Svenska kyrkan – hierarkisk? Del 1.

Under en längre tid har jag funderat mycket kring Svenska kyrkan och dess hierarkier. Inte minst är det de nya storpastoraten, som stör mig. Och inte minst företeelsen 'superkyrkoherde'. Åren 1997-2002 var jag själv kyrkoherde. Det var i ett pastorat med åtta församlingar. Mycket att hålla reda på men inte var jag någon superkyrkoherde. Vad betyder egentligen ordet? Varför har någon kommit på det? 'Super' på latin betyder 'över', så det är klart att en sådan kyrkoherde är mer kyrkoherde än andra. Det är ju inte så att hen står över andra kyrkoherdar. Möjligen står hen över ett antal församlingsherdar.

För några dagar sedan begravdes min gudfar. Han gick i pension som kyrkoadjunkt. Född 1923 borde han ha pensionerats runt 1988. 'Adjunkt' betyder 'knuten till' och kyrkoadjunkt var en titel som existerade fram till slutet av 1980-talet eller möjligen början av 1990-talet. När jag prästvigdes 1987 blev jag först pastoratsadjunkt och sedan, under ett halvår, extra ordinarie kyrkoadjunkt. När jag hade varit präst i 12 månader var jag behörig att söka den komministertjänst, som jag uppehöll. Vilket jag gjorde och blev även utsedd. (Jag minns att vi då bodde i den prästgård som hörde till den tjänst [som jag inte innehade]. Det fanns en annan präst som var intresserad av att söka. Hade hen fått tjänsten, hade vi behövt flytta. Om jag minns rätt, drog personen tillbaka sin ansökan).

Sedan ändrades organisationen och det skulle ute i församlingstjänst finnas två slags präster: kyrkoherdar och komministrar. Jag tror det var det ett sätt att platta ut organisationen. Men vad har hänt?

Nu finns komministrar, arbetsledande komministrar, församlingsherdar/pastoralchefer, kyrkoherdar/domprostar/'superkyrkoherdar'. (Jag vet att just begreppet 'superkyrkoherde' inte är en officiell titel, men ändå.)

Detta har skett sedan den senaste omorganisationen, föreslagen i den s k strukturutredningen:

Närhet och samverkan

Problemet, som jag berört i tidigare bloggposter, var att det fanns oklarheter i hur ansvaret fördelades mellan församling och pastorat. Samt att de kyrkliga samfälligheterna blev administrativa maktcentra på ett oönskat sett. När det gäller församling contra pastorat blev det fel, när församlingen visserligen skulle fatta beslut om församlingslivet men inte kunde besluta om budgeten (inte heller fastigheter och personal). I den nya organisationen är det pastoratet som beslutar om församlingens liv och även hanterar budget kring personal och fastigheter. Med andra ord fattas alla viktiga beslut runt samma bord. Det finns inte längre några flerpastoratssamfälligheter, där flera kyrkoherdar trängs inom samma förvaltning. (Med undantag av Göteborg, som har särskilda övergångsbestämmelser, tror jag.) Nu är pastoratet en, enda beslutande församling, som har en, enda kyrkoherde och fördelen är att de konflikter som alltid uppstår kring ledning och styrning kan lösas vid samma bord.

Problemet är dock att församlingar och pastorat i många fall blivit så stora att de enheter som förut var församlingar nu inte har någon egen beslutsrätt. I en skarp debattartikel i kyrkans tidning den 26 februari kritiseras detta sakförhållande i exemplet Malmö av Börje Engström, Carl Axel Aurelius, Berth Löndahl och Jan Bergendorf.

Igår fick de svar på tal utav ett antal anställda i Malmö pastorat. Albin Tanke, Ewa-Sofia Gudmundsson, Gustav Burman, Katarina Vaarning, Sofia Tunebro, Anders Blomquist, Inga-Lill Malm, Peter Englund och Maria Isberg. De beskrivs som 'delar av Svenska Kyrkan Malmös samlade ledning'.

Möjligen gör det mig tveksam att försvarstalet skrivs av ledningsgruppen. Det är klart att de är positiva. Hur skulle de kunna vara annat?

Däremot skriver POSK-aren Camilla Andersson (ersättare i Husie Församlingsråd i Malmö) om hur hon först var negativ men nu tycker att det fungerar bra. Hennes artikel känns vederhäftig.

Nu bor jag visserligen inte i Malmö, så för mig är det omöjligt att veta hur det faktiskt står till. Men jag är ändå kritisk till förändringen. Enheterna blir helt enkelt för stora. En kyrkoherde som har ansvar för 150 000 kyrkotillhöriga, är det rinligt? Som jag ser det är det helt omöjligt att vara en herde för så många. Det blir något annat.

Däremot skulle det kunna vara möjligt att i ett stift med 150 000 kyrkotillhöriga vara biskop. Men det förutsätter att andra fullföljer herdeansvaret. Om detta vill jag skriva i en kommande bloggpost.