Tillbakablick från Johannesburg

Vi skriver 2 oktober 2010. För ungefär 30 år sedan, närmare bestämt i september 1981, kom jag första gången till Sydafrika. Då var jag snart 21 år och hade klarat av 2 år av mina teologistudier. Det året har påverkat mig enormt mycket. Flera av de personer som jag då lärde känna, är fortfarande nära vänner. Igår pratade jag en halvtimme i telefon med Randall, som jag då bodde ihop med, tillsammans med Hennie, Nomathemba och Pat.
För drygt 8 år sedan flyttade hela vår familj till Sydafrika, där vi bodde i 4 år. I sanning något som var omvälvande för oss alla.
För ca: 7 år sedan skrev jag in mig som Ph D student vid teologiska fakulteten i Bloemfontein. Det kändes då som ett hugskott. Nu, sju år senare, är jag Philosophiae Doctor.
För ungefär en månad sedan, den 8 september, anlände hustrun och jag till Johannesburg. Vi har träffat General Sekreteraren för SACC, otaliga vänner, varit med om en fantastisk högmässa i St. Johannes församling i Batho, disputation, en oförglömlig fest på kvällen, besök på Our Place och möte med en mängd medmänniskor som lever med HIV och AIDS, besök på Oelrietta och möte med bland annat en grupp bufflar, Graduation, Chancellor's dinner, valsafari i Hermanus, avkoppling i Capet Town och sedan hustrun åkt hem har jag varit med på TSSA's annual meeting i Bloemfontein, där jag bl a tillsammans med Hans fick lägga fram ett "paper".
Nu sitter jag på hotellrummet, efter att ha varit ute i solen en stund. Den är stark. Jag läser min bok om 50 år med självständighet i Afrika. Just nu handlar det om L'Afrique Noir, Frankrikes kolonier. Om hur de svarta skulle assimileras in i den franska stormakten. Det är skrämmande läsning. När Guinea röstade för självständighet den 28 september 1958 lämnade 3000 franska administratörer landet kort därefter. De tog med sig allt av värde. Brände alla arkiv. Krossade allt porslin och skruvade t o m ur alla glödlampor och tog med sig hem. Allt enligt Martin Meredith.
Jag sitter vid poolen. Solen skiner. Min kropp blir något litet mörkare. Jag är på väg hem från Afrika. Jag har inte med mig guld eller elfenben men ett diplom, som säger att jag doktorerat. Några meter bort arbetar två svarta arbetare med att fixa pumpen till poolen. Frukosten serverades av Solomon, från Zimbabwe. En ung, svart kvinna finns bland hotellets gäster. Resten är vita. De flesta verkar vara afrikander, utom en kvinna som kommer från Australien. Hon är märkligt nog Lutheran. Visste inte att det fanns lutheraner i Australien. Tydligen många i Adelaide. Hennes förmödrar och förfäder flydde från religionsförtryck i Preussen. Området hotellet ligger i är ruffigt. Vi omges av höga murar med elstängsel längst upp. Ägarinnan, som jag pratat med, sätter säkerheten högt. Men jag kan inte låta bli att tänka att steget från Frankrikes kolonier, L’Afrigue Noir, till detta vita reservat med svarta arbetare, inte är så långt.
Jag åker hem till Sverige. Är det bättre där? Vem städar våra offentliga toaletter? Och vi förfasar oss över Sverigedemokraternas framgång i valet. Egentligen är det mot oss själva kritiken i första hand bör riktas. Det är en lång väg kvar innan vi kan se varandra i ögonen och säga att alla människor är lika mycket värda. Oavsett hudfärg, kön, religion, ålder, sexuell läggning, politisk åsikt, grad av funktionshinder etc.
Det är snart 50 år sedan jag föddes. Det är 50 år sedan Afrikas länder fick befrielse. Jag är oerhört privilegierad som kan åka till Afrika och uppleva det jag fått uppleva. När jag nu åker hem tar jag med mig en fråga: Vad betyder det att jag är jämnårig med Afrikas självständighet?