När vi bodde i Sydafrika med
familjen 2002-06 hade vi avtal med ett säkerhetsföretag. De satte upp
detektorer i huset och vi hade även vissa knappar på olika platser i huset, som
vi kunde trycka på vid pågående rån eller anfall. Jag vet att säkerhetsföretagets
anställda var beväpnade. Jag funderade en del på det. Ville jag verkligen att
andra människor, på mitt uppdrag, skulle använda vapen?
Vi klarade oss relativt sätt
bra under våra fyra år men vid ett tillfälle blev jag och ett av våra barn
rånade under vapenhot. Det var en djupt skakande upplevelse.
Personligen har jag dock
aldrig känt något behov av att vara beväpnad eller ens äga ett vapen. Jag vill
helst inte hamna i den situationen att behöva fatta ett beslut om huruvida jag
ska eller inte ska skjuta ihjäl en annan människa.
En person jag lärde känna i
Sydafrika, Andrew Seleka, berättade en gång för mig hur han kände sig i sitt
hus. De hade haft råd att bygga ett stängsel med larm. Nu satt han på kvällarna
bakom staketet och ute på gatorna gick de kriminella. Han upplevde att han var
den som satt i fängelse. Det borde de kriminella personerna gjort istället.
Så, hur ska jag då se på
företeelsen Nato? Eller överhuvudtaget på ett försvar? När jag var 17 år
mönstrade jag som alla andra killar på sjuttiotalet. Efter två dagars genomgång
fick jag veta mina krigsplacering och berättade då för personen på andra sidan skrivbordet
att jag ämnade begära vapenfri tjänst, vilket jag också gjorde. Jag tror att
jag skulle gjort likadant idag.
Men hur skulle jag gjort om
jag bott i Ukraina? Och hur skulle jag betraktat dem som valt att försvara sig?
Det är på inte sätt enkelt. För egen del förändrades mitt sätt att se på väpnat
motstånd när jag var i Sydafrika 1981-82. Att en del svarta då var beredda att
kämpa mot apartheidregimen med väpnat våld var inte märkligt. Jag upplevde inte
heller att jag kunde sätt mig till doms över dem. Men för egen del väljer jag
ändå att inte bära vapen.
Men Sverige 2022. Är det rätt
att höja insatserna i detta spel? Och framför allt: gör det oss säkrare och
tryggare att vara med i Nato?
Under min uppväxt var
nedrustning ett honörsord. Idag talar fler och fler politiker med stolthet om
att rusta upp. Jag känner mig inte tryggare av det, även om jag förstår att
säkerhetsläget i vårt närområde har förändrats.
På Natos webbplats står följande:
Security in
our daily lives is key to our well-being. NATO’s purpose is to guarantee the
freedom and security of its members through political and military means.
Är det ens möjligt? Kan Nato garantera frihet och säkerhet? Jag
fortsätter att läsa
POLITICAL -
NATO promotes democratic values and enables members to consult and cooperate on
defence and security-related issues to solve problems, build trust and, in the
long run, prevent conflict.
Det är ju bra att Nato står för demokratiska värderingar.
Och visst handlar det om att bygga förtroende. För att försöka undvika
konflikter. Även om jag inte tror att konflikter helt kan undvikas. De hör
liksom till det mänskliga livet. Frågan är hur vi agerar i konflikterna och hur
vi löser dem. Jag fortsätter läsa:
MILITARY -
NATO is committed to the peaceful resolution of disputes. If diplomatic efforts
fail, it has the military power to undertake crisis-management operations.
These are carried out under the collective defence clause of NATO's founding
treaty - Article 5 of the Washington Treaty or under a United Nations mandate,
alone or in cooperation with other countries and international organisations.
Det star “undertake
crisis-management operations”. Är inte det en omskrivning av att
faktiskt använda våld? Det påminner faktiskt – rent språkligt – om den ”specialoperation”,
som Ukraina nu utsätts för.
Det som också är värt att notera är att ett medlemskap i
Nato inte per automatik innebär att ett medlemsland får hjälp av andra länder
om det skulle råka ut för en militär invasion:
The Parties
agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North
America shall be considered an attack against them all and consequently they
agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the
right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the
Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by
taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such
action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and
maintain the security of the North Atlantic area.
De skriver “such
action as it deems necessary”. Med andra ord kan de andra länderna
bestämma sig för att bistå eller inte och om de vill bistå kan de göra det med
andra former av stöd än just militärt.
Avgörande för mig är dock att militärt försvar inte är en
garanti för trygghet och säkerhet. Då gillar jag den svenska försvarsmaktens formulering bättre:
Försvarsmaktens främsta uppgift är att ansvara för Sveriges
militära försvar och att värna om Sverige.
Det står inte så mycket om att skapa trygghet och säkerhet.
Mer rakt på sak: Militärt försvar. Och om det kan man ha olika uppfattningar.
Jag vill lägga min tid och kraft på andra typer av
förberedelse. Ideologiskt och även andligt. Fred och stabilitet tror jag byggs
av rättvisa och internationellt samarbete i utveckling av människors basala
livsförhållanden. Agenda 2030 tror jag är avgörande liksom ett gemensamt
ansvarstagande för klimatet.
Därför är det djupt problematiskt att försvarsanslagen ska
höjas till två procent av BNP medan biståndsbudgeten, som legat på en procent, urholkas.
Det stora och i mitt tycke viktiga mottagandet av flyktingar från Ukraina
kommer att finansieras av neddragningar i redan utlovat bistånd till andra
länder. Det är med andra ord världens fattiga som förväntas avstå från hjälp
som vi redan mer eller mindre lovat, för att vi ska kunna ta emot flyktingar
från Ukraina. Det var samma sak 2015–16. Ännu mer problematiskt blev det då
Sida uppdrog åt hjälporganisationer att skära ner i utvecklingsprojekt. Sedan
kom nya bud att det inte behövdes skäras ned fullt så mycket. Då fick
organisationer höra av sig till partnerorganisationer på nytt och säga att de
måste göra om sin planering igen. Det skapar inte förtroende.
Därför behöver vi diskutera Natofrågan och upprustningen av det
militära försvaret i ett större sammanhang. Jag är absolut medveten om att även
personer som vill ha ett starkt försvar och kanske även vill att Sverige ska gå
med i Nato, också kan vara för internationell solidaritet och en bibehållen biståndsbudget
på en procent av BNP. Men det jag ser hända i det politiska samtalet är något annat.
Personligen vill jag därför hellre kämpa för fortsatt internationell
solidaritet än för fler vapen.
Och då har jag ändå inte sagt så mycket om klimatkrisen, som
rimligen borde vara högst upp på dagordningen.