Inför söndagen

Hustrun och jag skriver betraktelser i Kalmar Läns Tidning från och med igår och några veckor framöver. Detta publicerades inför kommande söndag: 1 söndagen efter trefaldighet. Tema: Vårt dop!

Enligt WHO behöver en människa åtminstone 7.5 liter vatten per dygn för att överleva. För att förstå hur lite det är kan man som jämförelse tänka på att en dusch i 5 minuter kan förbruka 60 liter. Skulle Du klara Dig på 7,5 liter?

Många bedömare är överens om att framtidens krig kommer att gälla just tillgången på vatten. Redan nu byggs dammar i världen, som ödelägger byar och åkermarker. Murar reses, som gör att människor och djur inte kan komma till sina vattenkällor. Vatten är på många håll en bristvara! Vattnet har blivit ett krigsfält. Vattnet, som egentligen ger liv och rening, blir en symbol för kamp.

Det är inte så långt bort från det kristna dopet. Kommande söndag handlar bibeltexterna om vatten och dop men även om räddning, befrielse och synd.

Att vara människa är att delta (medvetet eller omedvetet) i kampen mellan ont och gott. Gud väljer vatten, för att göra detta begripligt. När en människa (ung eller gammal) döps med vatten, i Faderns och Sonens och Den Heliga Andens namn, händer något. Hon hör ihop med Gud på ett nytt sätt. Hon blir påtagligt en del av den goda kamp, som förs i livets alla situationer. När hon misslyckas får hon tänka på sitt dop och veta att Gud förlåter, återupprättar och ger en ny chans. När hon är mitt i det svåra, får hon be Gud om hjälp.

Oftast är det inte kamp om just vatten i Sverige. Men vi hör ihop med hela världen och det vatten vi dricker är samma vatten som dricks av andra. I det kretslopp, som jodens vattensystem utgör, kan jag i mitt vattenglas hitta molekyler, som passerat såväl Moder Theresas liv som Robert Mugabes. På vilken sida i kampen jag står bestämmer jag själv. Hela tiden. Dagligen. Och Gud erbjuder, i dopet, kraft och befrielse att orka och våga kämpa vidare.

Trimmer, gräsklippare och lövblås

Varje torsdagsmorgon kl 06.45 celebrerar (leder) jag den tidiga morgonmässan i den Anglikanska katedralen här i Pietermaritzburg. Kanske har jag redan skrivit om det. När vi bodde i Bloemfontein skedde detsamma i därvarande anglikanska katedral. The Cathedral of St Andrew and St Michael. (Vilket de två skolorna, där våra barn gick, också hette. Flickskolan var St Michael’s och pojkskolan St Andrew’s). Katedralen i Bloemfontein var den kyrka där J R R Tolkien döptes.

Här har Katedralen ett annat namn: Cathedral of the Holy Nativity. (Den heliga Födelsens katedral.) Inte så konstigt eftersom Pietermaritzburg är provinshuvudstad i KwaZulu-Natal och Natal är ju portugisiska för jul. Jag har lärt mig att portugiserna (Vasco da Gama och Bartolomeu Dias, ni vet) kom hit ungefär vid jultid

Nåväl, vad har nu detta med trimmer, gräsklippare och lövblås att göra? Jo, mässan börjar kl 06.45 och vid sju börjar trädgårdsfolket sin arbetsdag. De är 4-5 stycken som ser till att parken utanför katedralen är välskött. Jag vet inte om de arbetar på andra ställen andra dagar. Kanske är det just på torsdagar de är utanför katedralen. Jag inbillar mig att de kommer vid sju och är redo att starta sina maskiner ungefär 5-10 minuter senare. Vilket innebär att ett oväsen utan like kommer igång ungefär vid 'O Guds Lamm'. Spännande!

Vi har pratat lite med dem som är på mässan om det alltid varit så och det har det nog, vad vi förstår. Åtminstone verkar det inte som om någon vill ändra på det.

Då infinner sig frågan: Vad har trimmer, gräsklippare och lövblås med mässan att göra? Det skulle kunna bli ämne för en betraktelse men just nu hittar jag ingen bra koppling. Möjligen att lövblåsen och Andens vind på något sätt skulle kunna vara släkt. Men oljudet? Vad gör jag av det?

Angående islamofobi och antisemitism

Om att få andra att ändra uppfattning

(Jag skrev detta debattinlägg för ett antal veckor sedan. Skickade det till Kyrkans Tidning. Har inte fått svar! Därför publicerar jag det nu på min blogg.)

Teol. Dr. Ulf Carmesund skrev år 2011 ett diskussionsmaterial om antisemitism och islamofobi, som getts ut av Socialdemokraterför tro och solidaritet. Det har plötsligt börjat figurera i sociala medier. Förmodligen på grund av Omar Mustafa-affären. Många har reagerat på en mening i inledning: ”Den outtalade antisemiten eller islamofoben, det vill säga den som vi tycker bör ändra uppfattning, är en etniskt svensk kristen.” Jag måste erkänna att just de orden gjorde mig nyfiken. Kanske är detta en skrift som utmanar mig? Materialet är inte långt. Det består av två delar. Först belyses själva frågan ur olika perspektiv. Sedan beskrivs olika vägar framåt. Det är ett vällovligt syfte. Att diskutera och samtala om vår syn på varandra. Men jag måste erkänna att jag inte blev särskilt utmanad av texten. Bara besviken.

Min upplevelse efter att läst skriften är att den skjuter vid sidan av målet. Carmesund beskriver bakgrunden till varför en outtalad antisemit/islamofob/etniskt svensk kristen tänker som hon/han gör. Denna bakgrund tecknas på ett minst sagt komplicerat sätt. Låt mig ge ett exempel: ”Om den politiska nationella diskursen samt den teologiska präglas av den romantiska nationsidealet och det jag kallat en historiserande bibelläsningen har den outtalade antisemiten eller islamofoben ett utgångsläge som innebär att det är svårt att tänka utanför ”lådan” där bara vi kristna bor och skall bo i skydd under Guds välsignelse.” (Sid 7)

Om vi utgår från orden i materialets inledning om att etniskt svenska kristna bör ändra uppfattning, stämmer då det som Ulf Carmesund säger? Jag märker att jag får svårt att svara på frågan, för Carmesund beskriver inte vad han menar med något av begreppen ”etnisk”, ”svensk” eller ”kristen”. Jag väljer att fokusera på det sista och frågar mig om kristna har ett mer romantiskt nationsideal? Just nu är jag utsänd av Svenska kyrkans internationella arbete och där möter jag snarare en ganska handfast internationalism. Inte heller möter jag trossyskon i Sverige som menar att just kristna har större rätt att bo i Sverige i skydd under Guds välsignelse.  Visst förstår jag att främlingsfientlighet finns och till och med är utbredd. Men är det framför allt bland kristna? Genomläsningen lämnar mig med en besk eftersmak. Det Carmesund skriver cementerar fördomar snarare än öppnar för diskussion.

Sedan kommer tillämpningsdelen. ”När intresset får styra når vi för eller senare en punkt när vi inte längre vet vad vi tycker, men får gå i tro. Också detta osäkra på-tunn-is-liknanden färdsättet hör till det vi finner i religioner, och kanske mest just där. Men, kanske vill ingen av deltagarna tvätta sina egna smutsliga underkläder inför de andra, och då bör denna metod undvikas, eller iscensättas med stor försiktighet.” (sid 9-10) Jag vill gärna utmanas. Men då vill jag bli utmanad på ett bättre sätt. Jag håller inte med om att ett samtal om olikheter leder till en ”punkt när vi inte längre vet vad vi tycker, men får gå i tro.” Även om vi faktiskt vet vad vi tycker, och vågar stå för det, kan samtal föras i respekt. Ja, ibland kanske det t o m blir mer respektfullt om vi först vet var vi själva står. Men denna respekt saknar jag i diskussionsunderlaget. När Carmesund skriver att det endast är ”i en historiematerialistisk förståelse av historien som förnuftet och vetenskapliga metoder kan användas fullt ut” (Sid 10) undrar jag vad poängen är? Ska den som har en annan historiesyn känna igen sig i detta och hålla med om att hon/han inte använder sitt förnuft fullt ut?

Till detta kan läggas alla stavfel och inte minst att Carmesund skriver Broderskapsrörelsen, när organisationen heter Socialdemokrater för tro och solidaritet. Är det inte dags att arbeta om detta diskussionsmaterial. Snarast!

Faith Like Potatoes

Why “Faith Like Potatoes?” I need to start by explaining a little bit of the background. Most South Africans would know! But Swedes probably ask questions. Let me make it easy and quote Wikipedia:

Angus Buchan was originally a Zambian maize and cattle farmer of Scottish descent who started farming in Zambia but was forced to sell everything and move to Greytown, KwaZulu-Natal, South Africa in 1978 due to political unrest in that country.

In 1980 he started the Shalom Ministries to preach in his local community. Over time he has become a full time evangelist while the farm is now being run mostly by both his sons.

In 1998 Angus wrote a book about his life, Faith Like Potatoes, the book was turned into a film of the same title in 2006. Angus Buchan's Ordinary People is a 2012 semi-biographical film that tells the story of the growth of Buchan's ministry from the 1970s to the present, and that of three fictional characters whose lives are changed after attending one of his conferences.

The conferences are called Mighty Men Conferences. In 2010 about 400 000 men of different age gathered.

We learned about his coming to Pietermaritzburg and my dear wife bought tickets. ZAR 15:-/person. Sunday at 2 pm we got two seats at the Harry Gwala Stadium, which is on walking distance from our home.  (Harry Gwala was a freedom fighter in the ANC who spent some years on Robben Island, together with Mandela. 1964-72. A different kind of mighty man).

On our way to the stadium I asked my wife:

What are your expectations?

She didn’t have any specific expectations, she answered. Myself I thought we were going to find ourselves in a charismatic revival happening. I also thought that it would be a very patriarchal context. Well, here comes my reflection:

It started with a few songs. Texts on two big screens. The band was good. The pastor from the church that organised the meeting welcomed all and after about 1 hour Angus Buchan entered the stage. What can I say? It’s a charming man. I can’t say that he is one of those aggressive preachers. Not at all! He really did his best to include people from different contexts. Starting in isiZulu, addressing youth, women, men, children etc. The atmosphere was inclusive. To a certain extent! And it was really multicultural, as far as I could see.

But there is a strong undercurrent. Of course I expected just that. His main target group is men, fathers. He wants men to stand up and be responsible. For instance he said like this, before inviting us to pray:

You who are fathers: I invite you to pray. Yours children will look at you, remember that. You must lead from the front.

When he spoke about mothers, which he also did, he naturally described them as housewives. He never mentioned anything about female leadership. I could go on with examples.

As a part of his sermon a 4 minutes video sequence was shown on the big screens. It was recorded when he preached in a conference in Ein Gedi, not far from the Dead Sea. See for yourself. He preaches about the first Pentecost, when the Spirit came as a wind. According to what he said, Ein Gedi is not a windy place and it never rains. That day a might wind, with scatters of rain, came down exactly when he read from Acts. What can I say? I was not there? See for yourself! The link comes here.

Revivals usually end with altar calls. Also this one. It was quite different, though. We were all invited to gather on the soccer field. I guess 98% did. A few songs, a few prayers. Everything was very structured. I was actually happy about the open invitation. I have been to similar meetings, were the preacher uses psychologically suspect methods, where people don’t come voluntarily.

The bottom line is this: It is much better that men are responsible and take care of their beloved ones than having a lot of confused men running around and behaving in an evil way. I do believe that Angus Buchan has meant a lot to many men and many families.

But this is not my piece of cake. I will never become the kind of father “which leads from the front”. Everyone who knows my wife will understand that she will never be the kind of person who can be described as

…. behind every successful man there is a woman …

She is not behind me. I am not behind her. We walk together. I read the quote in another form on a website from Ghana:

BEHIND EVERY SUCCESSFUL MAN, THERE IS A WOMAN, BUT, BEHIND EVERY SUCCESSFUL WOMAN IS THERE A MAN?

Couldn’t we just hope that beside every person there is another person, for support? Isn’t that good enough?

Still, it was fruitful to be there and listen to him. It is not a context where I feel totally at ease.  But we belong to same Christian family. There is always something to learn.

Unintentionally in George

Yesterday morning I left home before 4 am. That is quite early. Together with Bishop Musawenkosi Biyela I wanted to be in time for a one-day conference at the University of the Western Cape (UWC) in Cape Town about the identity of the mainline churches in South Africa. I fetched the bishop at LTI and we arrived in Durban about 1½ hours before departure.

When we approached Cape Town, the captain informed us about the weather. Not good! Not good at all! We circled above the mother city a while but soon the captain spoke again:

It’s too foggy. Only 10 meters free sight. We must go to George, to refuel. Then we’ll try again.

What can you say? We stayed in the aeroplane while they refuelled and then we went back to Cape Town. We landed about 2½ hours late. We made it for lunch and could appreciate, not a one-day conference but a half-day conference, before returning to Durban. When I touched base it was past 9pm. Next time I will leave the day before and get accommodation with friends. Here some photographic evidence:

 Only four aeroplanes can land in George at the same time. We were lucky, because some had to fly all the way to Port Elisabeth, to refuel.

Bishop Biyela was not discouraged by the delay.

Bishop Biyela talking about Lutheran identity.

Nu har jag läst domen

Alltså domen från Tingsrätten i Umeå, som friade den unge man, som fört upp en vinflaska i en ung kvinnas vagina, så att det började blöda. Två andra unga män var med.  De var åtalade för delvis andra saker eller medhjälp. De friades också.

Fyra personer berättar fyra sinsemellan olika berättelser. Det verkar dock finnas en del som de beskriver lika. Det som alla varit överens om att göra kan man väl ha en del synpunkter på men det verkar inte vara brottsligt i alla fall. Däremot går meningarna isär när det gäller flaskan.

Tingsrätten ger en beskrivning, som i stort sett går ut på att kvinnan inte ville att flaskan skulle användas. Men sedan läser jag följande mening:

Utredningen ger också utrymme för en annan – måhända mindre rimlig – bedömning av vad som visats ha inträffat …

Den bedömningen går ut på att kvinnan hållit samman sina ben före det att flaskan fördes in i hennes underliv men

… att det inte med nödvändighet av de tilltalade måste ha uppfattats som ett uttryck för bristande samtycke från hennes sida, utan möjligen som ett tecken på blygsel eller inledande tvekan.

Det blir denna, mindre rimliga linje, som tingsrätten går på.

Sedan följer en mening som för tankarna till Tage Danielsson berömda monolog om Harrisburg:

Eftersom de tilltalades respektive berättelser i denna del – låt vara att de framstått som mindre rimliga och sannolika än A:s berättelse – likväl inte kan anses så osannolika att det kan anses uteslutet att händelseförloppet utvecklat sig på det sätt som de berättat om, så råder ett rimligt tvivel beträffande [x]’s och [y]’s skuld och de ska därför inte dömas för våldtäkt respektive medhjälp till våldtäkt.

Riktigt obegripligt blir det också, när tingsrätten ändå ska meddela den huvudmisstänkte någon form av kritik och skriver:

Enligt tingsrättens mening agerade [x] på ett utomordentligt omdömeslöst sätt då han förde in flaskan i A:s underliv utan att förvissa sig om den var i sådant skick att den inte kunde förorsaka A skador.

Ja, det står faktiskt precis så.

Jag förstår att det inte finns något uttryckligt förbud mot att använda olika former av prylar i samband med sex. Men när jag läser domen verkar det som att även tingsrätten anser att kvinnan inte samtyckt. Är inte det själva grundbulten. Samtycke. Prata med varandra. Om inte med ord, så med kroppsspråk. En människa som håller samman sina ben gör ju just det. Om man inte förstår vad det betyder får man väl fråga. Vill Du? Får jag fortsätta?

Nej, jag blir inte imponerad och hoppas att domen överklagas.

Circumcision and death

Male circumcision is rather common in South Africa. According to the Sowetan only in some of the ethnic groups:

Ritual circumcision is common among South Africa's ethnic Xhosa, Sotho and Ndebele ethnic groups. 

But I know that it also occurs amongst the Tswana people. I have seen groups of young men in so called 'circumcision schools', out in the fields. In seTswana (I’m writing under correction) it is called 'sekolo sa bollo'. (It might be misspelled).

Yahoo! News reports that more than 20 boys have died. Other media says 23 or even more. let me paste what Yahoo says: 

JOHANNESBURG (Reuters) - More than 20 South African boys have died over the past week during coming of age rituals, police said on Thursday, and they blamed botched circumcisions as the likely cause of death.

According to the Soweten it could have been avoided. Let me give a number of quotes:

"We have proven that there was some negligence," Kgoshi Mathibela Mokoena, head of the traditional leaders in the provincial parliament told AFP.

He said preliminary findings showed that some of the 30,000 males currently undergoing the circumcision rites, had developed complications but were not administered proper after-care after they were left in the hands of inexperienced young men.

After conducting the procedures, some of the circumcisers left and returned to the secluded bushy sites, hours later, some of them drunk.

Other people suffered from dehydration as it was established some of the 200 odd sites dotted across the province lacked clean drinking water. 

President Zuma has reacted quite strongly. He is quoted in News24.comhttp://www.news24.com/SouthAfrica/News/Circumcision-deaths-outrage-Zuma-20130521, having said:

The whole country is outraged at this massive and unnecessary loss of young life at the hands of those who are supposed to nurture and protect them ... 

One remarkable thing is, that so far, I cannot see that the Mail and Guardian has written anyhting. Strange!

It is of course unacceptable that this can happen. I watched TV the other night and listened to the Provincial Minister of Health, who claimed she could not interfere because she is a woman.

Traditional culture is blamed for gender injustices. With these deaths it is obvious that even male persons are being the victims.

Still I would not like to jump to conclusions. I hope the police will investigate. It is easy to blame culture but isn’t culture always carried by human beings. So the question remains:

Is this a result of cultural practices (structural) or a result of some persons negligence (individual)? Or maybe a combination!

Idag gästbloggar jag på annat digital ort

Den som vill läsa min bloggpost på den nystartade bloggen: "En rundare kyrka" kan klicka här. Bloggen har startats av Svenska kyrkans informationsavdelning. (Eller heter det kommunikationsavdelning, kanske.) Jag har ställt frågan om ett ansikte är runt. Svärfadren, som sina 89 år till trots, nyss skypade med hustrun, hade redan läst bloggposten. Jag vet inte om det gick runt för honom, för hans kommentar var:

Bara inte mågapinnen använder runda ord, så är det bra.

Detta skrivet i stor kärlek till min mycket alerta svärfader och inte som ett inlägg i debatten om hur vi präster beter oss i det digitala rummet.

Är Jesus frånvarande?

Såhär beskrivs pingsten av kyrkosekreterare Christina Grenholm på kyrkokansliet i Uppsala, i en intervju gjord av Dalarnas Tidningar.

Vi firar att den helige Ande ges till kyrkan när Jesus själv är frånvarande.  

Jag hittar citatet via Kyrkans Tidning, som hänvisar till Dalarnas Tidning (i singularis). Men det heter väl egentligen ”Dalarnas Tidningar”? Jag kan leva med det. Men däremot måste jag reagera på Christina Grenholms ord. Visst, jag förstår att tidningen kanske klippt i det hon sa. Jag förstår också att fortsättningen är ett sätt att förklara, vad det innebär för kyrkan:

Så ansvaret för att fortsätta att tolka och leva budskapet ligger nu på oss som gemenskap och individer ...

Vi kan naturligtvis diskutera om ansvaret är vårt. Personligen tror jag nog att ansvaret fortfarande är Guds. Men att vi får vara med i Guds mission. Hursomhelst reagerar jag ändå mest på utsagan, som innehåller orden att ”Jesus själv är frånvarande”. Det stämmer dåligt med kristen treenighetsteologi.

Jesus är verkligen närvarande. Det säger vi ju varje gång vi firar mässa. I själva verket är Gud som treenig närvarande hela tiden. De olika personerna utgör visserligen olika sidor av Gud. Men de kan aldrig existera var för sig. Lika lite som sidorna av en triangel kan existera var för sig.

Jag undrar vad Christina Grenholm menade? Om hon menar att vi människor kan uppleva att Jesus är frånvarande, då kan jag förstå det. Det är en mänsklig erfarenhet som delas av många. Men jag tror att hon avsåg att säga något annat. Vad?

First sermon in the Cathedral

It started like this. A colleague at the University had promised to preach in the Anglican Cathedral today. Unfortunately his plans had to change so he asked me if I could stand in for him, which I accepted, after having asked the Dean at the Cathedral. Dean Sibisi was happy that I could stand in.

This morning, at 8 am, we arrived at the Cathedral. The first Eucharist, which started at 7 am, was still on. I chatted with some of the servers and lay ministers before we all joined the Dean for the procession.

One server and two lay-minister are getting ready for duty.

To prepair the incense takes some time.

I am not going to publish my sermon. It was a bit longer than usual. My wife said I preached 25 minutes. No problem in Pietermaritzburg. In Church of Sweden it is rather unusual. One part of my sermon I was asked by my mother-in-law to do. I did it some years ago in our church in Sweden, Birgittakyrkan. That time I gathered different nationalities in front of the altar and they all said something in their own language. (If I remember correctly they said: I believe in God!) This time I asked people to come forward and do the same thing, but this time they said:

I believe in the Spirit of life.

This time we had languages like: isiZulu, isiXhosa, sePedi, seSotho, English, Afrikaans, Swedish, Shona, German, and one language from Malawi. (I didn’t get the name). So, in my understanding people could say, as the people did on the first Pentecost:

All of us hear them speaking in our own language …

When I turned 50 I had to buy reading glasses. Without them I am lost!

It was a nice experience to be part of the fellowship. When I preside on Thursday mornings, at 6.45, we are usually 5-10 persons. That is also very special.

I like the incense team. There is always an older server taking care of a younger shild, 

who carries the so called boat.

Vuyo Mbuli - R.I.P.

A very special voice. I got used to it already last time we lived in South Africa. Morning live SAFM with Voyo Mbuli. Well known for his trademark style of signing off the show:

Sharp, sharp.

Only 46 years old. I believe this is a person South Africa is going to miss. I experienced him as a role model for transformation.

Rest in Peace!

Vice Chancellor

Dekanus på "School of Religion, Philosophy and Classics" (Jannie Smit) 

tar emot rektorn, Malegapuru Makgoba.

Igår träffade jag universitetets rektor, som också kallas ”Vice Chancellor”. En viktig funktion. Jag har tidigare bloggat om Jonathan Jansen, rektorn vid University of the Free State, där jag disputerade. Det är en kraftfull person, som betyder mycket för förändringsprocessen på det universitetet.

Professor MalegapuruWilliam Makgoba heter vår rektor på UKZN. Också han rekryterad för detta magiska som kallas ”transformation”. Jag kan inte svara på huruvida han lyckats men det var trevligt att lyssna på honom. Mycket blev jag imponerad av. Bland annat berättade han att han valt att förlägga sitt kontor på den campus som var i sämst skick, när han tillträdde. Det var i samband med en sammanslagning och han kunde valt något av de flotta kontoren på Howard College eller här i Pietermaritzburg. Istället återfinns han på Westville Campus. Durban-Westville skapades under apartheid för att vara ett universitet för endast Indier. Det är klart att historien hänger kvar. På 1980-talet öppnades Westville för alla raser och blev ett centrum för kampen mot apartheid.

Klokt, tycker jag. Det som ändå är roligast, från ett mycket personligt perspektiv, är att hans lillasyster heter Mothlago Makola. Henne och hennes man Kabang, lärde vi känna i Bloemfontein. Jag hade hört det men när jag nu träffade honom, frågade jag och fick det bekräftat. Det är ju kul att veta, att en nära släkting till våra vänner är ansvarig för det universitet jag arbetar på.

Can I learn to speak isiZulu?

We just received a communique from the Deputy Vice-Chancellor for teaching and learning, who is also the chair of the UKZN language board. I quote:

I am pleased to advise that the University of KwaZulu-Natal (UKZN) is pioneering the introduction of isiZulu proficiency as a module in all undergraduate degree programmes.

I believe it will cause some discussions. I have already seen comments on Facebook, like these:

Amen. Its long overdue.

Utter nonsense!!! Another attempt at 'transformation' aka reverse apartheid

And in the case of International students? It makes no sense.

Brilliant idea- No one questions English

It would be possible to continue. Some love it. Others hate it. Which is quite predictable. Personally I would love to attend one such module although I don’t believe it will be enough if proficiency is the goal. The vice-chancellor continues:

It also reflects UKZN’s commitment to the development of isiZulu as an academic language alongside English which at this stage remains the main language of learning and instruction. The approval of this principle marks a watershed for UKZN.

Is it going to work? I hope so, because there are more people in South Africa having isiZulu as their first language then Swedes having Swedish as their first language. In the communique from the Deputy Vice-Chancellor, Prof. Renuka Vithal, it is stated the following facts:

24% of South Africans speak isiZulu making it the most widely spoken language in the country

81% of people in KwaZulu-Natal speak isiZulu and 14% English

If somebody came up with the idea in Sweden that nobody could be taught in Swedish at university level, most people would regard that person as crazy. So why not isiZulu as an academic language in South Africa?

Having said this it is still going to be a challenge. I guess I will publish more blog posts on this topic.

Vill någon verkligen ha en flaska uppkörd i sin vagina?

Någon tidning skriver om domen på ett allt för förenklat sätt, och folk blir upprörda utan att någon av alla de som har åsikter egentligen har läst domen. Om de gjorde de tror jag de skulle ha en annan förståelse för hur rätten resonerat.

Så säger, enligt Aftonbladet, Mårten Schultz, professor i civilrätt och aktiv debattör på Twitter. Det han kommenterar är reaktionerna efter den friande domen i Umeå, när några män anklagats för att ha våldtagit en kvinna, bland annat genom att föra upp en vinflaska i hennes vagina.

 

Men straffrättsexperten Madeleine Leijonhufvud är, enligt Svenska Dagbladet, kritisk mot att tingsrätten friade. 

Jag kan inte se varför man ska tillåta människor att skada andra rent fysiskt i samband med sex. 

Enligt samma artikel i SvD fortsätter Leijonhuvud:

Jag tycker att domen borde vara en uppmaning till riksdagen att tänka om och göra det straffbart att ha sex utan att försäkra sig om att den andra vill …

Jag har visserligen inte läst domen. Men jag har beställt den från umea.tingsratt@dom.se och om jag får den ska jag läsa den och kommentera den. Frågan är om jag kommer att få en annan förståelse.

Men jag tycker ändå det är märkligt om det är så, som Leijonhuvud påstår, att lagstiftaren inte förstår att båda parter bör vara med på och ge sitt samtycke till sex. Att det kan vara svårt att bevisa saker i domstol förstår jag men lagen har ju också en viktig funktion som förmedlare av ett rättsmedvetande.

Då ljudet tog slut ...

Prostfamiljen framför altaret. De får presenter av kyrkfolket. 6 år till som prostfamilj väntar.

Igår var det mottagning av vår lokale prost. Han har varit prost sex år och nu blir det sex år till. Det var en gudstjänst som liknade den vi var med om i Durban den 10 februari. Nu var det dags i Pietermaritzburg.

 

Mycket folk och god stämning. Gudstjänsten med presentöverlämnandet i Durban den 10 februari tog sex timmar. Här hos oss närmare sju. Det som var lite speciellt var att ljudanläggningen tog slut efter ungefär sex timmar. Vad hade hänt? Batterierna? Nej, det var den person som hyrde ut anläggningen, som förmodligen inte hade fått betalt för mer än sex timmar. Så, mitt under det att folk pratade, rullade han in sina sladdar och plockade ner sina högtalare. När vår prost skulle hålla sitt tacktal, fanns ingen mikrofon. Till slut släcktes även strålkastaren, som hade lyst upp.

Det var lite tråkigt. Såhär i efterhand kunde de som ledde det hela kanske skurit ner på ett och annat. Sex timmar är fortfarande väldigt mycket tid!

Detta kan man kalla "backstage". Framför skynket hålls tal och lämnas presenter. 

Men ljudkillen har börjat plocka undan.

Open Day - some photos

This morning I took part in the Open Day at the University of KwaZulu-Natal. My colleague, Clint, brought his I-pad and asked somebody to take some photos. The open Day started at 9. My time slot was 9-10. What I didn’t know was that there was general information between 9 and 10 and only thereafter an opportunity for the students to visit the different tables. So, nobody came during that time. I decided to stay on a while. I didn’t get any difficult questions. The only time I messed it up was when somebody asked about one of the degrees and I only heard half the question. I thought the person asked how many credits made up the degree and I answered 364. But the person was asking how many points she needed to apply, meaning how many points from her high school certificate. (Usually one needs between 20 and 30, so my answer “364” was really a nonsense answer.) One of my colleagues heard what I said and filled in. It is always good to be together with more experienced people.

We were a number of teachers at the School of Religion, Philosophy and Classics table.

A dad, together with his two children, is seeking information about our School.

Open Day at Campus

I am glad to have a brochure in my hand tomorrow.

Tomorrow - open day at the Pietermaritzburg Campus, University of KwaZulu-Natal! I volunteered to go there together with Xolani. It’s only for one hour. After that two other colleagues will come. But still: will I manage?

The event is organized for grade 11 and grade 12 students. They come to our campus for an orientation. Xolani and I will answer questions about the course that our school offers for 2014. Our School is the School of Religion, Philosophy and Classics. I think I can answer questions about the BTh (Bachelor of Theology). I guess I could come up with something about other disciplines like classics and ethics. Even philosophy would be in my reach. But Cognitive Science? I didn’t even know that there is such a discipline. In the brochure it is explained like this:

Cognitive Science is the name for a coalition of separate disciplines that together attempts to understand the nature of information processing in human and other systems. Traditional core disciplines in cognitive science include computer science, linguistics, psychology and philosophy.

I understand the idea but what kind of modules are offered? What do you become after having obtained a BA in Cognitive Science?

Other questions I don’t want to get is about application requirements. There is some information in the folder but if the students have more question? How is the South African Secondary School organized? Fortunately the students themselves are still at high school, so they will probably know.

Then we have merits, credits, clusters, semesters, majors, electives etc. The terminology is partly still new to me. I am so glad that Xolani is there with me. He is South African. He’s been a staff member at least a couple of years. I will contribute with my presence and I will try to look friendly. The interacting-with-young-people-thing I think I can managed quite well. And so I will probably learn a great deal myself.

The tobacco industry hits back

The Scottsville Mall is quite close to us. There is a supermarket and we also have our postbox at the post office next to the mall. So I quite often pass this shop:

Keep smoking. Open the door to smoking pleasure.

One has to agree that the slogan is honest. This is what the owner of the shops wants to achieve. My analysis is, that the situation for the tobacco industry is becoming more difficult in the world as more and more research on the effect of smoking is being presented.

How about a sign outside the liquor store:

Keep drinking. Open the door to alcohol pleasure.

I am sure we would not accept it easily. But outside a café one could write:

Keep drinking [coffee]. Open the door to coffee pleasure.

Just some reflections on a Wednesday afternoon …..

Jakten på den försvunna projektorn

I sal 219 finns en dataprojektor monterad i taket.

Tyckte allt att min power-point-presentation var bra. Visst var det mycket text men en del illustrationer och till och med en grafisk presentation av olika tidsaspekter på nattvarden. Lektionen skulle äga rum på andra våningen. Sal 219. Jag vet att det finns en dataprojektor där. Men jag vet också att sladden är inlåst. När jag frågat har jag fått olika bud om var nyckeln finns.

Inuti detta låsta skåp döljer sig sladden med vilken man kan sammankoppla 

sin medhavda laptop och projektorn i taket.

Det finns ett enklare sätt. Låna Herberts projektor. Vi delar ju rum. Men igår när jag kollade, fanns den inte där. Jag ringde Herbert på mobilen men han var utanför Durban på en konferens och svarade med ett SMS att han var upptagen. Kanske har han projektorn med sig, tänkte jag.

OK. Jag får gå dit i tid och fråga folk om nyckeln till skåpet där sladden och därmed åtkomsten till projektorn i taket i sal 219 finns. När jag kommer till universitetet strax efter 8, ungefär 40 minuter före lektionens början, finns inte många administratörer där. Jag hittar till slut Chamma, en lärare, och vi söker gemensamt upp Nourish, som är på sitt rum.

Nyckeln finns hos ”Audio-visual department”, på ”main campus”!

Inte bra, tanker jag. En bit att gå, alltså. Kanske 10 minuter i varje riktning. Om man vet var ”Audio-visual department” ligger, alltså. Vilket inte jag vet. Men jag får veta att Andile kanske har en projektor. Enda problemet är Andile inte har kommit än.

Hon kommer nog snart!

Jag stöter ihop med Roderick, som slår ut med armarna och ondgör sig över denna totala brist på organisation.

Hur kan man placera nyckeln till ett projektorskåp på Gold Road Campus hos en administratör på Main Campus?

Så jag går in till salen ungefär 8.20 där Sitembiso redan kommit. Jag säger till honom att jag letar efter en projektor men att vi kanske får klara oss utan power point.

As far as I know Jesus never used Power point but when he talked he often had a point and also a lot of power …

… säger jag lite klämkäckt och ställer in mig på att skippa min ambitiösa presentation. Begreppet ”kill your darlings” får en ny innebörd. Men 8.32 tänker jag ändå  att det kanske är så att Andile har kommit och hon kanske har en projektor. Salen börjar fyllas av studenter men jag springer ner till våning 1. Andile har kommit och hon har en projektor. Det visar sig vara Herberts! Så bra! Jag tar den, springer förbi Herberts rum och hämtar en skarvsladd. Sladden till dataprojektorn räcker inte ända till vägguttaget i sal 219. Ungefär 8.40, d v s i tid, kommer jag tillbaka till lektionssalen, kan plocka ihop projektorn och börja min lektion.

Inne i mitt och Herberts rum finns en skarvsladd i en av lådorna i plåtskåpet. 

Projektorn, laptop och skarvsladd. Lektionen kan börja! 

Varför oroa sig? Det mesta ordnar sig! Och hade det inte ordnat sig, så hade jag väl fått undervisa utan projektor. Men jag tror att jag ska gå iväg till ”Audio-visual department”, låna en nyckel och se om det finns någon sladd i det låsta skåpet. Om det gör det, kanske vi kan få förvara en kopia av nyckeln i ett låst skåp inne hos Nourish eller Andile. Annars återstår bara over-head-projektorn, som också finns i sal 219. Fastskruvad den också. I golvet. Till den behövs ingen nyckel och sladden är inte inlåst och den räcker ända till vägguttaget.

En hederlig over-head projektor. Jag undrar om den används. Men den står där i alla fall. Framför "svarta" tavlan. Vilken hade varit ett alternativ. Men jag övergav idén efter att letat i fem salar efter kritor. Troligen måste jag köpa egna kritor.

Guptagate

Yet another of all those “gates”! As we know it all started with the fall of Nixon after the Watergate affair 1972. Recently we have followed the Nkandlagate story, although it hasn’t led to the fall of Jacob Zuma yet. My gut feeling is that Zuma will survive the Guptagate, as well. This is also what the Mail and Guardian writes:

Meanwhile, analysts seem convinced that President Jacob Zuma will remain unharmed politically, despite his close relationship with the Gupta family.

There are already some scapegoats, which have been sacrificed. Some are police officers; others are staff at the air force base. But it won’t stop with them. The question Mail and Guardian asks is:

Who will take the fall for Guptagate?

For those who don’t know, the Gupta family is a rich, South African family with close links to the ANC and Jacob Zuma. In media the family is described as a major donor to the ANC. Last Saturday one family member got married. A private jet brought 200 guests from India to the wedding. Here started the so called Gupta saga. The family asked South African authorities for permission to land at the Waterkloof air force base outside Pretoria. This would make it much easier for the guests to get to Sun City, where the wedding was going to be held. The family claims they wanted to showcase South Africa as a friendly country and maybe bring many more visitors from India in years to come. Be that as it may! The request was refused!

This did not stop the family. If you are influential, you don’t take no for an answer. So, the Indian high commissioner, Virendra Gupta, was consulted and obviously he had other contacts. So what happened was this:

The plane landed at the air force base, without official permission.The South African Revenue Service was not informed, so no custom control took place.Police vehicles were used to accompany the guest from the air force base to Sun City.Blue lights were illegally fitted to the black BMW’s that had been hired for the occasion.Etc.

I am sure that the list can be made much longer. The bottom line is this: This family has close connections with the president of South Africa and the allegation is that this fact opened all the gates.

The mere fact that five (5) ministers were present at a press conference last week, tells at least me, that the whole government is worried. Yahoonews mentions Justice Minister Jeffrey Radebe, together with the ministers of home affairs, foreign affairs, police and defence. Five persons with a lot of power! What did they do? They announced that five officials and military personnel had been suspended from duty. Cowards!

At the press conference a journalist asked the ministers if the cabinet had known about this affair if it hadn’t been for the media. The question was left unanswered.

The new Secrecy bill may serve as a terrifying backdrop to this saga. What will happen in South Africa, if whistle blowers are not able to blow their whistles (or in the South African context: blow their vuvuzelas)? What will happen, if media don't report?

Mail and Guardian asks a relevant question about the involvement of the High Commissioner of India:

... did he act on the presumption that the plane carried an Indian diplomatic mission, or did he know that the passengers were part of a private party?

Because the family is also influential in India, there were some dignitaries on the plane. If so, one could argue, that those people, based on security reasons, needed to be treated differently. But if this was the case, wouldn’t it have been better to go through the Indian foreign affairs ministry?

Another issue is also reported about the way the wedding guests treated the black staff at Sun City. According to News24 the Gupta family brought in their own chefs and all the security guards were replaced by white persons. This is of course denied by the Gupta family, but the trade union is furious.

Secretary General Zwelinzima Vavi of COSATU says:

We must demand the fullest possible investigation into the whole incident and the real culprits exposed - not scapegoats from among the officials, who surely could not have taken such an obviously politically sensitive decision.

But then Vavi is also facing corruption charges in his own organisation.

People of South Africa: wake up! Revisit the constitution and the core values of Ubuntu! This is not the way forward! You deserve better!

Mat, bok och gröt

Detta är som bekant ingen matblogg. Men en tallrik Mabele-gröt bjuder jag på. Ser ut som chokladpudding. Vi känner växten som Sorghum. Vanlig i Södra Afrika. Även i Kina, förstod jag, efter att ha läst Det röda fältet av Mo Yan. Boken är ganska bedrövlig. Mycket våld och äckliga beskrivningar av det mesta. Sorghum förekommer. Bland annat för att tillverka brännvin. I södra Afrika bryggs öl. Jag tror dock det är olika sorter i Kina och Afrika.Hur gick det då med gröten? Sådär!  Nästa gång ska jag lägga mjölet i vatten några timmar först och sedan koka gröten. Jag har ätit den många gånger och tycker det är en mycket god grötvariant.

En sorghumplanta i Lesotho.

Är inte säker på att jag vill rekommendera denna bok.

Pressfrihet - en självklarhet?

Igår var det World press freedom day. I Sydafrika är det en dag som känns viktigare än någonsin. Parlamentet har precis röstat för ett lagförslag som heter:

Protection of state information bill

I dagligt kallas den: “Secrecy bill”. (En “bill” är helt enkelt ett lagförslag.)

Det har varit en lång process. Många kritiska röster har hörts och vissa justeringar har gjorts. ANC menar att man gått kritikerna till mötes men kritikerna säger att man inte kan kompromissa i förhållande till grundlagen. Ett lagförslag måste stämma överens med grundlagen till 100%. Självklart är det så.

Detta lagförslag är mycket skrämmande. Men också mycket intressant. Den nya lagen ska ersätta den gamla ”Protection of state information act” som är från 1982. D v s en av apartheidregimens lagar. 1982. Då bodde jag i Sydafrika. Jag var 21 år och var med om ett av de mest omvälvande åren i mitt liv. Då var mänskliga fri- och rättigheter i Sydafrika i stort sett obefintliga för större delen av befolkningen. Att en lag från 1982 hängt med så länge är obegripligt. Så menar också många bedömare att denna kultur, som alltså odlades under apartheidtiden, lever kvar i det nya, demokratiska Sydafrika. I och för sig inget nytt, att nya makthavare okritiskt tar över de gamla makthavarnas förhållningssätt. Men inte desto mindre tragiskt.

Man kan t o m läsa på wikipedia om detta lagförslag. Nu ska man ju som bekant vara noga med källkritiken på nätet men denna artikel uppfattar jag som vederhäftig.

Det finns ett starkt motstånd mot lagförslaget. Stora delar av civilsamhället har organiserat sig i det som kallas för

Right2know campaign

Kritiken mot lagförslaget, som jag uppfattar den, handlar bland annat om medias möjligheter att komma åt information. D v s lagförslaget är ett hot mot offentlighetsprincipen. Men lagen gör det också svårare för s k whistleblowers att säga ifrån, när något inte står rätt till i den offentliga förvaltningen. Det kommer, om jag förstått det rätt, bli möjligt för staten att stämma en whistleblower och det är då upp till denna att bevisa sin oskuld. Detta tros då skrämma många till tystnad.

Ett enormt stort problem i Sydafrika idag är korruption. Många i maktposition tycker sig ha rätt att utnyttja sin ställning. Det kallas för entitlement. (Nu ska de ju i sanningens namn sägas att detta förekommer över hela världen och har säkert förekommit i alla tider.) Därför behövs en fri och självständig press, en säkrad offentlighetsprincip och rätt för varje enskild medborgare att säga till när man tycker att makthavare utnyttjar sin ställning. 

När jag googlar på ”Världsdagen för pressfrihet” eller "Internationella pressfrihetsdagen" får jag nästan inga träffar. Min fråga är: uppmärksammas den inte i Sverige? Och vad heter den egentligen? Vore det inte bra om mediabranschen enades om ett namn? I stort sett den enda träff jag får handlar om Dawit Isaak och det tycker jag verkligen är ett viktigt arbete, att slåss för hans frigivning. Men nog finns det även andra problem att uppmärksamma i Sverige?

Hur går det för Visslarna, nätverket för uppgiftslämnare, i Sverige? Är det aktivt? Kollegan och vännen, Jonas Löhnn drog igång det men hur många vet om det?

Sydafrika och världen i stort behöver inte lagar som begränsar mänskliga fri- och rättigheter. Det som kritikerna i Sydafrika nu hoppas på är att lagen stoppas i konstitutionsdomstolen. Det återstår att se om detta är en from förhoppning eller en realistisk möjlighet.

Vems kommunikationschef?

Samtalsnivån på sociala medier oss präster emellan har varit på tapeten. Jag har i en tidigare bloggpost kommenterat detta. Efter att den kyrkliga delen av bloggosfären varit fylld av en massa mer eller mindre trevliga uttalanden, skrev Niklas Orrenius den 21 april en artikel i DN. Det var många som kommenterade den.

Nu tar en mer lugn, analyserande fas vid. Kyrkokansliets kommunikationschef, Gunnar Sjöberg, skrev i Kyrkan Tidning igår under rubriken:

Kom ihåg eftertanken –också på sociala medier

Först menar Gunnar att det inte går att skylla på de sociala medierna. Och det är ju helt klart. Snarare har var och en ett eget ansvar. Eftertanke är det som krävs, menar Gunnar. Jag är benägen att hålla med.

Men några bloggare håller alls inte med. På Kristen opinion skriver Annika Borg en bloggpost, som hon ger överskriften:

Stortvätt och codexethicus.

Annika tycks mena att Gunnar gör fel som kritiserar individer. I själva verket är det fel på systemet, menar Annika, som hänvisar till ett svar hon fått av Stockholms domkapitel, när det gäller samtalsklimatet på nätet.

Jag har svårt att bedöma detta. Några verkar lägga skulden på de individer som brister (och det har jag säkert också gjort). Andra menar att biskoparna borde agera. Behöver det ena utesluta det andra?

En annan kritik mot Gunnar Sjöberg leveraras av Jacob Sunnliden, som skriver under just rubriken:

Å tredje sidan… (Gunnarkom.chef #svenskakyrkan)

Hans kritik har att göra med hur kyrkokansliets kommunikationschef ser på de goda samtal som pågår. Jacob skriver:

Jag skulle vilja se en kommunikationschef som ser och uppmuntrar alla de goda samtal som förs varje dag på sociala medier.

Kritiken från Annika Borg och Jacob Sunnliden väcker en fråga inom mig. De kallar båda Gunnar Sjöberg för ”kommunikationschefen”. Så benämns han också i Kyrkans Tidning. Själv skriver Gunnar under sin debattartikel med titeln:

kommunikationschef på kyrkokansliet i Uppsala

Vilket är en bättre beskrivning. När han hade utsetts skrev Kyrkans Tidning helt rätt att han hade blivit

kommunikationschef förSvenska kyrkan på nationell nivå

Det stämmer. Han är kommunikationschef på kyrkokansliet eller för den nationella nivån. Inget mer. På denna nivå har han ett ansvar. (Och eftersom jag är anställd på denna nivå har Gunnar också ett ansvar för mig!) I övrigt har han naturligtvis samma rätt att bry sig som Svenska kyrkan i stort. Men den kommunikation som sker i Svenska kyrkan som helhet kan inte en enskild chef ha ansvar för. Det tror jag inte heller Gunnar menar. Men jag tror kanske att Jacob och Annika i någon mening ser Gunnars debattartikel som ett uttryck för att hans ansvar sträcker sig längre än kyrkokansliet. Varför annars den bestämda formen: kommunikationschefen?

Och kanske tycker organisationen på kyrkokansliet också det. För läser man på Svenska kyrkans hemsida hittar man en annan titel på Gunnar.

Ansvarig utgivare försvenskakyrkan.se är Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg.

Såklart att han ska vara ansvarig utgivare för webbplatsen. Men det är väl inte sant att han är Svenska kyrkans kommunikationschef? Någon sådan finns väl inte? Det kan ju inte finnas, med den organisation vi har i Svenska kyrkan? Där varje stift och varje pastorat är självständigt. Åtminstone när det gäller kommunikationsfrågor.

I detta ligger både en svaghet och en utmaning. Jag menar att vi alla måste ta ansvar för ett gott samtalsklimat. Jag tror att det går även på nätet. Men jag tror att det underlättar om vi också träffas. Precis som Gunnar så slagkraftigt skrev i sin debattartikel:

Därför behöver vi analoga manifestationer, synliga gemenskaper där åsikter bryts samtidigt med brödet.

Är det inte här som biskoparnas ansvar för enheten kan gestaltas? Och inte minst då när det gäller oss präster. Men det får jag skriva mer om i en annan bloggpost.

Nelson Rolihlahla Mandela – ett slagträ

Hur kunde det bli så här? Madiba – en levande legend. Han kallas för en ikon. Över hela världen möts hans namn av respekt. Men i Sydafrika har Mandela, i slutfasen av sitt liv, blivit ett slagträ i ett ganska otrevligt, politiskt, taktiskt spel.

För några dagar sedan besökte en ANC-delegation, med president Jacob Zuma i täten, den åldrande ex-presidenten i dennes hem i Houghton, utanför Johannesburg. Detta besök fick förstås mycket mediatid. Därefter går meningarna isär.

Kritikerna kallar det för ett media-stunt. Besöket utlöste en twitter-storm med kommentarer av olika slag. Ett exempel, som återges i Mail and Guardian:

Who's the idiot who took a picture of Madiba with flash during the visit by ANC officials? Don't they know it hurts his eyes?!

Människor upplever (och jag håller helt med) att Mandela enbart verkar plågad av besöket.

ANC svara på sin hemsida att besöket var ett uttryck för Ubuntu*. ANC slår helt ifrån sig den kritik, som hörs i Sydafrika över besöket.

Så döm själv. Hur verkar Mandela må? Känns det som om han gillar situationen? Länken kommer här.

Mpho Moshe Matheolane skriver en krönika under rubriken:

The travesty of Madiba as a gimmick

i Mail and Guardian, som tycker summerar ganska väl det som händer kring Mandela i Sydafrika idag. Jag återger det sista stycket:

Our dearest icon, upon who South Africans have placed their hopes, is in the last scene of this stage-act we call life. Although not a victim of oblivion[**], and arguably unlikely to ever be such, he has done his part. The ANC, the world and more specifically South Africans, would do well to learn to not only accept that but to prepare to live without him as well. Maybe in this way, he can actually have the peace that he needs while he still has life to live.

* Ubuntu = ett filosofiskt begrepp som uttrycker medmänsklighet och samhällsgemenskap i södra Afrika

** victim of oblivion = bortglömd