Angående islamofobi och antisemitism

Om att få andra att ändra uppfattning

(Jag skrev detta debattinlägg för ett antal veckor sedan. Skickade det till Kyrkans Tidning. Har inte fått svar! Därför publicerar jag det nu på min blogg.)

Teol. Dr. Ulf Carmesund skrev år 2011 ett diskussionsmaterial om antisemitism och islamofobi, som getts ut av Socialdemokraterför tro och solidaritet. Det har plötsligt börjat figurera i sociala medier. Förmodligen på grund av Omar Mustafa-affären. Många har reagerat på en mening i inledning: ”Den outtalade antisemiten eller islamofoben, det vill säga den som vi tycker bör ändra uppfattning, är en etniskt svensk kristen.” Jag måste erkänna att just de orden gjorde mig nyfiken. Kanske är detta en skrift som utmanar mig? Materialet är inte långt. Det består av två delar. Först belyses själva frågan ur olika perspektiv. Sedan beskrivs olika vägar framåt. Det är ett vällovligt syfte. Att diskutera och samtala om vår syn på varandra. Men jag måste erkänna att jag inte blev särskilt utmanad av texten. Bara besviken.

Min upplevelse efter att läst skriften är att den skjuter vid sidan av målet. Carmesund beskriver bakgrunden till varför en outtalad antisemit/islamofob/etniskt svensk kristen tänker som hon/han gör. Denna bakgrund tecknas på ett minst sagt komplicerat sätt. Låt mig ge ett exempel: ”Om den politiska nationella diskursen samt den teologiska präglas av den romantiska nationsidealet och det jag kallat en historiserande bibelläsningen har den outtalade antisemiten eller islamofoben ett utgångsläge som innebär att det är svårt att tänka utanför ”lådan” där bara vi kristna bor och skall bo i skydd under Guds välsignelse.” (Sid 7)

Om vi utgår från orden i materialets inledning om att etniskt svenska kristna bör ändra uppfattning, stämmer då det som Ulf Carmesund säger? Jag märker att jag får svårt att svara på frågan, för Carmesund beskriver inte vad han menar med något av begreppen ”etnisk”, ”svensk” eller ”kristen”. Jag väljer att fokusera på det sista och frågar mig om kristna har ett mer romantiskt nationsideal? Just nu är jag utsänd av Svenska kyrkans internationella arbete och där möter jag snarare en ganska handfast internationalism. Inte heller möter jag trossyskon i Sverige som menar att just kristna har större rätt att bo i Sverige i skydd under Guds välsignelse.  Visst förstår jag att främlingsfientlighet finns och till och med är utbredd. Men är det framför allt bland kristna? Genomläsningen lämnar mig med en besk eftersmak. Det Carmesund skriver cementerar fördomar snarare än öppnar för diskussion.

Sedan kommer tillämpningsdelen. ”När intresset får styra når vi för eller senare en punkt när vi inte längre vet vad vi tycker, men får gå i tro. Också detta osäkra på-tunn-is-liknanden färdsättet hör till det vi finner i religioner, och kanske mest just där. Men, kanske vill ingen av deltagarna tvätta sina egna smutsliga underkläder inför de andra, och då bör denna metod undvikas, eller iscensättas med stor försiktighet.” (sid 9-10) Jag vill gärna utmanas. Men då vill jag bli utmanad på ett bättre sätt. Jag håller inte med om att ett samtal om olikheter leder till en ”punkt när vi inte längre vet vad vi tycker, men får gå i tro.” Även om vi faktiskt vet vad vi tycker, och vågar stå för det, kan samtal föras i respekt. Ja, ibland kanske det t o m blir mer respektfullt om vi först vet var vi själva står. Men denna respekt saknar jag i diskussionsunderlaget. När Carmesund skriver att det endast är ”i en historiematerialistisk förståelse av historien som förnuftet och vetenskapliga metoder kan användas fullt ut” (Sid 10) undrar jag vad poängen är? Ska den som har en annan historiesyn känna igen sig i detta och hålla med om att hon/han inte använder sitt förnuft fullt ut?

Till detta kan läggas alla stavfel och inte minst att Carmesund skriver Broderskapsrörelsen, när organisationen heter Socialdemokrater för tro och solidaritet. Är det inte dags att arbeta om detta diskussionsmaterial. Snarast!