Konstitutionell monarki - omöjligt med tanke på Ojnareskogen!

Så är det mer eller mindre bevisat. Det är omöjligt att ha en kung, som inte får ta ställning politiskt. Jag läser följande på fältbiologernas hemsida om ett miljöpris, som kungen brukar dela ut:

WWF och Minplanet.se utser varje år Årets Miljöhjälte. Juryns val är fältbiologen Alva Snis Sigtryggsson /,,,,/ Kungen vägrade att dela ut priset och hovet säger att Ojnareskogskampen som Alva delvis fått sitt pris för är en för kontroversiell fråga. Om kungen väljer att inte dela ut priset för att inte ta ställning i frågan, så är ju det ett mycket större ställningstagande att välja att inte dela ut priset. Vinnaren utses inte av kungen utan av folk som röstat samt en jury.

Vad ska vi säga? Befria kungen! Självklart ska han, som alla andra medborgare, få ha en uppfattning om Ojnareskogskampen. Annars måste lösningen bli att han inte får han några som helst uppdrag eller positioner, där han kan tvingas ta ställning.

Säkert kan vi hitta ett system med någon form av statschef som får säga vad hon eller han tycker. Republikanska föreningen har på sin hemsida ett förslag till ny författning. Flera olika varianter antyds. Ett förslag är att välja en statschef genom allmänna val, där dels de politiska partierna kan nominera, dels nomineringsgrupper på minst 20 000 personer. Ett annat sätt skulle vara att helt enkelt välja en monark, som man gjorde på medeltiden. Ytterligare ett sätt att låta riksdagens talman få titeln statschef. För mig står det dock klart att nuvarande system inte håller.

Man kan läsa mer på minplanet.se eller Världsnaturfondens hemsida. (Som inte kommenterar att kungen avstod från att dela ut priset!)

Media som skriver om detta är bland andra: SvT, Aftonbladet och DN

Världens fest och Ojnareskogen

Jag är på Världens fest i Malmö. Härligt! Inledningsmässan var fylld av olika språk, kulturer och uttryck. Många kända ansikten. Precis utanför mötte jag en bekant. Som inte var anmäld och därmed inte kunde komma in på mässan i Baltiska hallen. Mässa i det här fallet är ingen utställning utan en gudstjänst med nattvard. Det störde mig att inte vem som helst kunde komma in. Bland alla olika uttryck var det 8 kvinnor från Zimbabwe som satte mest färg på mässan. Liksom Tipei från Zimbabwe och en annan person på djembe-trumma i S:t Pauli kyrka, dit vi gick efteråt. Mycket ungdom, mycket musik. Sång och dans. Underbart!

Ändå är det Ojnareskogen som fyller mina tankar. Innan jag reste från Kalmar fick jag ett telefonsamtal. Kaisa - som jag inte känner - men som varit med och stoppat avverkningen på Gotland ringde. Hur Kaisa fått mitt nummer vet jag inte men hon ville tacka mig för att jag skrev om Ojnareskogen. Hon är kristen och hade upplevt att Kristus var närvarande på ett påtagligt sätt. Hon beskrev händelserna på ett sätt som berörde mig. Det var ingen mys-demonstration utan många var rädda och ängsliga. Jag förstod det som att hon verkligen menade att kyrkan var där, i och med att kristna fanns där men att det också borde funnits präster och diakoner till stöd för demonstranterna. Viktigt att det kommer fram.

Kaisa undrade varför Svenska kyrkan har ett tält under Almedagsveckan men inte hade någon sådan närvaro i Ojnareskogen. Relevant fråga!

Gör som Desmond Tutu, menade Kaisa. Kom bara dit och finns. Mitt i situationen där det råder olika uppfattning och olika läger kring avverkningen.

Om avverkningen återupptas tror jag det är viktigt att Svenska kyrkans ledning på Gotland och i Uppsala samlar sig och finns där till stöd för de goda krafter som vill protestera men också för de människor som tror att avverkningen och kalkbrytningen är bra.

Världens fest. ÄVen Ojnareskogen ligger i världen. Vi har ett ansvar för hela skapelsen. Både här och där. Gud, kom med Din kraft och inspiration!

Ojnareskogen

På Domprost Mats Hermanssons blogg och i Kyrkans Tidning läser jag om kyrkans roll i Ojnareskogen. Bra att Mats och den lokale kyrkoherden gick dit. Kanske väl sent. Men jag kanske inte hade gjort det bättre. Men jag reagerade på ett stycke av Mats bloggpost:

En kyrka ska ta parti för skapelsen och kan göra det utan att ta parti för en part i en konflikt. Kyrkan kan vädja till eftertänksamhet. En kyrkas uppgift är också att måna om dialogen – och vara en brobyggare mellan människor av helt olika åsikter. Många har tagit skada av de senaste veckornas dramatiska händelseförlopp, många är upprörda och ledsna. I båda lägren. Kyrkan finns för den som är orolig för kommande sysselsättning och för dig som är orolig för kommande vattenförsörjning. I en församling helt nära dig finns det människor som är beredda att lyssna. Ring till din församlingsexpedition och be att få tala med en diakon eller präst. Kyrkans finns för dig!

Såhär skrev jag i en kommentar:

Håller nästan med om allt. Men sista meningen undrar jag över. Är det inte så att människor i båda lägren hör till kyrkan. Ja, i någon mening är kyrkan? I så fall skulle jag hellre säga något i stil med: "i kyrkan finns vi till för varandra". För det är väl inte som Kyrkans Tidning skrev: "Han [d v s Mats Hermansson, min anm.] besökte själv aktivisternas tältläger förra veckan tillsammans med kyrkoherde[n] i Bunge, Lennart Marklund. De var då de första representanterna från Svenska kyrkan på plats. − Vi vaknade alldeles för sent ..." Bland de aktivister som fanns där och även bland ortsbor, fanns väl kyrkan från första stund. För där fanns väl kyrkotillhöriga? I båda lägren? Är inte de representanter för kyrkan? Och framför allt tror vi att Kristus var där: "Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen." (Efesierbrevet 2:14). Men som sagt: Annars håller jag med!