Idag var det dags. Fem kandidater. En av dem blir biskop i Växjö stift. Bussen gick som beräknat 7.45 och jag var inte yngst. Victor, 20 år och kyrkorådets ordförande, satt bredvid mig i bussen. Det var bra. Däremot var vi bara 15 st. Mindre bra. Särskilt som vi endast var 3 präster från Kalmar och ingen diakon. Sammanlagt är vi väl 20 präster och diakoner i tjänst. Svagt! En del skyller på att valet redan är avgjort. Struntprat! Det är väl fortfarande en öppen fråga. Varför har vi annars utfrågning.
Nåväl, vi kom iväg och efter en paus på vägen anlände vi till Katedralskolan i Växjö. I aulan pågick någon slags välkomstmusik. Intressant! Det var en man i blazer i någon slags Loa Falkman-stil, som sjöng lite svensk romantik blandat med något stycke typ Frank Sinatra. En låt var ett av Jussi Björlings bravurnummer: Sommarnatt av Mogens Schrader. Vackert, jovisst. Men vad har det med biskopsutfrågning att göra? Det var lite surrealistiskt!
När hearingen eller utfrågningen drog igång fick vi be en kort bön. Med betoning på kort. Sedan var det dags för utfrågarna att presentera sig. Frilansjournalisterna Erik Lindfelt från Jönköping och Helena Strömblad från Kalmar. De var i stort sett mycket bra. Låt vara att de kallade nomineringsvalet för provval. Men de gjorde egentligen bara en större fadäs. En av frågorna till kandidaterna gällde deras förmåga att hantera media. Frågan löd ungefär:
En journalist från DN/Aftonbladet ringer upp. En kyrkoherde i Ditt stift har kört rattfull. Vad svarar Du?
Den frågan ställdes till alla män men till den enda kvinnan var frågan annorlunda formulerad. Då handlade det om att en präst tafsat på småpojkar. (Eller möjligen konfirmander, jag kommer inte ihåg!) En av åhörarna gick fram i pausen och frågade en av utfrågarna varför han hade ställt frågan så till den kvinnliga kandidaten. Han hade inte gjort det medvetet, sa han. Och så sa han att det var en ren tillfällighet. Men var det verkligen bara en tillfällighet? Det kan man undra. Han var dock sjyst och erkände sitt misstag och bad den kvinnliga kandidaten om ursäkt.
Utfrågningen var bra. Vi fick veta mycket om kandidaterna. Inte bara se eller höra på webben utan uppleva atmosfären. Jag blev i alla fall klokare av det. Och de olika kandidaternas framtoning blev mer komplicerad och nyanserad.
För mitt eget nöjes skulle ska jag ägna veckan åt att sammanfatta mina avtryck av var och en. Sedan tänker jag sammanfatta vad jag faktiskt själv tror och anser. Kanske även vem jag kommer att rösta på. Vill man gå på de enstaka ord, som kandidaterna ombads välja, för att beskriva sig själva, ska vi välja mellan dessa personligheter:
Genomtänkt, förnöjsam, energisk, levande, uppmuntrande. Frågan är vilken av dessa fem egenskaper som bäst tjänar Guds rike i Växjö stift år 2010 och framåt!
Saturday, 21 August 2010
Friday, 20 August 2010
Biskopshearing
Vad är det som ska höras? Jo, fem personer, som vid nomineringsvalet i våras fick flest röster och därmed blivit biskopskandidater i Växjö stift, ska höras. Två journalister ska intervjua och ställa frågor. En del av frågorna har allmänheten skickat in. Så även jag! Som ju tillhör allmänheten.
Min fråga handlar om hur biskopskandidaten, i fall den blir valda till biskop, ska förhålla sig till den konflikt som rådde mellan förre biskopen och stiftsstyrelsen. Den som till slut gjorde att biskopen slutade. Tänker biskopskandidaten sopa konflikten under mattan eller ta tag i den?
Det ska bli spännande på flera sätt. Kommer frågan att ställas, undrar jag först och främst. Kommer kandidaterna att svara undvikande eller inte? Kommer de att välja att glömma och gå vidare eller att försöka reda ut det som gått fel? Ja, det kanske kan rapporteras imorgon.
Kl 07.45 går det en buss med glada, käcka kalmarbor från turistbyrån i Kalmar. Enligt uppgift ska det vara ungefär 30 personer. Fika längs vägen och hemkomst efter kl 16.
Vid nomineringsvalet var jag nästan yngst i bussen. Det var tydligt att det är det äldre gardet, som väjer framtidens biskop. Får se hur det blir imorgon.
Min fråga handlar om hur biskopskandidaten, i fall den blir valda till biskop, ska förhålla sig till den konflikt som rådde mellan förre biskopen och stiftsstyrelsen. Den som till slut gjorde att biskopen slutade. Tänker biskopskandidaten sopa konflikten under mattan eller ta tag i den?
Det ska bli spännande på flera sätt. Kommer frågan att ställas, undrar jag först och främst. Kommer kandidaterna att svara undvikande eller inte? Kommer de att välja att glömma och gå vidare eller att försöka reda ut det som gått fel? Ja, det kanske kan rapporteras imorgon.
Kl 07.45 går det en buss med glada, käcka kalmarbor från turistbyrån i Kalmar. Enligt uppgift ska det vara ungefär 30 personer. Fika längs vägen och hemkomst efter kl 16.
Vid nomineringsvalet var jag nästan yngst i bussen. Det var tydligt att det är det äldre gardet, som väjer framtidens biskop. Får se hur det blir imorgon.
Labels:
biskopshearing,
biskopskandidater,
Kalmar,
Växjö
Sunday, 15 August 2010
Sommarsöndag
En högmässa i den Evangeliska Lutherska kyrkan i Sverige (som vi vanligen kallar Svenska kyrkan) kan te sig olika, beroende på var man bor. Jag har firat högmässa med få personer och jag har firat högmässa med många. En buss med pensionärer på resa kan fylla en kyrka, beroende på var man bor.
I morse, när jag kom till S:ta Birgitta kyrka, var det inte så många där. Närmare bestämt ingen alls. Jag var först, för jag hade hämtat 6 tårtor på Maxi. Så småningom trillade det in lite folk. När vi skulle be inför gudstjänsten, en halvtimme innan, var vi i sakristian 6 personer. I bönen slog det mig att jag var äldst. Då har jag ändå inte fyllt 50! Till yttermera visso var det en kvinna och fem män. Johan är drygt 20 och kyrkvärd. Roger är också kyrkvärd men har nog fyllt 30. (Kanske 40, jag vet inte säkert!) Anton, vikarierande kyrkvaktmästare är runt 20, liksom Victor, kyrkorådets ordförande. Ida-Karin, församlingspedagog är i 30-årsåldern. När textläsarna kom, Katarina och Lars, var jag fortfarande äldst i sakristian. Visst, dagens kantorsvikarie, Ingegärd, klår mig med några år och även Ingrid och Christina i köket, liksom Gertrud och Anders, som hjälpte till med nattvardsutdelandet. Men ingen kan ta ifrån mig upplevelsen under bönen i sakristian.
Vi var över 90 i kyrkan och många stannade kvar på kyrkkaffet. Innan jag gick hem, satt jag och planerade för höstens vuxenkatekumenatsarbete tillsammans med bl a Kerstin och Bengt, som blir ledare för höstens grupp. Så har visionen varit, att gruppen inte ska ledas av någon anställd.
Vi tog upp kollekt till Kalmar stadsmission. Den inbringade kring 2 500:- denna söndag. Men eftersom det kommit en vädjan om nödhjälp till Pakistan, skickade vi runt en korg vid kyrkkaffet. Det blev 1 800:- till detta ändamål.
Vad är detta? Något slags skryt? Så kan det kanske upplevas men det handlar även om vilka bilder av en församlings liv vi lever med. Visst finns det församlingar som kämpar med vikande siffror och visst har vi problem även i vår församling. Men ibland är det också fullt av liv. Även en ordinär sommarsöndag. Det är ju något att vara glad och tacksam över, tycker jag.
(Då har jag inte nämnt den första vigsel jag haft i Birgittakyrkan. Min egen vigselkyrka. Den ägde rum igår, lördag, och det var 150 personer i kyrkan, som bland annat sjung kraftfullt i psalmen: Halleluja, sjunga om Jesus.
En fin helg i Birgittakyrkan med andra ord.
I morse, när jag kom till S:ta Birgitta kyrka, var det inte så många där. Närmare bestämt ingen alls. Jag var först, för jag hade hämtat 6 tårtor på Maxi. Så småningom trillade det in lite folk. När vi skulle be inför gudstjänsten, en halvtimme innan, var vi i sakristian 6 personer. I bönen slog det mig att jag var äldst. Då har jag ändå inte fyllt 50! Till yttermera visso var det en kvinna och fem män. Johan är drygt 20 och kyrkvärd. Roger är också kyrkvärd men har nog fyllt 30. (Kanske 40, jag vet inte säkert!) Anton, vikarierande kyrkvaktmästare är runt 20, liksom Victor, kyrkorådets ordförande. Ida-Karin, församlingspedagog är i 30-årsåldern. När textläsarna kom, Katarina och Lars, var jag fortfarande äldst i sakristian. Visst, dagens kantorsvikarie, Ingegärd, klår mig med några år och även Ingrid och Christina i köket, liksom Gertrud och Anders, som hjälpte till med nattvardsutdelandet. Men ingen kan ta ifrån mig upplevelsen under bönen i sakristian.
Vi var över 90 i kyrkan och många stannade kvar på kyrkkaffet. Innan jag gick hem, satt jag och planerade för höstens vuxenkatekumenatsarbete tillsammans med bl a Kerstin och Bengt, som blir ledare för höstens grupp. Så har visionen varit, att gruppen inte ska ledas av någon anställd.
Vi tog upp kollekt till Kalmar stadsmission. Den inbringade kring 2 500:- denna söndag. Men eftersom det kommit en vädjan om nödhjälp till Pakistan, skickade vi runt en korg vid kyrkkaffet. Det blev 1 800:- till detta ändamål.
Vad är detta? Något slags skryt? Så kan det kanske upplevas men det handlar även om vilka bilder av en församlings liv vi lever med. Visst finns det församlingar som kämpar med vikande siffror och visst har vi problem även i vår församling. Men ibland är det också fullt av liv. Även en ordinär sommarsöndag. Det är ju något att vara glad och tacksam över, tycker jag.
(Då har jag inte nämnt den första vigsel jag haft i Birgittakyrkan. Min egen vigselkyrka. Den ägde rum igår, lördag, och det var 150 personer i kyrkan, som bland annat sjung kraftfullt i psalmen: Halleluja, sjunga om Jesus.
En fin helg i Birgittakyrkan med andra ord.
Labels:
Birgittakyrkan,
Kalmar Stadsmission,
kyrkkaffe,
Pakistan
Monday, 9 August 2010
Två budskap
När jag hämtade tidningen i brevlådan i morse låg också information från svenskarnas parti. Där skriver man om sin politik att den innebär, att sätta svenskarnas väl i första rummet. Man fortsätter:
Kl 12.01 fick jag följande SMS angående de tjetjenska flickorna.
Ska vi kunna skapa ett väl fungerande samhälle måste vi gå till botten med de stora problemen en gång för alla.Vi har hört det förut. Visserligen var jag inte född då. Endlösung.
Kl 12.01 fick jag följande SMS angående de tjetjenska flickorna.
Jag är så ledsen, dom flögs till polen i morse.Nu tror jag säkert att situation i Polen är helt annorludna än den var för 60 år sedan. Men vem är det som segrar i Sverige?
Friday, 6 August 2010
En bild
Thursday, 5 August 2010
Gode Gud: Hjälp dessa flickor!
När flickorna från Tjetjenien skulle gå på planet i morse blev mamman och yngsta dottern hysteriska. Då avbröts resan. De är fortfarande i Sverige. Kan de nu få hjälp? Kan migrationsverkets personal tillkalla läkare och psykolog, som kan göra en bedömning av mamman och döttrarnas tillstånd? Kan de rent av få en ny prövning? Av humanitära skäl?
Kyrie eleison!
Kyrie eleison!
Wednesday, 4 August 2010
Två barn på flykt
Klockan är halv tolv. Två barn, 12 och 14 år gamla, befinner sig i en bil på väg till Malmö. Där finns deras mor. Hon har tidigare flytt med dem från Tjetjenien, kommit till Polen, fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Tagit sig till Sverige. Fått avslag igen, med hänvisning till Dublinkonventionen. Man ska alltid tillbaka till första asyllandet inom EU. Då gjorde mamman det som hon trodde var bäst för sina döttrar. Hon lämnade dem. Kanske skulle de få stanna i Sverige. Utan henne. Hellre det än återföras till Polen och sedan kanske till Tjetjenien.
Det mamman säger att hon utsatts för kan hon förstås inte bevisa. Den hotbild som vilar över flickorna kan heller inte styrkas. Alltså blir det avslag. Men flickornas oro är inte påhittad.
I söndags fick flickorna veta att polisen hittat mamman och de gick själva till kyrkan, för att söka skydd. Vi har försökt hjälpa dem. Vi har kopplat in en advokat, ringt Rädda barnen, sakkunniga på olika områden. De överklaganden och ansökningar om inhibition, som vi fick iväg avslogs.
Tidigare ikväll hämtades barnen av polisen. De gör visserligen bara sitt jobb. Problemet är hur lagar stiftas och konventioner inom EU växer fram.
Men nu sitter dessa två barn i en bil mot Malmö. De är barn. De borde sova på natten. Inte åka bil genom Sverige, när andra barn får sova.
Med i bilen finns min prästkollega i församlingen. Jag ber att Gud ska ge henne kraft att vara ett stöd för barnen. Jag ber att Gud sänder sina änglar att skydda flickorna på resan, när de möter sin mamma och när de åker till Polen. Jag ber att rätt personer i Polen tar hand om dem.
Just nu kan jag inte göra mycket mer. Att skriva detta blogginlägg och be.
Man kommer att kunna höra mer om detta på Sveriges Radio Kalmar imorgon. Kanske även läsa i Östran. Min önskan är att kämpa vidare för flickorna. Finns det någon organisation, som har arbete i Polen, som kan besöka dem och se hur det går? Jag hoppas att vi hittar dessa människor.
Jag vill också skapa opinion, vilket passar bra i valrörelsen, för att partierna ska värna om barnens rätt i flyktingsammanhang. Ett sätt kan vara att delta i kampanjen barnens bästa främst. Det går att skriva på uppropet på nätet. Det har jag gjort.
Ändå undrar jag om vi gjorde tillräckligt för flickorna. Det kommer jag nog alltid att undra. Trots att jag vet att vi försökte göra allt vi kunde. Trots att jag vet att ingen kan göra allt men att alla kan göra något.
Det mamman säger att hon utsatts för kan hon förstås inte bevisa. Den hotbild som vilar över flickorna kan heller inte styrkas. Alltså blir det avslag. Men flickornas oro är inte påhittad.
I söndags fick flickorna veta att polisen hittat mamman och de gick själva till kyrkan, för att söka skydd. Vi har försökt hjälpa dem. Vi har kopplat in en advokat, ringt Rädda barnen, sakkunniga på olika områden. De överklaganden och ansökningar om inhibition, som vi fick iväg avslogs.
Tidigare ikväll hämtades barnen av polisen. De gör visserligen bara sitt jobb. Problemet är hur lagar stiftas och konventioner inom EU växer fram.
Men nu sitter dessa två barn i en bil mot Malmö. De är barn. De borde sova på natten. Inte åka bil genom Sverige, när andra barn får sova.
Med i bilen finns min prästkollega i församlingen. Jag ber att Gud ska ge henne kraft att vara ett stöd för barnen. Jag ber att Gud sänder sina änglar att skydda flickorna på resan, när de möter sin mamma och när de åker till Polen. Jag ber att rätt personer i Polen tar hand om dem.
Just nu kan jag inte göra mycket mer. Att skriva detta blogginlägg och be.
Man kommer att kunna höra mer om detta på Sveriges Radio Kalmar imorgon. Kanske även läsa i Östran. Min önskan är att kämpa vidare för flickorna. Finns det någon organisation, som har arbete i Polen, som kan besöka dem och se hur det går? Jag hoppas att vi hittar dessa människor.
Jag vill också skapa opinion, vilket passar bra i valrörelsen, för att partierna ska värna om barnens rätt i flyktingsammanhang. Ett sätt kan vara att delta i kampanjen barnens bästa främst. Det går att skriva på uppropet på nätet. Det har jag gjort.
Ändå undrar jag om vi gjorde tillräckligt för flickorna. Det kommer jag nog alltid att undra. Trots att jag vet att vi försökte göra allt vi kunde. Trots att jag vet att ingen kan göra allt men att alla kan göra något.
Labels:
dublinkonventionen,
flyktingar,
polisen,
Tjetjenien
Subscribe to:
Posts (Atom)
