Walpurgis Night in Pietermaritzburg

Part of the Swedish Community in Pietermaritzburg is preparing for Walpurgis Night. This means the entrance of spring (!). St. Walpurga (Valborg in Swedish) was an English missionary to the Frankish Empire. Amongst other things she wrote her uncles biography. Therefore she is often called the first female author of both England and Germany. But in Sweden people don’t think much of that. It’s all about spring. (Most people even forget that it is the birthday of our present king, Carl XVI Gustaf.) In Pietermaritzburg we cannot even celebrate spring, because right now we are entering in to winter. But some of us enjoy Swedish food and Swedish traditions. My wife thinks of her mother (my mother-in-law) whose name is Valborg!

A Swedish Smorgasbord (a Swedish loanword in English meaning buffet) without the traditional dish Janssons frestelse (the temptation of Jansson) is not possible.

Eggs, caviar, crisp bread, pickled herring - super awesome!

Traditional Swedish culture also needs to scare away the dark and evil forces with a nice bonfire.

In Uppsala the two eldest daughters are taking part in the very traditional celebrations with the Uppsala students. At 3 pm everyone put on their white matric caps. Later this evening there is a ball at the castle and at 9 pm the Student Choir (which I was part of a number of years) sings spring songs. Broadcasted by Swedish radio every year. I am happy that two of my children are there.

Lex orandi, lex credendi

This is latin. It roughly means: “The way you pray determines what you believe”. The quote is from a book by Alister McGrath. Christian Theology. An introduction. Wiley-Blackwell. West Sussex. 2011. He also says this:

In recent years, there has been a rediscovery of the fact that Christian theologians pray and worship, and that this devotional context shapes their theological reflections. (McGrath 2011:142)

We use this book as the main course book in a Systematic Theology course, which i co-teach, with two other colleagues.

I am very happy to be a Christian Theologian, who has a devotional context. It is not my only context. But it is one of my important contexts.

Yesterday this context was the Lutheran Theological Institute, where I was the celebrant and also the preacher. I was working together with a number of students. One of them was Cebisa, who was the liturgist, i.e. the one who leads the service.

Here are some photos taken by Pontsho and my wife. I enjoyed this first experience of leading a Sunday service in this part of the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA).

 

     In this part of ELCSA incense is used.                                      After the service - greetings.

Politics in isiZulu

All education is political.

Education is a political tool for designing society.

The course name is: “Transformation-centred Christian Education”.  With iNyanga* Herbert Moyo from Zimbabwe as lecturer it goes without saying, that the course will be contextual. I am glad to be his colleague. Earlier this week he collected his doctorate at the graduation. From my position I was able to take a nice picture:

iNyanga Moyo is being capped by the Chancellor of UKZN.

If all education is political, Christian education is also political. If education is used by politicians to design society, it can also be used in the church, to design society or at least to influence the society, in which we live.

We discussed about heaven. Traditionally Christian Education in general and sermons in particular have been interested in teaching people about heaven, instead of dealing with the situation in this world. In class we agreed (I think) that there is no contradiction to teach both about heaven on earth and heaven eschatologically. (Eschatology = theology about the end of time). The University of KwaZulu-Natal (UKZN) and especially the School of Religion, Philosophy and Classics (SRPC) wants to be contextual. Theology which has no relevance in ordinary life is not so common here.

This means I learn a lot about this society, when we do theology together. Like the words for “politics” in isiZulu.

“Umbusazwe” is a word for politics which also means “fighting”. Many politicians use it, because politics in the past meant fighting against apartheid. But it also meant that different political parties were fighting with each other. And some of these groups are still fighting.

But there is also another word: “umbangazwe”, which means: “governing”. If one uses this term, politics becomes something else.

My only problem is of course, that I don’t speak isiZulu. But it still gives me some insight in how people in this context understand a phenomenon like politics. When we talk about it I must be aware, that the word “politics” can mean different things. Just like any other word.

* iNyanga is traditionally a kind of doctor, which in English would be described as an herbalist. Therefore Herbert uses the seTswana word Ngaka, when he talks about me.

 

Pilgrimsvandringsvandringslapsus

Läste Kyrkans tidning på nätet häromdagen. Där står det att den omtalade pilgrimsleden "El Camino Compostela" snart får sin nordiska motsvarighet.

I september återinvigs S:t Olavsleden mellan Selånger och Trondheim efter att ha legat i vila i 500 år.

Det är ju inte riktigt sant. Sommaren 1980 var jag tjänstebiträde i Borgsjö pastorat, vars tätort heter Ånge, för den som undrar var det ligger. Mitt i Sverige. I Medelpad! Under den månad jag arbetade i pastoratet, deltog vi i en delsträcka av den pilgrimsvandring som gick från just Selånger till Trondheim. Vi som var med fick t o m diplom av Härnösands stift. Det ligger nedpackat i ett magasin, annars hade jag scannat in det och publicerat på min blogg.

Saken är den att jag i en kommentar till artikeln i Kyrkans Tidning påpekat just detta. Det har även Yvonne Östman gjort. Hon skriver:

Jag var också med 1980, från Duved tror jag att det var, och via Stiklestad och st Olavsspelen till Trondheim. En fantastisk upplevelse. :)

Men jag ser ingen ny artikel eller kommentar från journalisten. Nu infinner sig en fråga: läser inte journalisterna de kommentarer, som ges till artiklarna? Varför finns då kommentarsfälten? När min blogg var ung, brukade jag sällan svara på kommentarer men någon klok läsare ifrågasatte detta. Därför har jag nu tagit som vana att kommentera det som skrivs. På det sättet uppstår ju också en värdefull dialog. Om någon kommer på mig med sakfel, skulle jag bli glad att det rättas till och gärna svara kommentatorn.

Vi får se om det blir någon reaktion i Kyrkans Tidning. Den som skrivit artikeln heter Signe Hassler och jag tror jag ska mejla en länk på min bloggpost till henne, för säkerhets skull. Inte för att det är superviktigt. Men lite kul var det att vara med 1980 och gå några mil. För att inte tala om alla de, som gick hela sträckan. I den moderna, svenska pilgrimsrörelsen, var de lite av pionjärer.

Träd-teologi

Om jag visste att jorden skulle gå under imorgon, skulle jag plantera ett äppelträd idag.

Utanför vårt hus i Pietermaritzburg, står ett magnifikt Plane tree!

Citatet överst i denna bloggpost tillskrivs Martin Luther. Inser att jag måste kontrollera om det verkligen är Luther som sagt det eller någon annan. I vart fall är det tänkvärt! Professor Jannie Smit, som är dekanus för School of Religion, Philosophy and Classics, använde citatet igår, när han tackade en annan professor, Ernst Conradie, som hade hållit en lysande föreläsning över temat:

Contemporary Challenges to Christian Ecotheology: Some Reflections on the State of the Debate after Five Decades.

Vadå, fem decennier? Ernst menade att den moderna reflektionen kring med en artikel, som Lynn White gav ut i tidskriften Sciense 1967, med titeln:

The Historical Roots of Our Ecologic Crisis.

Ernst Conradie är professor vid University of the Western Cape utanför Kapstaden och en auktoritet på området. Han var inbjuden att hålla den årliga "Wittenberg lecture". Professor Wittenberg var själv där. En gammal, rullstolsburen man, som betytt mycket för det universitet jag arbetar vid. Han är lutheran och därför hålls föreläsningen på Lutheran Theological Insititute. 

Professorerna Gunther Wittenberg och Ernst Conradie i samspråk.

Jag ska inte ge mig in på att sammanfatta föreläsningen. Det papper vi fick i handen är 6 dubbelsidigt tättskrivna A4-ark. Det finns mycket att hämta i hans tankar. Stundtals var det ganska komplicerade filosofiska resonemang men bitvis var det mer populärvetenskapligt formulerat. Som t e x när han funderade över olika strategier, för att påverka människan, så att hon förändrar sitt beteende. Han menade nog att de flesta har sina brister:

Utbildning och information
Marknadsföring och reklam
Management
Bestraffning
Vädjan till ansvarskännande
Profetiska varningar
Att tala till människors drömmar

Personligen tror jag nog på det sista. Jag saknade ordet "hopp" som jag tror vi människor behöver få ta emot. 

För några veckor sedan skrev jag tankar inför helgen, som nu ligger ute på Svenska kyrkans hemsida. Jag visste inte att publiceringen av min tankar i tiden skulle sammanfalla med denna föreläsning. Nu känns det vettigt att lägga in en länk till dem. Den kommer här. 

Jacob Zuma - Bachelor of Theology

Tonight the College of Humanities held its graduation ceremony. I brought my gown, hood and cap and was placed first in the academic procession. Because I am the most junior lecturer! But that is OK!

A graduation is a long ceremony. I guess about 500 persons were conferred degrees or got their certificates. Some were not there so the whole event took just over 2 hours. Most of the time people were serious. But at one stage everyone was screaming and shouting. It was when Jacob Zuma collected his degree in Theology.

This young person can’t help that he’s got the same name as the president of South Africa. But one could see that he is used to this reaction. He just laughed, kneeled in front of the Chancellor, got his hood and left the stage.

I enjoyed being part of this. Last time I sat with the audience. This time I was on the stage with my colleagues. Most junior, but still a lecturer!

First in the procession the Mace is being carried. On top there is a secretary bird.

Bråken som skakar kyrkan

Har just läst Karin Långström Vinge’s blogg. Hon skriver under rubriken: Den smutsiga striden. Hon återger en artikel i DN. Namn nämns. Karin vill helst stå utanför. Det hon skriver handlar 

… om starka personligheter, vana vid media [som] vet hur man uttrycker sig för att röra upp och röra om.

Jag ska inte ge mig in på att analysera det som hon själv tycker. Inte heller artikeln i DN, som jag tyckte var bra skriven. Den gav utrymme för olika personer att komma till tals. Men låt mig i allmänna ordalag fundera över om DN’s rubrik stämmer: 

Den smutsiga striden delar Svenska kyrkan 

(OBS! Länken fungerar bara 21/4). Det intryck jag får, lite på avstånd, är att det förs ganska många debatter på ganska många plan. Det är inte helt enkelt att veta var skiljelinjerna går. Om det inte vore för det höga tonläget och i vissa fall de insinuationer och tillmälen som haglar, är det kanske ett friskhetstecken att det förekommer debatt och diskussion i ett mänskligt sammanhang. Eller snarare: det finns alltid olika uppfattningar i mänskliga sammanhang. Om debatten/diskussionen/samtalet tystnar är det illa.

Men, som jag skrivit i en tidigare bloggpost. Det är svårt att älska! Utan att ha läst DN, förmodar jag att det är vad de tagit fasta på. Som gör att en debatt helt plötsligt beskrivs som en strid.

Nu behöver i och för sig inte heller en strid vara av ondo. Besjälade människor är ofta beredda att ”ta strid” för det de tror på. Det gör jag ibland! Inget konstigt med det! Inte heller konstigt, även om det är tråkigt, att det ibland går över styr.

Så egentligen är jag inte ute efter att ifrågasätta vare sig debatt eller diskussion. Det är friskt! Och kanske får vi stå ut med ett och annat övertramp. Vad jag är ute efter är något mer: försoning!

Låt mig pröva en parallell. Ett av Sveriges dominerande politiska partier brukar också från tid till annan drabbas av rubriker i stil med den i DN. Det brukar då kallas för ”Rosornas krig”. Media beskriver då på olika sätt hur skiljelinjerna går. Men sedan brukar det lugna ner sig. Framför allt brukar det kablas ut bilder från någon partikongress, när meningsmotståndare står, klart identifierbara, sida vid sida och applåderar eller sjunger någon sång. (Oftast internationalen!)

När lyckas media kommer över bilder från ett sammanhang, där företrädare för olika meningar i Svenska kyrkan står sida vid sida och söker försoning? Det vore väl inte så svårt att skapa? Vid kyrkomötet skulle det kunna ske. Jag tänker inte peka ut vilka det skulle kunna vara. Läsaren får själv knåpa ihop en lista. Skulle det inte vara bra? Jag menar att det inte behövde vara ett spel för gallerierna utan uttryck för en äkta önskan att leva i en försonad gemenskap. Åtminstone vi som är präster i Svenska kyrkan uttrycker ju denna gemenskap enbart genom att vara just präster i samma kyrka! 

Jag ser fram emot att få slå upp Kyrkans Tidning i höst och se ett stort uppslag, där meningsmotståndare gemensamt ber i Uppsala domkyrka. Som ett vittnesbörd! Med bibehållna meningsskiljaktigheter. Som en försonad mångfald.

Om någon läsare ändå undrar över vilka bloggar och nätsidor, som skulle kunna ge tips till vilka, som skulle kunna vara med på en sådan bild, kommer några länkar nedan:

Här

Här 

Här

Här

Här 

och

Här

Rimligen finns många andra. Men detta var några jag kom att tänka på!

Kyrka utan mission?

Med stor behållning läser vi tidningen ”Uppdrag mission” som ges ut av Lunds Missionssällskap. Sveriges äldsta missionssällskap. Grundat 1845.  Senast läste vi nr 2/2013. Årgång 167. Det är väl imponerande! Men den har inte alltid hetat ”Uppdrag Mission”. Förut hette den ”Hela Jorden” och den har även haft andra namn. Nåväl! Tidskriften går också att läsa på nätet. Länken kommer här.

En diskussion utbröt vid frukostbordet. Framför allt beroende på en artikel på sidan 4-5. Kajsa Ahlstrand, som innehar Prof. Gustaf Leanders professur i missionsvetenskap, vid Uppsala universitet, skriver utmanande: 

…. det går att vara kyrka utan att bedriva mission.

Lite provokativt är det allt. Kyrkoordningen säger ju uttryckligen att Svenska kyrkans församlingar ska bedriva mission. Kajsa är präst i Svenska kyrkan. Men i och för sig har hon inte sagt att Svenska kyrkan ska sluta att bedriva mission. Bara sagt, rent hypotetiskt, att det går. I sanningens namn ska också sägas att artikeln inte ifrågasätter det som många av oss menar att mission är. Kajsa skriver t ex:

Men kyrkan är fortfarande kallad och sänd i världen för att tjäna, vittna, stifta fred, lovsjunga, hela och befria.

Möjligen skulle jag säga att det visserligen är kyrkans uppgift att tjäna, vittna, stifta fred, lovsjunga men att det är Gud som helar och befriar. I vilket fall så tycks Kajsa mena att det är själva ordet ”mission” som är problemet. (Men givetvis döljer det sig bakom diskussioner om ord en diskussion om den verklighet som ordet vill beskriva).

Vi började i alla fall diskutera detta och läste då t ex det som Kajsas kollega i Lund, Mika Vähäkangas, professor i missionsvetenskap med ekumenik vid Lunds Universitet, skriver. Han menar också att begreppet mission är problematiskt:

I vissa kyrkliga kretsar har det nästan blivit ett svärord medan ordet spelar en alltmer central roll i handel och sekulära organisationer.

I ledaren verkar det som att Mika, tvärtemot Kajsa, kan tänka sig att behålla begreppet. Han frågar sig om kyrkan förlorat självförtroendet och inte tror sig ha något att erbjuda världen utanför. Vilket många sekulära organisationer menar att de har och därför använder ordet.

Jag funderar vidare och undrar hur det skulle låta på engelska: 

… its is possible to be a Church without a mission.

Nej, det skulle ju inte fungera. Men det är klart: på engelska har ordet lite andra innebörder och hur man ska översätta ordparet “bedriva mission” vet jag ärligt talat inte. Läser jag på Svenska kyrkans hemsida, den engelska varianten, hittar jag en annorlunda formulering, i det avsnitt som ansluter till kyrkoordningen:

It is in worship, education and training, diaconal ministry and mission that the Church of Sweden finds its focus.

I alla fall bidrog tidskriften till en livlig diskussion och då har väl en tidskrift fyllt sin uppgift. Samtalet om mission är viktigt och oavsett vilket ord som används är innehållet brännande. Ska vi i ord och handling vittna, berätta om vår tro? Eller ska vi hålla den för oss själva och möjligen ge våra barn möjligheter att föra tron vidare till kommande generationer? Vid frukostbordet var vi (och är fortfarande) överens om att missionen är en omistlig del av kyrkans identitet. Att överge ett ord, för att det är komplicerat, är inte att föredra. Bättre då att arbeta för att ordet får en positiv innebörd. Vilket det exempelvis har i det sammansatta ordet ”Stadsmission”. Tror vi!

Vi blev därför glada över att läsa Håkan Sunnlidens blogg, som berättar att stiftsstyrelsen i Växjö stift har beslutat ta

… kontakt med den sk missionsakademin inom stiftet för att arbeta vidare med frågor kring hur mission kan synliggöras lokalt och globalt.

Det tycker jag är kul. Jag har själv, liksom hustrun, varit med och arbetat i och för missionsakademin, så det är roligt att den uppmärksammas. Hustrun gjorde det som ansvarig för projektet ”Guds mission i Växjö stift”. Mer om detta går att läsa i projektrapporten. Länken kommer här.

Det är ett utmärkt häfte, som just hustrun sammanställt!

Håkan skriver annat viktigt också. Vi blev glada för hans bloggpost. Andra gånger har jag varit kritiskt till det Håkan skrivit. Men det är som sig bör. Denna gången tyckte jag dock att det var mycket bra!

Boston eller Bagdad?

De flesta har hört talas om bomberna i Boston. Mycket media-intresse har det varit. Sydafrikansk media har också rapporterat. Det var en del sydafrikaner där. Missar vi nyheterna på TV kl 19, så är det skralt med sändningar. Kanske någon sändning på språk vi inte behärskar. Men annars fylls TV-kanalerna mest av serier och såpor. Därför ser vi på Al Jazeera English. Ett tag trodde jag att det var en slags alternativ nyhetsförmedlare, som skulle ge ett annat perspektiv på det som händer i den globala byn. Och visst, de har mycket täckning av skeendet i Syrien, Irak och Afghanistan. Men bomdådet i Boston får nog, relativt sett, mer utrymme. (När ny påve skulle väljas, sände Al Jazeera live från Petersplatsen timmar i sträck.) Jag är ingen media-vetare, så jag kan ju bara spekulera i varför västerländska företeelser får mer utrymme. Kanske är det för att de flesta TV-nyhetskanaler är finansierade av reklam och de som gör reklam vill att folk ska sitta kvar och titta. I skrivandes stund har jag dock svårt att dra mig till minnes hur mycket reklam som sänds på Al Jazeera. Men jag tror i alla fall att det förekommer.

Tillbaka till frågan: Boston eller Bagdad? Det sker ju fler dödsfall i Bagdad. Därför är det ju på ett sätt värre, det som sker där. Samtidigt är varje dödsfall i sig en oerhörd tragik. Att värdera det ena dödsfallet i förhållande till det andra låter sig inte göras.

Av en mycket speciell anledning blev dock svaret på frågan denna gång: Boston! För yngsta dottern bor i Somerville, som ligger i det som kallas Greater Boston. Därför satt vi som klistrade framför Al Jazeera i måndags. Vi ringde och skypade och visste ganska snart att dottern var i säkerhet. Men blotta tanken, att hon kunde varit skadad, skrämde. Hade hon inte just då jobbat, hade hon tänkt vara där.

Därför är jag glad för mediatäckningen denna gång. Samtidigt vill jag understryka att varje liknande dåd som utförs, är lika förskräckligt. Vare sig det är av en enskild människa, en organisation eller en stat. Jag har väldigt svårt att försvara bomber. Jag vet att det finns situationer när människor tar till vapen som en sista utväg. Jag vet att det finns skäl att argumentera för länders rätt att försvara sig vid anfall. Men ändå: bomber är inte OK! Vare sig de placeras dit i förväg eller släpps från ett plan!

Dotterns närvaro i Boston ledde till en löpsedel i Östran och en artikel både i papperstidningen och på nätet. Länken kommer här. Vi gläder oss över att hon är oskadd, samtidigt som vi deltar i den sorg, rädsla och oro som många känner efter det som hänt. Min innerliga bön är att de röster i världen som vill försoning och rättvisa, som en förutsättning för fred, ändå ska höras mest. Jag vill vara en sådan röst!

 Gatubild från Boston sommaren 2012, när vi var där på besök

Uppenbarelseboken och SEO (sökoptimering)

Med jämna mellanrum läser jag bloggen: DJohannisson. Mest för att jag känner Daniel men delvis också för att den utmanar mig. Daniel skriver om SEO. (Search engine optimization.) Det handlar om att företag, genom att vara aktiva på webben, ska se till att potentiella kunder hittar deras hemsida först. Min tanke är att jag som människa, kristen och präst kan lära mig något av detta.

Men det handlar inte bara om nätet. Det handlar ju om livet i stort. Sökoptimering! Vi är många som söker och Jesus är fullt medveten om detta.

Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. (Matt 6:33)

Men Jesus talar också om hur viktigt det är att vara en sökare och vara uthållig i sitt sökande:

Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. (Matt 7:7)

Med andra ord skriver Daniel om det som Jesus redan talat om. Gott så!

Idag läste jag på Daniels blogg. Han publicerar en krönika av Göran Wernersson. Där förekommer några termer inom SEO, som jag studsade inför. Han skriver om ”varma” och ”kalla” s. k. ”prospects”. Termen ”prospects” känner vi igen från motorcykelklubbar. Inom kyrkan kanske man skulle kalla det för ”novis” eller ”postulant” (d v s de som är på väg in i en klosterorden). Eller varför inte ”katekumen” som var den unga kyrkans ord för personer som var på väg in i kyrkan. Så är ju också vuxenkatekumenatet vanligt förekommande i Svenska kyrkan. Vuxenvägen till tro. Man skulle kunna säga: Prospects!

Wernersson skriver om ett företag som inte jobbar med SEO utan vill nå ut till potentiella kunder via telefonförsäljning.

Han svarade att de endast är intresserade av att ägna sig åt nyförsäljning med hjälp av telefonen, det vill säga den kalla metoden. Det är ungefär som att skicka ut ett mass-mail utan att känna till ett dyft om mottagarens intresse. När vi faktiskt i dag har möjligheten att sålla bort de som inte är intresserade och rikta fokus mot så kallade varma prospects – de som vi vet är intresserade.

Men jag skulle vilja föra in ytterligare en aspekt. Och då tar jag hjälp av kommunikatören Johannes, som i Uppenbarelseboken publicerar brevet till församlingen i Laodikeia:

Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. Upp 3:15-16

Det värsta när det gäller marknadsföring är ju liknöjdheten. Ljumheten. Bättre då att någon är totalt ointresserad. Kall! Frågan till Daniel och andra SEO-människor blir alltså:

Finns det ljumma prospects? Hur förhåller man sig i så fall till dem? Ur ett SEO-perspektiv?

Det är svårt att älska

Det är inte alltid trevligt att surfa runt i den del av bloggosfären, som sammanfaller med Svenska kyrkan i allmänhet och oss präster i synnerhet. Några klipp den senaste veckan får förtydliga:

Om biskopen i Stockholm stift: ”Hon tycks också oförmögen att gå in och ta ett pastoralt ansvar.” Länk.

Om en präst på Norra Öland: ”Det är sannerligen absurt att en präst och tung kyrkopolitiker som sitter i kyrkans högsta styrelse kan ägna sig åt att agera knähund till högerextremister.” Länk.

Om en stiftsadjunkt för själavård i Uppsala stift och ledamot i läronämnden ”Jag minns att hennes okänslighet förvånade mig och att jag funderade över om hennes agerande var avsiktligt eller bara okunnigt.” Länk.

Om en av nomineringsgrupperna i kyrkomötet: ”Tvärtom beskyddar partiledningen den som sprider rasistiska budskap.” Länk.

Om en kyrklig tankesmedja: "Alla vet att jag tänker annorlunda än Dagens Seglora, vilket skulle kunna bero på att jag tänker, men detta lämnar jag för stunden osagt." Länk.

Jag accepterar att man i stridens hetta tar i. Men gör det då i sak!  Det är ju skillnad på debatt och dialog. Det kan behövas både och. Men skippa insinuationerna! Det som citeras ovan är bitvis helt onödigt. Därför ytterligare ett citat. Något äldre, dock:

Till alla kristna: "Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra." Länk.

Och det är naturligtvis oerhört svårt. Men inte desto mindre en vision att sträva efter. Gemensamt!

Språkförbistring, eller?

Söndag förmiddag. Igen! Det verkar som det är ett återkommande fenomen. Hittills har det inträffat med en veckas mellanrum i mitt liv. Jag börjar skönja ett mönster.

Sedan vi kom till Pietermaritzburg har vi, med prosten Myakas goda minne, besökt olika församlingar. Om detta har jag skrivit förut! Idag var det dags för Eastwood. Det var den första församlingen som både biskop Buthelezi och prosten nämnde. Den skulle nog passa oss. Den är ju engelskspråkig. Så nu var det dags!

När vi kom hälsade vi på en kvinna i främsta bänken, på en av församlingens äldste (som ledde gudstjänstens första del) och på en präst, som gick in i kyrkan i kostym och som under den första timmen enbart bidrog med några solosånger. Till eget komp, på elgitarr!

Den gamla kvinnan på främsta bänken såg till att vi fick varsin sångbok. Jag hade funderat på just detta. Om det är en engelskspråkig församling: Vilken psalmbok använder de? Vad jag vet har inte den lutherska kyrkan någon sådan. Det finns på seTswana, afrikaans, isiZulu m fl språk. Men inte just på engelska. I den psalmbok som de afrikaans-talande församlingarna i Cape Orange-stiftet använder, finns en avdelning med ett antal engelska hymner. På LTI används en psalmbok från den amerikanska lutherska kyrkan. ”Lutheran Book of Worship”. Den är stor och grön. Det finns vanliga noter. Man känner igen psalmer som ”Amazing grace”, ”Rock of ages” m fl. Den innehåller även gudstjänstordningar.

Den vi fick i vår hand var ett slags sånghäfte som hette: ”Mission praise – World Edition”. Publicerad i Sydafrika men det är svårt att veta från vilket samfund den kommer. Just innan gudstjänsten började fick vi dock en annan bok i handen. Det visade sig vara ”English hymn book. Special Edition.” På försättsbladet kunde vi tydligt läsa att den kom från ”The Evangelical Lutheran Church in Malaysia and Singapore”. Utgiven 1980. I förordet riktas ett särskilt tack till ”Rev. C. G. Stenback”, vilket torde vara den svenske missionären Carl Gustaf Stenbäck, som inte finns bland oss längre.

Anledningen att denna bok delades ut var nog vår närvaro. Av psalmtavlan att döma skulle de flesta psalmer sjungas på isiZulu. (Det fanns fyra psalmer upphängda och tre av dem hade bokstaven ”Z” bakom sig. Bara en hade bokstaven ”E”.)

Ju längre gudstjänsten pågick förstod vi att församlingens huvudsakliga gudstjänstspråk var isiZulu och inte engelska. Helt klart kunde jag se en slags förändring i församlingen. Psalmboken från Malaysia och Singapore hade en stämpel på försättsbladet. Ni vet, så att ingen ska ta med den hem. Där stod:

S.E.R. Coloured congr. Pietermaritzburg. Evangelical Lutheran Church. South Africa.

Eftersom psalmboken var från 1980 förstår jag att man hade använt en gammal stämpel. En stämpel som gjorts innan ”Evangelical Lutheran Church in Southern Africa” bildades 1975. Då fanns det en egen, självständig kyrka i det som då kallades Zululand. Den hette just South East Region. Inte så konstigt att en stämpel hänger med. Men den säger en del om historien. Det fanns alltså en egen församling för s k färgade i Pietermaritzburg. Den låg så klart i Eastwood, eftersom det (förmodar jag) var ett bostadsområde för just färgade i Pietermaritzburg. Enligt ”Group Areas Act” från 1950.

Men något har hänt. Tydligen är inte längre Eastwood ett område med bara färgade. Kyrkan håller på att förändras från engelsk-språkig till isiZulu-språkig. Men är alla glada för det? Vi träffade en äldre man, som undrade om vi förstod afrikaans. Det visade sig att han kom från Bloemfontein. Men han berättade att han i och för sig förstår isiZulu.

Tre olika psalmböcker. (Och som tur var hade hustrun med sig en psalmbok på isiZulu, så vi kunde sjunga med!) Två av psalmböckerna på engelska. En från Asien, en från något annat samfund. En psalmbok från vår kyrka i Sydafrika men den är på isiZulu. Kanske dags att ta tag i tryckning av en sydafrikansk, luthersk psalmbok på engelska. Men då skulle det inte vara en psalmbok med bara västeuropeiska och amerikanska psalmer. Drömmen vore att kyrkans medlemmar kunde sätta sig ner och skriva egna, nya psalmer. Kontextuella psalmer. Gärna utifrån en luthersk teologi men psalmer som i ord och melodi kommer från denna miljö. Det kanske vore något att jobba med? (Fast då vill jag inte att mitt namn ska stå med i förordet!)

Det är dags nu, sedan länge, att också fler och fler psalmer föds fram på den södra delen av halvklotet. (Men, säger någon: det finns väl massor av psalmer från södra Afrika. De finns ju till och med i den svenska psalmboken! Ja och nej! Det finns sånger från södra Afrika i den svenska psalmboken. Men här kallas de ”choruses” och har inte riktigt samma ställning som ”riktiga” psalmer.) Det är dags att ändra på det! Därför var det kul att se att korfönstret i sin beskrivning av jordklotet hade ett helt annat perspektiv än de världskartor vi är vana vid. En fingervisning, kanske!

Sydamerika, Afrika, Arabiska halvön, Indien, Sydostasien och Australien. Europa en brun, oformlig klump. (Skandinavien, Engelska öarna. Njet!), Ryssland, Centralasien, Kina och kanske Mongoliet. (Japan, USA, Kanada, Centralamerika, Karibien, Mexico. Nix!) Har kartan ett budskap?

Chris(t) Hani

Yesterday I wrote about Chris Hani (in Swedish), who was assassinated 10 April 1993. Today I continue, in English this time, by adding a “t” to his first name. Having watched the news yesterday evening and also read some newspapers on line, I understand that there are similarities between Chris (Hani) and Christ. (I also believe that there are major differences!

Allow me to mention some of the similarities. It has to do with the way either politicians or theologians are using either Chris Hani or Christ to argue about the present situation. According to Mail and Guardian the top officials from the Tripartite alliance (ANC, Cosatu and SACP) were in attendance at the 20th anniversary commemorations of former South African Communist Party (SACP) General Secretary Chris Hani in Boksburg. M&G writes:

… but instead of the ceremony focusing on the fallen Hani's memory, the occasion was used to fire broadsides at foes within the alliance.

The Sowetan also writes:

 THE grave of former SA Communist Party leader Christ Hani was turned into a battlefield over his legacy.

The General Secretary of Cosatu, Zwelinzima Vavi, spoke first and he focused on the greed and corruption in today’s political life in South Africa. According to M&G he said:

He [Chris Hani] would never have tolerated the levels of corruption, fraud and squandering of public resources, and be absolutely devastated at the assassination of political rivals over the spoils of office …

Another quote makes me associate to Christ:

He [Hani] epitomised the principle of selflessness. He was prepared to sacrifice all for what he believed in …

The General Secretary of the SACP, Blade Nzimande, was obviously not happy with what Vavi said. M&G quotes him: 

The dead can't be deployed so don't say what Chris would or would not have done …

When I listened to the report in SAFM the reporter said that President Zuma after that spoke more conciliatory and that is also what M&G says. But at the same time he wanted to use Chris Hani to enhance unity in the ANC. M&G has the following quote: 

It would be wrong to use the name of comrade Chris for anything but the ultimate unity of the ANC … 

On the positive note President Zuma closed the proceedings by singing, what seems to be, his new trade mark song: 

Inde indlela Esihambayo, wathi Mandela! (We’ve got a long road to lead, so said Mandela!) 

And of course this is much better than his old: Umshini wami (Bring me my machine gun)

Over the radio I also heard somebody commenting on the anniversary who said something like this:

Gandi said, that if it wasn’t for the behavior of the Christians, he might have become Christian himself. It is the same with South Africa: If it wasn’t for the way ANC politicians are acting, I might have joined the ANC myself.

This also made me think that there are so many similarities in the way people use role models like Chris Hani or even Jesus Christ.

Therefore it is, as a Christian, important to say that Jesus is not only a role model. Our belief is that the importance lies in what he did and what he still does. Having said this, there is also a good thing to have him as a role model. But even if we do not manage to live up to his legacy, we can count on his liberation. Not only the forgiveness of our short comings but also inspiration and support when we continue on the road. (Which, of course, is long ....)

Chris Hani

Idag är det en speciell dag i Sydafrika. Det är 20 år sedan mordet på Chris Hani. Hade han levt, tror många att han efterträtt Nelson Mandela som president.  För att förklara hans betydelse, gör jag det enkelt för mig och kopierar en del av det som skrivs om honom på wikipedia:

"Chris Hani was assassinated on 10 April 1993 outside his home in Dawn Park, a racially mixed suburb of Boksburg. He was accosted by a Polish far-right immigrant named Janusz Waluś, who shot him in the head and at the back as he stepped out of his car. Waluś fled the scene, but was arrested soon afterwards after Hani's neighbour, a white Afrikaner woman, called the police. Clive Derby-Lewis, a senior South African Conservative Party M.P. and Shadow Minister for Economic Affairs at the time, who had lent Waluś his pistol, was also arrested for complicity in Hani's murder. The Conservative Party of South Africa (Konserwatiewe Party van Suid-Afrika) has broken away from the ruling National Party out of opposition to the reforms of PW Botha. After the elections of 1989, it was the second-strongest party in the House of Assembly, after the NP, and opposed FW de Klerk's dismantling of apartheid.

Historically, the assassination is seen as a turning point. Serious tensions followed the assassination, with fears that the country would erupt in violence. Nelson Mandela addressed the nation appealing for calm, in a speech regarded as 'presidential' even though he was not yet president of the country: 

Tonight I am reaching out to every single South African, black and white, from the very depths of my being. A white man, full of prejudice and hate, came to our country and committed a deed so foul that our whole nation now teeters on the brink of disaster. A white woman, of Afrikaner origin, risked her life so that we may know, and bring to justice, this assassin. The cold-blooded murder of Chris Hani has sent shock waves throughout the country and the world. ... Now is the time for all South Africans to stand together against those who, from any quarter, wish to destroy what Chris Hani gave his life for – the freedom of all of us.

While riots did follow the assassination, the two sides of the negotiation process were galvanised into action, and they soon agreed that democratic elections should take place on 27 April 1994, just over a year after Hani's assassination."

En fråga som nu diskuteras i Sydafrika är om hjärnan bakom mordet, Clive Derby-Lewis, som är sjuk, ska släppas efter 20 år i fängelse. Meningarna går isär. Vissa tycker att försoningen även borde gälla honom. Andra inte. Hanis familj och kommunistpartiet menar att Derby-Lewis sitter inne med kunskaper om vilka andra som var involverade. Om han kommer fram med dessa namn, kanske det går att diskutera frigivning.

Vem har sagt att försoning skulle vara enkelt?

Swaziland

I torsdags lämnade vi Pietermaritzburg och åkte till Swaziland. Ett litet kungadöme, som ligger mitt emellan Sydafrika och Mocambique. Vi har varit där förut. För mig var det fjärde gången. Första gången var 1982, när jag som 21 årig volontär liftade hela vägen från Kapstaden till Mbabane, för att fira nyår med goda vänner. Det gick bra! Om man bortser från att jag inte hann fram förrän till nyårsdagen. Nyåret firade jag ensam på ett hotellrum i Piet Rietief, en relativt trist stad i Sydafrika, någon mil från gränsen. Jag somnade halv elva och minns följaktligen inget av själva tolvslaget.

Under våra fyra år i Sydafrika mellan 2001 och 2006 var vi i Swaziland ett par gånger. Nu var det dags igen. Den kyrka vi arbetar inom, Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA) omfattar utöver Sydafrika, Botswana och Lesotho även Swaziland. Det östra stiftet är uppdelat i två områden (kontrakt) och det ena finns i Swaziland. Det andra ligger i den sydafrikanska provinsen Mpumalanga. (Ett vackert ord, som betyder: soluppgång!)

Anledningen till vårt besök var flera. Vi ville hälsa på en kollega, som arbetar med ett projekt, som heter Siphilile. Det är hälso- och nutritions-projekt, där s k ”mentor mothers” utbildas, för att lära ut grundläggande färdigheter till andra mödrar, vars barn är undernärda. Förebilden är Philani i Khayelitsha utanför Kapstaden. Nu sprider sig arbetssättet till olika delar av Sydafrika, Swaziland och även Etiopien. Spännande!

Ett annat skäl har att göra med kyrkorelationer. Östra stiftet har ett vänstift i Svenska kyrkan, nämligen Göteborgs stift. Det är ju detta som hustrun så småningom ska arbeta med. Därför var det en möjlighet att knyta lite kontakter med våra trossyskon i detta stift. Vi kom på torsdagen och redan på eftermiddagen hade vi därför ett trivsamt möte med biskop Mnisi. Under helgen hann vi sedan träffa många andra och även delta i söndagens förmiddagsgudstjänst i Mbabane.

Det kanske dråpligaste av allt var att vi på torsdag kväll åt middag, inte bara med vår kollega, utan fyra andra svenskar, som var på genomresa. Två av dem känner vi väl. De är arbetskamrater, som jobbar på kyrkokansliet i Uppsala. Nu var de på semester men hade vägarna förbi och det passade följaktligen bra att vi sågs. Det blev goda samtal och många upplevelser både torsdag kväll och hela fredagen. Bland annat ett besök på ett glasbruk, där vi köpte fyra små glas, tillverkade av återvunnet glas.

Nu är det måndag eftermiddag och vi väntar på flygplatsen i Johannesburg. Om någon timme går flyget tillbaka till Pietermaritzburg. Varför i hela friden flyga, undrar kanske någon läsare? Jo, för att våra visum har gått ut. Vi arbetar fortfarande med våra arbetstillstånd men innan det är klart måste vi ha gällande visum. Det kan man bara få om man flyger in i Sydafrika. Därav flygresan. Nu har vi stämplar i våra pass. Stämplar som gäller tre månader till. Under den tiden tror vi absolut att det blir klart med arbetstillstånd.

Men sedan kom en bonus. Som resesällskap har vi en präst från Swaziland, som är på väg till universitetet i Pietermaritzburg, för ett seminarium, som har med Siphilile att göra. Constance Mamba är andlig vägledare inom projektet. Att vi var bokade på samma plan visste vi inte förrän under helgen men det har gett oss goda möjligheter att lära oss mycket om både Swaziland, kyrkan och det projekt, som Svenska kyrkan stödjer med pengar från SIDA. Men andra ord har vi haft en mycket innehållsrik helg. Som också har gett rik utdelning. Inte bara det visum, som var själva upprinnelsen till resan.

Rev. Constance Mamba väntar på flyget till Pietermaritzburg.

Gandhi, Parks och REVA

Mahatma Gandhi som staty i Pietermaritzburg.

Varför inte börja april 2013 med några rader om Mahatma Gandhi? Det är inte så långsökt, eftersom vi bor i Pietermaritzburg. Just här utsattes Gandhi för något som för tankarna både till Rosa Parks och svensk nutid

Den 7 juni 1893 färdades Gandhi med tåg till Pretoria. En vit man opponerade sig mot att Gandhi åkte förstaklass. Gandhi beordrades att flytta till sista vagnen. Men Gandhi hade köpt en förstaklass-biljett och vägrade. Då blev han avslängd. I Pietermaritzburg. Skakande av köld en hel vinternatt i väntrummet fattade Gandhi ett avgörande beslut; att stanna kvar i landet och kämpa mot rasdiskrimineringen mot Indier i Sydafrika. Vad jag förstår var han i Sydafrika ca: 20 år. Det var här som hans ickevåldsideologi – Satyagraha – växte fram. Idag finns en staty i brons på Church Street, inte långt från den anglikanska katedralen. Vi gick dit igår, på påskdagen och jag tog ett kort.

Den 1 december 1955 vägrade Rosa Parks att lyda en busschaufför, som menade att hon skulle lämna sin plats till en vit person, eftersom avdelningen för vita i bussen var full. Hon blev ställd inför rätta och bland annat miste hon sitt jobb.

På KarinVingströms blogg hittar jag en länk till en artikel i DN, som beskriver hur det händer (inte ofta men ändå) att papperslösa i Sverige till och med hämtas från sjukhus. Jag tänker på rapporteringen om REVA (Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete) och hur människor med utländskt utseende tvingas identifiera sig när de åker kollektivtrafik.

Att leva i Sydafrika ger perspektiv. Rasism är inte harmlöst. Diskriminering är aldrig OK. Läs gärna författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern Beatrice Ask, publicerat i DN. Länken kommer här.

Det är naturligtvis aldrig enkelt att leva ihop i ett samhälle. Det är naturligtvis inte okomplicerat att vara politiker eller medmänniska överhuvudtaget. Men världen känner alldeles för många exempel på hur man försökt lösa etniska konflikter med rädsla som drivkraft. Nazismen, Apartheid, Bosnien 1992, Rwanda 1994 och många fler. Folkmord, etnisk rensning mm är avgrunder, som vi bör hålla oss på behörigt avstånd från. Därför behöver vi fler personer som vågar säga ifrån. Gandhi och Parks inspirerar fortfarande. Längst ner på statyn i Pietermaritzburg står det:

My life is my message.

Något att stava på i påsktiden!