Orättvis energiförsörjning - earth hour

Sakile och Andile följer med i textläsningen ute på gatan, med palmkvistar i händerna.

Palmsöndag 2015. När jag kom till kyrkan var den visserligen öppen – nyckelknippan låg bredvid predikstolen – men ingen var där. Senare förstod jag att Mrs Prince hade varit på sjukhus under veckan och inte kunde komma till kyrkan. Det är alltid hon som låser upp och ställer i ordning. Hon är nästan äldst i församlingen. Nu hade någon annan låst upp och sedan åkt iväg för att agera kyrkskjuts.

Strax för klockan nio kom kassören, Sakile och hans bror Andile. De hade mes sig Mrs Dolphin. Hon är nog äldst. Närmare 90.

- Ska det vara nattvard idag, frågar Sakile?

- Jag tror det, svarar jag. Minns jag rätt hade vi det på palmsöndagen även förra året.

- OK, säger han. Hoppas våra oblater räcker.

Det går nog inte att beskriva församlingen som välorganiserad. Någon gång under textläsningarna ställer Sakile fram nattvardskärlen på altaret. Då vet jag!

Dessförinnan har vi haft procession med palmkvistar. Vi startar ute på gatan. Människor passerar oss – de flesta på väg till andra gudstjänster. Att en grupp människor står i en klunga med palmkvistar i händerna verkar för samtliga förbipasserande vara den mesta naturliga saken i världen.

10 oljelampor runt den symbol, som kallas Kristusmonogram och är de två första
bokstäverna i ordet Kristus, på grekiska.  X R ... fast R på grekiska skrivs P.

När det är dags för predikan får jag syn på altarklädet. Antependiet, som det heter. Jag ser att det föreställer 10 oljelampor och förstår att den som sytt det hela tänkt på de tio jungfrurna, som ska möta brudgummen. Fem är förståndiga och har olja till sina lampor. Fem andra har glömt oljan.

När jag börjar predikan med att läsa från psaltaren 31, dagens psaltarpsalm. Jag läser vers 10 och 11:

Förbarma dig, Herre, jag är i nöd,
mina ögon är skumma av sorgen,
jag är matt till kropp och själ.
Mitt liv rinner bort i ängslan
och mina år i suckan.
I nöden sviker mig kraften
och benen murknar i min kropp ...

Så ber jag församlingen exemplifiera vilken typ av problem de ser i sina olika sammanhang. Arbetslöshet kommer upp. Problem med elförsörjning också. Att många kristna skäms för att berätta att de tror på Kristus, påpekar någon. En annan talar om ungdomars utsatthet.

Palmkvistarna hamnade mitt i gången.
- Välkommen, Kristus!

Men jag är redan inne på detta med elförsörjning. Psaltarpsalmen säger det nästan rakt ut:

I nöden sviker mig kraften ...

I Sydafrika är detta mycket påtagligt. Det stora elbolaget, Eskom, producerar inte tillräckligt med el. En bidragande orsak är korruption och dålig skötsel av bolaget. Men också att elsystemet dimensionerades under apartheid-tiden och räcker inte till för ett samhälle där 50 miljoner människor har mänsklig rättigheter i stället för bara 5 miljoner.

Även 'earth hour' kvällen innan finns med i bakhuvudet.

Kan det ha varit så att de fem 'oförståndiga' jungfrurna inte hade tillgång till olja? Att det fanns brister i energiförsörjningen?

Min utläggning kommer att handla om detta. På flera plan. Dels rent konkret. Hur viktigt det är att ett samhälle bygger rättvisa system.

Men också om oljan i överförd bemärkelse. För det är ju så att liknelsen i Matteus 25:1-13 också handlar om vår andliga vaksamhet. Både nu i tiden och inför evigheten.

Någon talade om de kristna som känner skam inför att berätta om Kristus. Insatt i detta sammanhang handlar det om att inse att den som har mött Kristus har något gott att förtälja. En gåva att dela. För att också andra ska få olja i sina lampor.

Med andra ord handlar det om energiförsörjning. På många plan.

I nöden sviker mig kraften ...

Låt oss alltså dela med oss till varandra av den kraft vi får, på alla möjliga sätt och i olika bemärkelser.