Swaziland

I torsdags lämnade vi Pietermaritzburg och åkte till Swaziland. Ett litet kungadöme, som ligger mitt emellan Sydafrika och Mocambique. Vi har varit där förut. För mig var det fjärde gången. Första gången var 1982, när jag som 21 årig volontär liftade hela vägen från Kapstaden till Mbabane, för att fira nyår med goda vänner. Det gick bra! Om man bortser från att jag inte hann fram förrän till nyårsdagen. Nyåret firade jag ensam på ett hotellrum i Piet Rietief, en relativt trist stad i Sydafrika, någon mil från gränsen. Jag somnade halv elva och minns följaktligen inget av själva tolvslaget.

Under våra fyra år i Sydafrika mellan 2001 och 2006 var vi i Swaziland ett par gånger. Nu var det dags igen. Den kyrka vi arbetar inom, Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA) omfattar utöver Sydafrika, Botswana och Lesotho även Swaziland. Det östra stiftet är uppdelat i två områden (kontrakt) och det ena finns i Swaziland. Det andra ligger i den sydafrikanska provinsen Mpumalanga. (Ett vackert ord, som betyder: soluppgång!)

Anledningen till vårt besök var flera. Vi ville hälsa på en kollega, som arbetar med ett projekt, som heter Siphilile. Det är hälso- och nutritions-projekt, där s k ”mentor mothers” utbildas, för att lära ut grundläggande färdigheter till andra mödrar, vars barn är undernärda. Förebilden är Philani i Khayelitsha utanför Kapstaden. Nu sprider sig arbetssättet till olika delar av Sydafrika, Swaziland och även Etiopien. Spännande!

Ett annat skäl har att göra med kyrkorelationer. Östra stiftet har ett vänstift i Svenska kyrkan, nämligen Göteborgs stift. Det är ju detta som hustrun så småningom ska arbeta med. Därför var det en möjlighet att knyta lite kontakter med våra trossyskon i detta stift. Vi kom på torsdagen och redan på eftermiddagen hade vi därför ett trivsamt möte med biskop Mnisi. Under helgen hann vi sedan träffa många andra och även delta i söndagens förmiddagsgudstjänst i Mbabane.

Det kanske dråpligaste av allt var att vi på torsdag kväll åt middag, inte bara med vår kollega, utan fyra andra svenskar, som var på genomresa. Två av dem känner vi väl. De är arbetskamrater, som jobbar på kyrkokansliet i Uppsala. Nu var de på semester men hade vägarna förbi och det passade följaktligen bra att vi sågs. Det blev goda samtal och många upplevelser både torsdag kväll och hela fredagen. Bland annat ett besök på ett glasbruk, där vi köpte fyra små glas, tillverkade av återvunnet glas.

Nu är det måndag eftermiddag och vi väntar på flygplatsen i Johannesburg. Om någon timme går flyget tillbaka till Pietermaritzburg. Varför i hela friden flyga, undrar kanske någon läsare? Jo, för att våra visum har gått ut. Vi arbetar fortfarande med våra arbetstillstånd men innan det är klart måste vi ha gällande visum. Det kan man bara få om man flyger in i Sydafrika. Därav flygresan. Nu har vi stämplar i våra pass. Stämplar som gäller tre månader till. Under den tiden tror vi absolut att det blir klart med arbetstillstånd.

Men sedan kom en bonus. Som resesällskap har vi en präst från Swaziland, som är på väg till universitetet i Pietermaritzburg, för ett seminarium, som har med Siphilile att göra. Constance Mamba är andlig vägledare inom projektet. Att vi var bokade på samma plan visste vi inte förrän under helgen men det har gett oss goda möjligheter att lära oss mycket om både Swaziland, kyrkan och det projekt, som Svenska kyrkan stödjer med pengar från SIDA. Men andra ord har vi haft en mycket innehållsrik helg. Som också har gett rik utdelning. Inte bara det visum, som var själva upprinnelsen till resan.

Rev. Constance Mamba väntar på flyget till Pietermaritzburg.