelar. Kyrkomötet, via kyrkostyrelsen, har kontroll över det som sker och eventuellt (så är tanken, tror jag) blir Svenska kyrkans arbete samordnat och mer effektivt. Jag förbehåller mig dock rätten att tvivla på att detta verkligen sker.

Dessutom har denna utveckling ett pris. Organisationen blir mer hierakisk och därmed får vi fler chefsnivåer.

Många tycker säkert att det är bra som det är. För oss som inte tycker så kvarstår frågan: hur kan läget förbättras?

När det gäller den nationella nivån (kyrkokansliet) har jag faktiskt inga bra idéer. Men när det gäller församlingar och stift, har jag en idé, som jag ska persentera i min nästa bloggpost.

 

Svenska kyrkan – hierarkisk? Del 1.

Under en längre tid har jag funderat mycket kring Svenska kyrkan och dess hierarkier. Inte minst är det de nya storpastoraten, som stör mig. Och inte minst företeelsen 'superkyrkoherde'. Åren 1997-2002 var jag själv kyrkoherde. Det var i ett pastorat med åtta församlingar. Mycket att hålla reda på men inte var jag någon superkyrkoherde. Vad betyder egentligen ordet? Varför har någon kommit på det? 'Super' på latin betyder 'över', så det är klart att en sådan kyrkoherde är mer kyrkoherde än andra. Det är ju inte så att hen står över andra kyrkoherdar. Möjligen står hen över ett antal församlingsherdar.

För några dagar sedan begravdes min gudfar. Han gick i pension som kyrkoadjunkt. Född 1923 borde han ha pensionerats runt 1988. 'Adjunkt' betyder 'knuten till' och kyrkoadjunkt var en titel som existerade fram till slutet av 1980-talet eller möjligen början av 1990-talet. När jag prästvigdes 1987 blev jag först pastoratsadjunkt och sedan, under ett halvår, extra ordinarie kyrkoadjunkt. När jag hade varit präst i 12 månader var jag behörig att söka den komministertjänst, som jag uppehöll. Vilket jag gjorde och blev även utsedd. (Jag minns att vi då bodde i den prästgård som hörde till den tjänst [som jag inte innehade]. Det fanns en annan präst som var intresserad av att söka. Hade hen fått tjänsten, hade vi behövt flytta. Om jag minns rätt, drog personen tillbaka sin ansökan).

Sedan ändrades organisationen och det skulle ute i församlingstjänst finnas två slags präster: kyrkoherdar och komministrar. Jag tror det var det ett sätt att platta ut organisationen. Men vad har hänt?

Nu finns komministrar, arbetsledande komministrar, församlingsherdar/pastoralchefer, kyrkoherdar/domprostar/'superkyrkoherdar'. (Jag vet att just begreppet 'superkyrkoherde' inte är en officiell titel, men ändå.)

Detta har skett sedan den senaste omorganisationen, föreslagen i den s k strukturutredningen:

Närhet och samverkan

Problemet, som jag berört i tidigare bloggposter, var att det fanns oklarheter i hur ansvaret fördelades mellan församling och pastorat. Samt att de kyrkliga samfälligheterna blev administrativa maktcentra på ett oönskat sett. När det gäller församling contra pastorat blev det fel, när församlingen visserligen skulle fatta beslut om församlingslivet men inte kunde besluta om budgeten (inte heller fastigheter och personal). I den nya organisationen är det pastoratet som beslutar om församlingens liv och även hanterar budget kring personal och fastigheter. Med andra ord fattas alla viktiga beslut runt samma bord. Det finns inte längre några flerpastoratssamfälligheter, där flera kyrkoherdar trängs inom samma förvaltning. (Med undantag av Göteborg, som har särskilda övergångsbestämmelser, tror jag.) Nu är pastoratet en, enda beslutande församling, som har en, enda kyrkoherde och fördelen är att de konflikter som alltid uppstår kring ledning och styrning kan lösas vid samma bord.

Problemet är dock att församlingar och pastorat i många fall blivit så stora att de enheter som förut var församlingar nu inte har någon egen beslutsrätt. I en skarp debattartikel i kyrkans tidning den 26 februari kritiseras detta sakförhållande i exemplet Malmö av Börje Engström, Carl Axel Aurelius, Berth Löndahl och Jan Bergendorf.

Igår fick de svar på tal utav ett antal anställda i Malmö pastorat. Albin Tanke, Ewa-Sofia Gudmundsson, Gustav Burman, Katarina Vaarning, Sofia Tunebro, Anders Blomquist, Inga-Lill Malm, Peter Englund och Maria Isberg. De beskrivs som 'delar av Svenska Kyrkan Malmös samlade ledning'.

Möjligen gör det mig tveksam att försvarstalet skrivs av ledningsgruppen. Det är klart att de är positiva. Hur skulle de kunna vara annat?

Däremot skriver POSK-aren Camilla Andersson (ersättare i Husie Församlingsråd i Malmö) om hur hon först var negativ men nu tycker att det fungerar bra. Hennes artikel känns vederhäftig.

Nu bor jag visserligen inte i Malmö, så för mig är det omöjligt att veta hur det faktiskt står till. Men jag är ändå kritisk till förändringen. Enheterna blir helt enkelt för stora. En kyrkoherde som har ansvar för 150 000 kyrkotillhöriga, är det rinligt? Som jag ser det är det helt omöjligt att vara en herde för så många. Det blir något annat.

Däremot skulle det kunna vara möjligt att i ett stift med 150 000 kyrkotillhöriga vara biskop. Men det förutsätter att andra fullföljer herdeansvaret. Om detta vill jag skriva i en kommande bloggpost.

Sydafrika upphör aldrig att förvåna

Två napp (eller bottennapp) i det sydafrikanska nyhetsflödet.

1. I Worcester har det, i några bostadsområden, införts krav på ett slags referenskort för jobbsökande. Det handlar alltså om att de människor som går runt och söker jobb i trädgårdarna ges gröna kort, som visar att de inte är kriminella.

Detta är uppseendeväckande, eftersom det påminner om det s k 'dompass'-systemet under apartheid, där svarta måste bära ID-kort, när de var i vita stadsdelar. Om inte blev de arresterade och eventuellt deporterade tillbaka till sina s k 'homelands'.

De som hittat på systemet menar att det endast är till för att undvika att kriminella stryker runt i bostadsområdet. Men alla vet att det bara är svarta och färgade som fått kort att bära.

Det positiva är att både ANC och DA reagerat och vill ha en utredning om hur detta kunde ske. Om nyheten går det att läsa i Eyewitness news.

2. En av SABC’s reportrar, Vuyo Mvoko, blev rånad mitt under pågående nyhetssändning. Helt otroligt. Det går att se det hela i följande youtube-klipp. Hoppas att rånarna grips. Det är ju inte direkt så att de försöker dölja sina ansikten.

Lars-Åke, min gudfar.

Sista gången vi möttes var i somras.
Lars-Åke hade alltid en glimt i ögat.

Om några timmar begravs min gudfar, Lars-Åke. Så länge jag kan minnas har han funnits i mitt liv. Min barndoms somrar tillbringade vi på hans och gudmor Maj-Britts sommarställe: Nävesta. En idyll och framför allt en stor möjlighet för vår familj att få uppleva semester med guldkant.

Min far omskolade sig (det hette nog så på den tiden) till präst åren 1962-65 och det fanns inga studielån. Vi hade en materiellt sett fattig tid men vi brukar kalla dessa år för våra rika år. Andra saker blev viktiga.

Tack vare Lars-Åke och Maj-Britt och deras generositet, fick vi uppleva fantastiska somrar. Alltid tävlingar och bus. Vi letade godis och vi spelade boccia. Ja, det var fint.

Lars-Åke, som var revisor och VD för en egen revisionsbyrå: Konsulterande byrån AB, gjorde sedan ungefär som far och omskolade sig han också till präst, 50 år fyllda om jag inte minns fel.

När han gick i pension hade han den inte alltför ansspråksfulla titeln:

Kyrkoadjunkt

Det är en titel som inte finns längre. Kanske säger det något om Svenska kyrkan och hierarkier. Lars-Åke hade ingen önskan att göra karriär. Han ville vara präst fullt ut.

Han var också den som blev vår vigselpräst, när vi gifte oss i Kalmar 1984.

I hans dödsannons står det:

... har styrkt av Altarets Heliga Sakrament, nått fram till livets vattenkällor.

Samma kväll som han dog, firades också mässa på hans sjukrum, så klart tillsammans med gudmor Maj-Britt. Precis som vi fick göra med vår mor, kvällen innan hon dog, 1999.

Jag är tacksam över att två av mina syskon har möjlighet att vara med på begravningsmässan i Olaus Petri kyrka i Örebro idag, den 11 mars, klockan 13.00.

Jag kommer att närvara med hela min person, trots att jag rent rumsligt är långt bort. Jag är med i mina tankar och i min bön. Och jag är med i stor tacksamhet över att ha fått ha Lars-Åke som gudfar i alla dessa år.

                                                                                                                                              

Ny rektor på universitetet

Vår dekan, Jannie Smit, rektorn Albert van Jaarsveld
och den avgående rektorn Malegapuro Makgoba.

Vi har fått en ny 'Vice-Chancellor' och 'Principal' vid University of KwaZulu-Natal. Hans namn är Albert van Jaarsveld. Det finns olika aspekter. Den kanske mest uppenbara är han är vit. Han kommer närmast från 'National Research Fundation' (NRF) som kanske kan liknas vid Forskningsrådet.

I tisdags besökte han vår institution: 'School of Religion, Philosophy and Classics'. Han gör en slags Eriksgata och det är bra. Det som var märkligt var att den gamle, avgående rektorn, Malegapuru Makgoba, var med. Tanken var att han skulle få en chans att tacka för sig. Det gjorde han också men dessförinnan hade han mycket att säga.

Den nye rektorn berättade om sin tredelade vision:

'Academic excellence', 'transformation' och 'a culture of service'.

Det sista var en underförstådd kritik av företrädaren. Vårt universitet har verkligen präglats av dålig service. Inte minst klagar mina kollegor på det. Det finns i stort sett två slags personal. Akademiker, som ska undervisa och övrig personal, som ska underlätta för akademikerna att utföra sitt arbete. Det är givet att detta lätt kan resultera i uppdelningen herrskap och tjänstefolk. Jag tror den nye rektorn kan få samtliga anställda att förstå att båda grupper har del i en gemensam vision, nämligen att studenterna, som är den viktigaste gruppen, ska lära sig något.

Förre rektorn gick vid flera tillfällen i svaromål och det blev en ganska konstigt stämning, när det egentligen var den nye som skulle introduceras.

Nåväl, det var en relativt konstruktiv stämning. Alla fick chans att säga det de ville och det är ju liksom grunden i ett demokratiskt sammanhang.

Till sist skulle Makgoba (som är kusin till den anglikanske ärkebiskopen i Kapstaden och vars lillasyster var en av vår närmaste vänner i Bloemfontein, Motlago) tacka för sig. Det gjorde han, på afrikanskt manér, i form av en berättelse.

Den handlade om hans första tid som läkare. En patient återkom gång efter gång med skador på lever och bukspottkörtel. Till slut sa Makgoba att han inte ville se patienten igen, eftersom denne genom sitt alkoholmissbruk själv åsamkade sig sina sjukdomar.

Någon tid därefter var Makgoba jour på akuten. Han hörde hur samme patient kom och frågade vem som var i jour. När denne fick veta att det var Dr Makgoba, sa han:

Då är det bäst att jag går, för han vill inte träffa mig.

Jag frågade mina kollegor vad han kan ha menat. Deras tolkning var att han själv var patienten, berusad av makt och universitetet nu inte ville att han skulle komma tillbaka.

International Women’s Day

One could ask: for how long time will we need to have an international women’s day? Well, I guess the answer is: until we have reached gender equality. Which we have not! Hence, we still need to have days when we focus on the injustices.

I am not going to dwell on this and give all kinds of examples. If you don’t see that gender injustices exist, you are not likely to be convinced by any examples.

Instead I would like to comment on the colour ‘purple’. On a website which is described as a

... global hub for sharing International Women's Day news, events and resources. 

I read this explanation why the colour purple is used for this day. It refers to the early fight that the so called suffragettes fought. They were members of women's organization (right to vote) movements in the late 19th and early 20th century, particularly in Great Britain. The web site says:

Purple symbolised justice and dignity - two values strongly associated with women's equality.

In our Church calendar purple is used during lent (the time we are in now) and it symbolizes penitence. To me it makes sense. Some of us men, however, feel unhappy about the idea that we as men are guilty for gender injustices. I agree that this can be uncalled for. If a male person is born into the patriarchal system one cannot claim that child for getting certain privileges that others give to him.

But in church we do not only repent our active sins. We also pray:

Forgive us for what we have left undone.

If we as men see gender inequalities and do not act, this is an example of things we have left undone.

That’s why I publish this blog post today and say:

About Lutheran Education and a mirror

Behind the table the panel sits, chaired by a Lutheran bishop from Namibia.
On this side of the table the academic staff of the LTI sit.

Today I attended the final session of a three days evaluation process at the Lutheran Theological Institute, in Pietermaritzburg. I contribute with some teaching there and was happy to be invited into this process.

The process started long ago and an internal evaluation has been carried out at the LTI. The management, the Council and the SALTTT (Southern African Lutheran Theological Training Trust) wanted this external evaluation in the first place and as far as I can understand the panel was well equipped for the task.

Today they delivered an executive preliminary report. The panel introduced it in a professional way, saying that this was not a forensic investigation but a report that should help the institution to improve. Already at that stage I could foresee that the critique was going to be substantial.

The report was divided into affirmations, commendations and concerns. I will not go in and reveal details, as I don’t think this is the correct forum. I just want to point to some areas where the panel had concerns. These areas are well known and so they also came up this time.

The history of the Lutheran Theological Institute is explained like this on the website:

The Lutheran Theological Institute was constituted by consolidating the Umphumulo Lutheran Theological Seminary (LTS) and the Lutheran House of Studies in Pietermaritzburg (Luthos) in January 2003.

Luthos had been there since maybe 30 years, run by the Lutheran Churches with German origin, called the United Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (UELCSA). The Umphumulo Lutheran Theological Seminary (LTS) was run by the black church, the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA). When the two institutions merged, the objective was to promote Lutheran Unity. This is still a concern. In my own understanding the process is too slow. An overarching vision in many South African contexts is to work towards transformation. I would like this to happen also in the Lutheran family of churches.

Another major issue is that the LTI lacks its own accreditation. Students get registered at the Theological Education by Extension College (TEEC) which is a correspondence institute. Staff and management at the LTI are working towards getting own accreditation as a tertiary educational institution. This process is also slow. Much hope is projected to accreditation as a quick fix. Which I guess will not be the case. But I do agree with other staff members that the TEEC arrangement does not work at present. Instead of being lecturers we as academic staff become tutors. My reading is that the teachers seek to get their own accreditation, so that they can build own curricula and teach Lutheran theology in a way that will allow them to teach with passion. Now academic staff has to abide with TEEC material. It is never good to just repeat what others have produced.

However, I am very happy that the evaluation took place and I now hope and pray that the findings will be shared amongst all the relevant stake holders and also that the institution will be transformed in this process.

The principal concluded by saying that the panel has acted as a mirror. When you see yourself in the mirror, he said, and find out that something is wrong, then you correct it.