Tillbakablick från Cape Town

Lördagen i Hermanus blev fantastisk. Vi var på marknad på morgonen, åkte sedan till Volmoed och besökte professorsparet De Gruchy. Vi fick en stärkande promenad till ett underbart vattenfall och hann sedan ner till nya hamnen i Hermanus i tid för valsafarin. Det var inte hög sjö, bara 15 m/s vilket motsvarar 7 på den 12-gradiga Beaufort-skalan. Det utläses styv kuling. Flera personer mådde illa och bruna papperspåsar delades ut. Hustrun och jag trivdes. Dessutom fick vi se valar. På nära håll, tyckte vi. Men det tyckte inte researrangören, varför alla fick hälften av pengarna tillbaka. Inte oss emot. Vi var nöjda. På kvällen besökte vi en närbelägen restaurang och trodde att den skulle börja gunga av dagens upplevelser men så blev det inte.
På söndagen besökte vi den lokala anglikanska kyrkan. Naturligtvis hade tjänstgörande präst varit i Sverige vid ett flertal tillfällen och kände väl Barbro och Hans Engdahl, som vi nu bor hos. Det var första gången på 14 år som Edwin Arrison predikade just där och det kändes märkligt att vi kom just den söndagen. Predikan var utmanande för oss som kommer från Sverige, i ett sydafrikansk kontext. Man kan inte tjäna både Gud och pengar …
Efter högmässan åkte vi till Kapstaden, där Barbro och Hans tog med oss till en konstutställning på South African National Gallery. ”From Pierneef to Gugulective.” Det var sydafrikanska konstnärer från 1910-2010 och den var mycket spännande. Vi kunde gått där mycket längre.
Nu fanns inte tid till det. På kvällen hade Barbro och Hans bjudit hem 7 sydafrikaner som vi nästan alla kände. Det blev en härlig kväll med mycket skratt och vi avslutade med bön, som sig bör. Vårt bidrag var bl a en snoek (typisk sydafrikansk fisk, som man grillar med en marinad av smör, vitlök, citron och aprikosmarmelad.) som vi köpt i Hermanus. Gott!

Valtider

Vi hade tänkt åka på valsafari men vädret ville annorlunda. Så det blev till att besöka staden Hermanus istället. En trevlig bekantskap. Och valar såg vi från stranden. Southern Right Wale. (Sydkapare). Vi fick också kontakt med Professor John de Gruchy, som jag senast träffade i Jönköping. Han dök upp vid 2-tiden och vi gick på café med honom, varefter han guidade oss i staden. (Som jag gjort med honom i Jönköping). Vi gjorde upp att vi skulle ses hemma hos honom och hans hustru i Volmoed imorgon.
Därefter tog vi bilen hem, efter att ha handlat. Eftersom det fanns lite tid kvar åkte vi de sju milen till Genadendal. Afrikas första missionsstation. Grundad av Herrnhutarna eller the Moravians, som det heter på engelska. Den grundades i mitten av sjuttonhundratalet. (Svenska kyrkans förste missionär, Otto Witt, sändes till Sydafrika 1876). Vi kom lite sent, så både museet och kyrkan var stängda. Men det stod en man med sin son ute på gårdsplanen och städade sin bil. Vi pratade med honom lite och det visade sig vara församlingens präst. Chris, som han heter, visade oss kyrkan och vi bad en bön tillsammans. Vi gick även runt och tittade på alla gamla, väl bevarade byggnader. Genadendal blev en modell för många andra missionstationer över hela världen. Den var som ett helt samhälle. Dit flyttade människor, när de kom till tro. Positivt kan man beskriva det som att omvändelsen till kristen tro blev en holistisk vändning, som berörde livets alla sidor. Negativ kanske man kan reflektera över om en del av de som omvändes, gjorde det p g a det materiellt sett åtråvärda liv som kunde levas inom missionsstationens område. Vem vet?
Det var i alla fall mäktigt att få vara där och även träffa en nutida präst på denna historiska plats. Genadendaal fungerar både som centrum för den lokala församlingen och som ett slags kyrkligt konferenscenter. På sitt sätt liknar det Sigtunastiftelsen med alla dess gamla vackra byggnader. Behöver vi kanske missionsstationer i Sverige idag? Hur skulle de i så fall se ut? Var skulle de ligga? Och vilka funktioner skulle de innehålla?