Wednesday, 25 August 2010

Dag Sandahl


Sveriges mest kände präst, sa utfrågarna. Jo, så kanske det är, tror även jag. Men även en av Sveriges mest missförstådda präster. Som kanske i viss mån bidragit till det själv. Dag känner jag inte på det personliga planet, men som präst i Kalmartrakten är det omöjligt att inte förhålla sig till honom. Det är mycket vanligt att samtal inför dop, begravningar eller vigslar släntrar in på fenomenet Dag Sandahl. De flesta har en uppfattning och många har mött honom. Om de jag pratar med har haft att göra med Dag som församlingspräst eller vid kyrkliga handlingar, är omdömena 90 % positiva. Därför blir det svårt att ge en rättvisande bild av Dag från utfrågningen. På samma sätt som med Lisa, fast av andra skäl.
Hans stora förtjänster handlar om de erfarenheter han fått som församlingspräst. Så började han sin 2 minuters inledning. Präst i en källare och präst i glesbygd. Det är viktigt för Dag att beskriva att han rör sig i något slags utanförskap. Han är de utsattas präst. Men samtidigt är han ju en maktmänniska och har i ännu större uträckning varit det. Han beskriver sin tid i de centrala kyrkliga organen.
De akademiska meriterna är också viktiga för Dag. Liksom författandet. En käpphäst handlar om Jesusboken. Vi får (för vilken gång i ordningen) veta att det är en bra bok, men fel författare.
Men församlingserfarenheten är hans mest återkommande poäng. Dag som präst är oupplösligt förenad med Kyrkan. Gud kan bäst beskrivas med trosbekännelsens ord och Gud möter vi främst i kyrkan men även på andra ställen.
Utfrågarna försöker i början få Dag att vidgå att han är odiplomatisk. Det vill han inte erkänna. Han menar att han kan skilja på sak och person men att han inte vill vara en grå skugga mot en grå vägg. Nej, det är nog inte heller någon som upplever honom så. En egenskap han tillskriver sig själv är: Snäll! Där knep han ju en poäng. Ska han hitta ett ord, som sammanfattar, blir det ordet levande.
Sedan blev det lite tugg om hans inställning till att prästviga kvinnor, varför han skrivit på det papper han kallar idiotförklaringen och om detta kan man säkert säga mycket. Men visst, han har sagt sig vara villig att viga män och kvinnor till diakoner och präster och det kan han säkert skriva under på. Han sa att han kan viga kvinnor till präster om de har en kallelse. Ja, jag ska inte fördjupa mig i detta, för det var en slags katt och råtta lek, som slutade i remi. Eller möjligen patt. (Det är en annan schackterm som enligt wikipedia är en ställning ”där spelaren som är vid draget inte kan göra något giltigt drag men inte heller står i schack.”) Själv blev jag mest matt!
Dag såg sig som en inspiratör, med hjälp av Helig Ande. Sämst är han nog som brobyggare, sa han att folk kanske tror. Men han blir i själva verket stimulerad av att debattera med dem som tycker annorlunda och så är det nog. Min upplevelse är också den.
Han frågades om sitt förtroende för kyrkans ledning och menade att Martin Luther inte heller hade något förtroende för dåtidens kyrkoledning.
Det Dag brinner för, sa han, är kyrkans krisfrågor. Även han kanske liknar förre biskopen på den punkten. Som biskop skulle han vilja satsa på rådslag och studiearbete. En kunskapssatsning, helt enkelt.
Men ändå är nog gudstjänsten viktigast, fick vi veta i slutrundan. Folk drar folk. Sekulariseringen är en utmaning. Till mission och att knyta an till människors liv. När det gäller ekonomin menade han att vi fortfarande har gott om pengar men däremot brist på människor och det tycker jag var en klar poäng. Han var inte positiv till hur många sammanslagningar som helst. Folk åker inte hur långt som helst till gudstjänsten. Liksom domprosten vill han ha mindre och fler kontrakt. Som tänkargemenskaper. När det gällde konflikter trodde han att de flesta handlade om roller och reder man bara ut sina olika kompetenser löser det sig. Det betyder, tror jag, att om prästen får sköta sitt och de förtroendevalda sitt, är alla sams. Men så enkelt är det ju inte. Men här kanske jag övertolkar igen. Dag menade dock att det finns vettiga konflikter och det håller jag med om.
När det blev prat om ämbetsfrågan talade Dag om försoning och det var han ensam om. Frågan är dock vad han la i ordet försoning. När Lisa att det var underbart att en del ändrat uppfattning menade Dag att det kan vara lika viktigt att en del inte gjort det.
På frågan om vad som var viktigast sa han att frigöra människors hängivenhet.
Är Dag den andlige ledare Växjö stift behöver? Helt klart är Dag en ledare och helt klart är han andlig. Men ledarskap växer fram underifrån och förmodligen är det inte tillräckligt många som ser honom som ledare.
Visionär är han helt klart. Kanske en av de få, som kan formulera visioner. På Norra Öland lyckas han få med sig folk, liksom han fick i Två Systrars församling.
Själv menade han att folk kanske inte ser honom som brobyggare och relationsbyggare. Nej, det kan nog stämma. Dag visade under utfrågningen sin förmåga att provocera. En av de få tillfällen när det blev lite nerv mellan kandidaterna handlade också om det. Men det ska jag återkomma till. I sammanhanget måste jag ändå säga att Dag för många gånger tagit provokationen för långt. Frågan är om det fungerar, när man ska vara biskop.
Kommunikatör kan man säga att Dag är, på ett sätt. Media älskar ju honom. Det är väl att betrakta som en merit.
Och inspiratör är han också. På sitt sätt.

Tuesday, 24 August 2010

Lisa Tegby



Redan nu måste jag hissa varningsflagg. Lisa Tegby är den enda av kandidaterna, som jag känner personligen. Men vi är inte väldigt nära vänner. Vår vänskap går tillbaka till min tid som präst i Bastuträsk. Sedan dess har vi haft kontakt till och från. Jag ska ändå försöka göra ett så rättvisande porträtt som möjligt av Lisa, utifrån det som sades i Växjö.
Glad och from är två ord jag skrivit upp från presentationen. Även Lisa tog med make, barn och även kommande barnbarn. (Det verkar vara markörer man ska ha med!) Att hon varit präst i 39 år nämnde hon och kanske är hon den som varit präst längst. Det är två a de fem som prästvigdes 1971. Om sin relation till Svenska kyrkan sa hon att hon är stolt och arg och talade om kritisk solidaritet. Det spädde hon senare på med orden nyfiken och orädd men också att hon tror på kyrkan. Livet är inte så farligt, sa hon. Just detta med oräddheten, att våga gå in i samtal, även med oliktänkande, återkom flera gånger och kändes trovärdigt.
Om Gud sa Lisa att hon möter Gud i Jesus, den fullkomliga människan. Klar och tydlig, modig och utgivande.
Hon fick förstås frågan vad hon som norrlänning vet om Växjö stift. Naturligtvis beskrev hon sig inte själv som norrlänning, det är ju ett södra-Sverige perspektiv. Lisa pratade om sina rötter i Norrbotten och Västerbotten. Hon erkände att hon inte kan mycket om Växjö stift men att människor är sig ganska lika, oavsett plats. Hon fick senare frågan om hon skulle kunna trivas så långt söderut som i Växjö. Men hon menade att hon har lätt att trivas på olika ställen.
Hon fick liksom de andra svara på hur hon stämmer in på sökprofilen och menade att det som söks är en Jesusperson, d v s ett ouppnåeligt ideal. Hon valde tre av orden: Inspiratör, kommunikatör och brobyggare. Jag uppfattade nog inte vilken sida som stämmer sämst på henne. Teologiskt beskrev hon sig som bredkyrklig. Det kan man ju säga är lite fegt, att inte kunna säga mer.
När det gäller hennes ledarstil sa hon något märkligt. Hon tycker om att låta människor vara duktiga. Begreppet duktig kändes lite tveksamt. Lite prestation och Kajsa kavat. Men jag kanske övertolkar ett ord här.
Så blev det prat om hennes inblandning i olika konflikter. Den kring domprosttjänsten i Härnösand menade hon hade inte med henne att göra. Och det var ju så att Härnösands stift utsåg henne till domprost, medan kyrkorådet i domkyrkoförsamlingen utsåg en annan. Till slut blev ingen av dem domprost. Så vitt jag förstår stämmer det, att hon blev lidande av en konflikt mellan stiftsstyrelse och kyrkoråd.
Däremot var hon väl inblandad i konflikten kring en tillsättning av kyrkoherde i Ålidshems församling. Den anmäldes till jämo. Det var Lisa som anmälde och hon trodde att det kunde bero på att hon är en tydlig och drivande person, att det kan bli en och annan konflikt. (I fallet Ålidhem var det en man med betydligt färre tjänstår som fick tjänsten. Det var faktiskt en märklig tillsättning. Jag minns det, för jag var präst i Luleå stift då. Nu är Lisa kyrkoherde i samma församling och enligt henne var de som inte ville han henne då som ville han henne nu. Om detta vet jag dock inget.) Men någon stridis ville hon inte ställa upp på att hon är. Jag pratade dock med en av våra förtroendevalda efteråt. Han hade uppfattat Lisa helt annorlunda. Han trodde att det nog blir mycket konflikter om hon blir biskop i stiftet. Den uppfattningen delar jag inte. Men det är ganska vanligt att man uppfattar en person, som inte rädd för konflikter, på fel sätt och tror att den personen skapar konflikter.
Det ord, som passar på henne, enligt henne själv, är energisk.
I det gemensamma samtalet på slutet talade hon om gudstjänsten som en utmaning. Hon gillar att brottas med texter. Gudstjänsten ska handla om våra liv. När hon fick frågan om hur kyrkan ska förhålla sig till sekulariseringen var hon tydlig om att vårt golv, som vi står på, är den kristna tron. Men att vi ska vara öppna och inte färdiga. Det måste få bubbla av samtal i kyrkorna. Hon hade inte så mycket att säga om ekonomi och organisation. Kanske att stiftsnivån kan hjälpa församlingarna att rationalisera organisationen, om jag har antecknat rätt.
När det gällde ämbetsfrågan ansåg hon att Svenska kyrkan har en ordning som gäller men att det ändå är viktigt med samtal. Hon hade tidigare sagt att hon inte såg det som ett problem att en del inte kommer att acceptera henne som biskop. Alla accepterade väl inte Anders Wejryd heller, var en av hennes kommentarer. Men hon poängterade, angående kvinnor i ämbetet, att de måste uppmuntras och lyftas. Och att det inte är fel att de som en gång varit emot kvinnors möjlighet att prästvigas, ändrar uppfattning. Det är ju underbart, sa hon!
Vid flera olika tillfällen underströk hon vikten av teologiskt arbete och en teologisk grund för engagemang i samhället. Även behovet av dialog med olika kulturella uttryck, som t ex litteratur.
Det viktigaste för kyrkan just nu menade hon var att fördjupas i vissheten att Gud är en verklighet i våra liv. Genom ord och former.
Hennes slutord var en ganska rolig punch line: Jag är inte Jesus. Jag är Lisa.
Hur står hon sig då gentemot sökprofilen:
Andlig ledare? För mig är hon det. Jag har hört henne i olika sammanhang och gillar hennes kombination av from Jesustro och samhällsengagemang.
Visionär? Det var inte så tydligt under utfrågningen, om jag ska vara ärlig.
Brobyggare och relationsbyggare tror jag att Lisa är. Jag vet att hon är orädd och det lär behövas i Växjö stift. Hon gillar samtalet och det är en förutsättning.
Kommunikatör är hon också. Och helt klart blir jag inspirerad av Lisa.

Monday, 23 August 2010

Så skrev då Kyrkans tidning ...

Så bra att Kyrkans tidning skrev om biskopsutfrågningen till slut. Även om det tog ett tag.

Jan-Olof Johansson


Växjö stifts domprost hade planerat sin personliga introduktion väl. Där fanns både hustru, barn, barnbarn, fosterbarn, hund, musik, dragspel mm. Vi fick även veta att mopsen Daisy inte gillar dragspel. Även att domprosten fick en Orrefors-vas för lång och trogen tjänst på stiftskansliet för några år sedan, förstod vinken och slutade. Frågan är då: Räcker de 4-5 åren i domkyrkan, för att han återigen ska ha något att tillföra på stiftsnivån? Han beskrev även sitt engagemang i handikapprörelsen. Här måste jag stanna upp: kändes det på gränsen till inställsamt? Han har säkert engagerat sig men när utfrågningen handlar om att sälja in sin produkt, i det här fallet sig själv, blir det svårt att dra gränsen mellan det naturliga och det lite sökta. Ingen lätt uppgift. Min svärfar skulle ha beskrivit det som att kandidaterna ska stärka sitt varumärke och det är inte heller så nådigt, inför ett kritiskt auditorium. Egentligen tyckte jag att domprosten gjorde ett ganska trivsamt intryck.
Hans främst meriter, enligt honom själv, är att han kan stiftet. Att han förut varit tveksam till att bli biskop har förändrats. Nu vill han! Skälet till att han ställer upp är att ”man vill det”. D s v att han har blivit ombedd att ställa upp.
Han fick frågan om sin inblandning i konflikterna kring förre biskopen. Där sa han att många känner ledsnad och sorg men resonemanget blev lite oklart. Samtidigt tog han biskop Sven i försvar och sa att även biskop Sven försökt att lösa problemen. Det var trovärdigt! Bra sagt! Men domprosten ångrar själv ingenting av det han gjort eller inte gjort.
Vi fick veta en del om hans bakgrund i Svenska Alliansmissionen och det har framför allt gett honom sången. Hans stora förändringsprocess, eller hans resa, har handlat om att han förstått att man kan läsa bibeln på fler sätt, än det sätt man läste bibeln på hemma i missionshuset. (Hur man läste bibeln där, fick vi däremot aldrig veta).
När det gäller hans ledarstil var det ett ord han lyfte fram: Tillgänglig. Där sätter jag ett stort frågetecken. Han menade att det är viktigt för medarbetare/anställda att en chef är tillgänglig, för det skapar trygghet. Han sa, att han aldrig är längre bort än ett telefonsamtal. På något sätt kändes det inte helt bra. Vem är det som behöver känna den tryggheten? Handlar det om en smula kontrollbehov? Är det bra att personal ska kunna komma i kontakt med sin chef hela tiden?
Domprosten vill se sig själv som en brobyggare och menar att han inte är de stora visionernas man utan ”jobbar på”.
Sedan gjorde han faktiskt en kommunikativ miss, som han upptäckte själv och försökte rätta till. Han talade om herden som ibland går före men oftast efter hjorden, för att samla in de som kommer på efterkälken. När han skulle beskriva hur en herde använder klykan på herdestaven, för att få fåren att gå framåt, genom att hålla den försiktigt om halsen, kändes det inte helt angenämt att vara ett av de får, som kanske redan efter november får denna klyka om halsen. Det insåg domprosten men skadan var redan skedd. Dessutom är ju herdebilden lite ute. Egentligen! Kanske har han inte riktigt lämnat det sätt på vilket man läste bibeln i missionshuset.
I kontakten med media har han blivit lite bättre, säger han. Man undrar vad det betyder. Bättre än vad? Återigen tog han upp tillgängligheten som en merit men det krävs ju mer.
Domprosten var tydlig när han pratade om Gud, som visar sig främst i Jesus. En jag pratade med kände sig glad och uppmuntrad av talet om att Jesus upprättar och ger glädje. Jag är också glad för hans fokusering kring Jesus. Men på något sätt handlade det mer om Jesus som en förebild än Jesus som befriare och frälsare. Men återigen: det var 25 minuter och man kan även höra fel. Här kanske jag alltså övertolkat honom, så ta det jag skriver med en nypa salt.
I slutrundan frågades om gudstjänsten och domprosten hade tre ledord: Delaktighet, äkthet och relevans. När han fick frågan om sekulariseringen fick vi veta att han saknar en gemenskap i församlingen, dit han kan hänvisa människor utöver gudstjänsten. Det var lite förvånande, faktiskt. Har inte vår stiftskatedral något arbete typ alfa eller vuxenkatekumenat? Det trodde jag!
När han pratade om ekonomi och organisation la han över ansvaret på församlingarna. Om de slutar att fira gudstjänst kan de inte vara församlingar. Det är ju sant men känns inte direkt inspirerande att höra. Kanske liknar han förre biskopen, som ofta var krismedveten.
Det enskild viktigaste som kyrkan ska göra, till slut, var att vara en levande gemenskap som befriar, upprättar och gläder.
Det ord han beskriver sig själv med är: Förnöjd!
Och där blev det lite fel. Visst är det bra att vara förnöjd men en eventuellt blivande biskop kanske hellre skulle vara nyfiken, hungrig osv. (Här är jag säkert för kritisk!)
Slutligen:
Är Jan-Olof Johansson den andlige ledare vi behöver? Det kändes inte nödvändigtvis så. Det var för mycket trygghet och igenkännande.
Är han en visionär? Nej, åtminstone inte de stora visionernas man, sa han ju själv. (Vilket kanske är en merit!) Förre biskopen kanske hade för stora visioner. (Eller inte klarade av att kommunicera dem!)
Är han en brobyggare och relationsbyggare? Förmodligen har han en hyfsad social kompetens, det tror jag nog.
Kommunikatör, då? Jo, det kan man nog säga. (Det jag läser i Svenska Jerusalemsföreningens tidskrift tycker jag alltid är bra och intressant.)
Inspiratör däremot känner jag nog inte att han är.
 

Brygubben bryr sin om Växjö stift

Det är roligt att bli länkad av Martin Garlöv, brygubben i bloggsfären. Jag inser att hans blogg är mer läst än min. Det är ännu roligare att han bryr sig om biskopsvalet i Växjö stift. Av brygubben får man veta att Kyrkans Tidning inte gör det. Mer än i en liten notis innan! Skärpning!
Brygubben är bl a bra när man vill vara lite uppdaterad kring saker och ting i Svenska kyrkan. Tack för det!
Genom brygubben blev jag varse att Dagen anser att ingen vill "rota i" det som varit kring förre biskopens avgång. Med det är ju inte sant! Jag hörde då att Lisa Tegby var intresserad av det som hänt. Men det verkar vara många som vill hjälpa till att sopa saker under mattan.
Beskriver Smålandsposten det som alla vill borde vara förhållningssättet till den konflikt som var:
Det faktum att den förre biskopen, Sven Thidevall, avgick under upprivande former nämndes till exempel bara i förbifarten.
Mer och mer känner jag att det inte är bra! det kan inte vara så enkelt att allt nu är löst!

Sunday, 22 August 2010

Per Eckerdal




Först ut i utfrågningen var arbetande styrelseordförande på Bräcke. En lågmäld person, som egentligen gjorde ett gott intryck på mig. Kanske aningen konturlös. I sin första, korta presentation, pratade han mest om att han hade fru, barn och barnbarn. Han är bra på att lyssna och menar att ensam är svag och inte stark. Om Gud sa han att relationen till Gud är viktigare än kunskapen om Gud. På frågan var han hör hemma teologiskt, sa han att det nog är svårt att veta var han hör hemma. Som något positivt. Men nog placerade han sig i viss mån, när han hävdade att det är viktigt att ompröva traditioner och föredrog Bengt Inghammar framför schartauanismen.
Att han inte varit församlingspräst på 20 år såg han som en styrka och menade att personlig integritet är en viktig del av hans ledarstil. Han vill egentligen inte bli biskop men har ställt sig till förfogande.
Nog var det också tydligt att han vill att kyrkan ska engagera sig i samhällsfrågor och att den måste återerövra livets helhet. Han ville inte beskriva vad en andlig ledare är utan menade att det hänger ihop med ledarskap i allmänhet.
I slutomgången ville han om gudstjänsten att den skulle vara mer central och mer öppen. Den ska anknyta till livsbrottningen.
En viktig information, där han skiljer sig från några av de andra kandidaterna, var att han inte vill att kyrkan ska vara en reproducerande gemenskap utan en tolkande.
När det gäller ekonomi och struktur menar han att kyrkan måste hålla fast vid sin uppgift och att sammanslagningarna kanske går för fort.
Det absolut viktigaste för Per Eckerdal var att församlingen ska hitta ett sätt att vara relevant för hela vårt liv.
Ja, mitt intryck är som sagt att han hade mycket klokt att säga. Han ser sig själv som en brobyggare och relationsbyggare. Men han ville inte beskriva sig själv som en sprudlande, dynamisk inspiratör. Nej, direkt sprudlande var han inte. Kanske bra ändå. En fördel kan vara att han inte är äldst. Han är född 1951 och kan alltså vara biskop i 6-8 år, till skillnad från några av de andra.
Så frågorna är:
Är Per Eckerdal den andlige ledare Växjö stift behöver? Det skulle han kanske kunna vara. Hans ledarskap är förmodligen, som utfrågarna beskrev det, mjuk. Ja, det är inte lätt att svara på, efter 25 minuters utfrågning.
Är han en visionär? Inte direkt. Visserligen gillar jag hans idé att kyrkan ska återerövra livets helhet. Men hur det ska gå till fick vi ingen indikation på.
Är han en brobyggare och en relationsbyggare? Det tror jag nog. Men då skulle man behöva fråga människor på Bräcke. Det har jag inte gjort.
Är han en kommunikatör? Tja, lite stillsam och eftertänksam. Kanske behöver man vara mer spontan och utåtriktad, för att kommunicera i dag. Eller inte!
Är han en inspiratör? Nej, jag blev inte så värst inspirerad av det han sa i Växjö. Det ord han ville beskriva sig själv med var ordet genomtänkt. Möjligen var han lite för

Min fråga

Den kom faktiskt med. Alltså:
Hur tänker de olika biskopskandidaterna kring den konflikt som varit i stiftet. Behövs det en fortsatt genomlysning?
Det var tre av fem som fick svara/ville svara på den frågan. Dag Sandahl och Jan-Olof Johansson var överens om att ingen vidare genomlysning behövs. Lisa Tegby däremot svarade att hon skulle behöva veta vad som har hänt, för att se om det fanns något mönster i det, som skulle kunna upprepas.
Utan att vara väldigt insatt, tror jag, att en dåvarande ledamot i stiftsfullmäktige, som nu är ledamot i stiftsstyrelsen samt en domprost, som är biskopens ersättare i domkapitlet, måste ha stor kunskap om konflikten kring förre biskopen. Min fråga är då: är det därför de inte vill ha en genomlysning? Var de i själva verket en del av konflikten? Det är klart, om de vet mer än oss andra om vad som egentligen hände, behöver de ju inte mer kunskap. Men kan det inte behövas en genomlysning för oss andra, då?
Det är förstås enklare för en kontraktsprost i Umeå, som inget vet, att efterfråga kunskap. Att hon gjorde det för egen del var ju klokt. Men min uppfattning är att fler borde få veta vad det var som egentligen gick snett. Jag är i alla fall intresserad. Var det verkligen så, att förre biskopen var problemet och nu när han är borta, är problemet ur världen? Det är ju sällan så enkelt.
Det finns många frågor: Fanns det liknande problem före biskop Sven Thidevall och kanske även före biskop Anders Wejryd? Är det något som sitter i strukturerna? Har det med olika fromhetstraditioner att göra? Hur spelar synen på biskopsämbetet in?
Har vi sopat något under mattan även denna gång? I så fall känns det som att två av kandidaterna nästan tycker att det är OK.
Om jag har fel på denna punkt, skulle ingen bli gladare än jag, att få reda på det.