Låt männen bestämma

Igår såg vi Trollflöjten i en frejdig uppsättning på Uppsala Stadsteater. I samarbete med Folkoperan. Det är ju en medryckande opera. Med en handling som väcker känslor och diskussion. Hustrun och jag konstaterade att det går att se ett antal teman – säkert fler än fyra – men låt mig stanna vid dessa:

1. Det blir bäst om männen får råda

Sarastro vill bestämma över Nattens drottning. Tamino och Papageno ska helst inte lyssna på kvinnorna. Inte ens prata med dem. Genom hela operan går en röd tråd. Männen vet bäst. (Det var svårt att inte reflektera över vilka som bestämmer i världen idag. Inte bara i samhället utan också i kyrkligt viktiga ting …)

2. Hjälten står emot prövningarna

Taminos kamp mot sig själv är också ett viktigt tema. Till skillnad från Papageno lyckas han övervinna sina svaga sidor. Och han blir rikligen belönad.

3. Det älskande paret får varandra

Det är ju en viktig nivå i berättelsen. Att Tamino och Pamina faktiskt får varandra till slut. Så det går ju att se som en kärlekshistoria med ett lyckligt slut.

4. Normbrytarna klarar sig också till slut – och vinner allas hjärtan

Papageno är ju på ytan helt misslyckad. Han kan inte vara tyst. Han kan inte låta bli att prata med kvinnorna. Han är lättlurad och allmänt vek. Men det är ju samtidigt Papageno som vi andra kan identifiera oss med. Han och Papagena får också varandra. Trots att Papageno i stort sett inte klarar av något av alla prov han utsätts för.

I rollen som Nattens drottning hörde vi Karolina Andersson. Lysande. Vilken koloratur. Efter hennes stora aria kokade teatern. Johan Schinkler som Sarastro var också stabil. Vi sjöng gluntar ihop på det glada 80-talet. Det var många andra goda insatser. Endre Aaberge Dahl som Tamino blev bättre och bättre genom föreställningen. Han ingår i Folkoperans talangprogram. Ja, han är en talang. Lucas Krüger som Papageno gav oss en del frågetecken. Innan vi läste på och förstod att han, liksom Josef Törner (Monostatos) egentligen är skådespelare mer än operasångare. De var mycket riktigt lysande i skådespeleriet. Men några stora operaröster hade de inte. Det hade däremot Clarice Granado som Pamina.

Många fler kunde nämnas. Liksom den spännande dekoren. Helhetsbedömningen är att det var mycket bra och vi gick väldigt nöjda hem i den svala försommarkvällen.

Folkoperan – Förklädd gud – Synliggör de osynliga

Björn Kjellman som recitatör.

Igår lyssnade vi till Folkoperans version av

Förklädd gud

En annorlunda tolkning. En utvidgad version. Insprängt mellan Hjalmar Gullbergs orginaltexter med tonsättning av Lars-Erik Larsson, finns mycket annat material. Dels handlar det om fantastisk dragspelsmusik, framförd av Lelo Nika, en romsk dragspelsvirtuos, som bor i Danmark. Dels visas på en stor filmduk olika personporträtt. Vad jag förstår är alla romer.

Dessutom finns på scenen, tillsammans med Folkoperan och recitatören Björn Kjellman, också ett antal romer. En smula undrande blir jag, eftersom de inte medverkar med sina röster. Däremot finns de där som en slags relief. En rörlig kuliss. Ibland överskrids gränsen mellan denna, av människor bestående, kuliss och de övriga, när kören eller Björn Kjellman byter skor med romerna.

På hemsidan benämns de inte romer utan kort och gott EU-medborgare. Det ter sig för mig som ett missvisande begrepp, för även Björn Kjellman och Folkoperans sångare är väl EU-medborgare? EU-migranter skulle varit mer adekvat.

Om uppsättningen går det att läsa på Folkoperans hemsida:

I den antika grekiska gudasagan fick guden Apollon som straff att vandra förklädd bland människor på jorden. Med hjälp av denna saga om människovärde kommenterade poeten Hjalmar Gullberg samtidsmänniskan. Han blev starkt berörd av judarnas situation i Tyskland, vilket satte avtryck i diktsviten Förklädd gud. Frasen ”Ej för de starka i världen, men de svaga” inleder verket. Folkoperan försöker se människan bakom den yttre skepnaden. Kan vem som helst vara den inkarnerade guden?
Verket är förunderligt ljust och djupt humanistiskt. En magisk formel över det heliga och okränkbara i människan. Hjalmar Gullberg får oss att inse att varje gång vi värderar en medmänniska efter hennes yttre, hennes materiella ställning, hennes kulturella eller etniska bakgrund, efter hennes kön eller ålder, så gör vi våld på något heligt i oss själva.

Föreställningen gav många tankeställare. Framför allt kring att inte döma människor efter det yttre.

Jag funderar också, som en randanmärkning, över hur begreppet ’gud’ (eller ’Gud’) används. både i originalverket och i Folkoperans uppsättning. Jag ser att de på hemsidan stavar ordet med både stor och liten bokstav. Frågan ovan, om vem som helst kan vara den inkarnerade guden är svår att svar på. För mig är det heller inte en gud jag vill försöka se hos min medmänniska utan just en medmänniska. Och det är väl viktigt nog?

På hemsidan hittar jag också ett youtube-klipp, som jag inte såg innan. Det är väl värt att titta på. Också det en tankeställare. På många sätt. Länken kommer här.