Visitationsfest

Idag kl 14 var det visitationsfest på Borgholms slott. (Eller slottsruin, som en del säger). Efteråt kom Charlotte, som arbetar med Växjö stifts sida i Kyrkans Tidning och frågade om hon fick ställa några frågor. Jag insåg att jag var besviken. Både på visitationen och festen.
Festen tyckte jag kändes uppgiven. Vi var mellan 300 och 400 stycken. Det är inte så många, när ca: 30 församlingar samlas. Tyvärr kändes också biskopen defensiv. Även om jag förstår uppsåtet. Att prata om det allvarliga i läget. Dels att ekonomin krymper p g a den ekonomiska krisen och dels att vi måste ta krafttag, göra prioriteringar osv för att kyrkan ska finnas kvar om 30 år. Som jag ser det finns det dock andra tillfällen för detta samtal. När vi samlas till fest behöver åtminstone jag inspiration. Varför finns vi som kyrka? Vad vill Gud genom oss? Sådan frågor vill jag få svar på.
När det gäller visitationen skedde den förr i tiden på ett annat sätt. Biskopen kom, med sin adjunkt, till varje pastorat och det var festligt och ingående. Lite enmansshow men ändå positivt. Men det gick 15-20 år mellan tillfällena. Nu ska visitationen vara en ståndigt pågående process. Det är nog klokt. Men det finns verkligen utvecklingspotential. Jag fick frågan: Vad har visitationen betytt för Dig? Jag blev tvungen att vara ärlig och svara: Ingenting! Åtminstone inte än så länge.
Utmaningen? Jo, att fundera på vad min uppgift är i detta skeende. Det känns inte konstruktivt att bara klaga. Något har jag väl att bidraga med. Vad och hur får jag grunna på!