"Vi tänker inte glömma, vi tänker inte förlåta."

Detta är ett ordagrant citat ur det tal som Jimmie Åkesson höll på Sverigedemokraternas landsdagar. Vem är det som inte ska förlåtas? Sammanhanget visar att det är de som fört det han beskriver som en Sverigefientlig politik. Åkesson vill kartlägga vilka som ytterst bär ansvaret för ”denna enorma tragedi”. Det är dessa personer som inte ska förlåtas. Senare i talet visar det sig att det framför allt är socialdemokraterna och vänstern. Men Reinfeldtregeringen får sig också en släng av sleven. Åkesson hotar alltså en del av sina kamrater i regeringsunderlaget, för en del av dem satt väl med i Fredrik Reinfeldts regering? De kommer inte att förlåtas. Det borde oroa regeringen. En som skriver om detta hot är DN’s politiskt sakkunniga, Tomas Ramberg.

Statsministern har också tagit avstånd från Åkessons tal och det är bra. Ulf Kristersson säger att ”Jimmie Åkessons moskéuttalande sår split i det svenska samhället” enligt SvD.

Sedan ägnas Åkessons tal i stort sett åt att misstänkliggöra människor med utländsk bakgrund i allmänhet och muslimer i synnerhet. Till exempel det uttalande som så många reagerat kraftigast på; hotet att riva gudstjänstlokaler. Och överhuvudtaget en argumentation kring religionsfriheten som står i bjärt kontrast mot vår grundlag. Detta har också understrukits av sakkunniga på området. SvT skriver:

Enligt Victoria Enkvist, docent i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet, finns det idag inget rättsligt stöd för att ta bort olika former av symboler och uttryck på grund av att de kan relateras till en religion.

”Att införa begränsningar för en specifik religion är diskriminering enligt såväl grundlag som europakonventionen”, skriver Victoria Enkvist i ett mejl till SVT. 

När Åkesson sedan går igenom ett axplock av saker som förhandlats fram med regeringen handlar de åtta första exemplen om migrationspolitiken. Det nionde exemplet är att biståndet minskas. Sedan radas andra politikområden upp. Det ska i ärlighetens namn sägas att Sverigedemokraterna inte är ett enfrågeparti. De vill genomföra sin politik på alla områden. Och visst finns det sådant som jag håller med om. T ex att

Sverige behöver mer el från planerbar kraftproduktion.

Men vi är nog inte överens om fortsättningen av energipolitiken. Även inom deras vårdpolitik och kriminalpolitik så framskymtar den grundläggande misstron mot människor med utländsk bakgrund. 

Det finns mycket att kommentera i talet. En del av de problem som tas upp är verkliga. Jag är exempelvis definitivt inte för att 

... det sprids antidemokratisk, antisvensk, homofob eller antisemitisk propaganda eller allmän desinformation om det svenska samhället. 

Men bara för att ta ett exempel ur denna uppräkning: Hur kunde då Åkesson tillåta att Björn Söder ifrågasatte att judar kan vara svenskar? Är inte det antisemitism?

Det är tydligen inte heller så att Sveriges judar skulle känna sig trygga med Sverigedemokraterna och Åkesson i ledningen. Aron Verständig, Judiska centralrådets ordförande, skriver på X att han är 

Väldigt illa berörd av Jimmie Åkessons utspel. Vi har alla ett ansvar att arbeta mot extremism men det görs verkligen inte genom att hetsa mot muslimer eller generella förbud mot moskébyggen. Vi måste slå vakt om den grundlagsskyddade religionsfriheten.

Svenska kyrkans ärkebiskop, Martin Modéus, sätter enligt Kyrkans Tidning, fingret på en viktig sak i Åkessons tal. Han menar att Åkesson blandar ihop religionslagstiftningen med brottslagstiftningen. Där har ärekbiskopen en viktig poäng. 

Om det kommer något gott ut av detta tal är det att regeringen inser vilken typ av parti de samarbetar med.

Ett ord betyder så mycket

Så brukar det heta. Idag hade hustrun och jag varit i högmässa. Det är ju Alla helgons dag, så vi tog tillfället i akt att gå i kyrkan en lördag. På väg hem mötte vi en pappa med sin son (tror jag att det var). 

Att döma av deras vita klädsel gjorde jag bedömningen att de kom från kyrkan de också och att de förmodligen var från Eritrea (eller kanske Etiopien). När jag såg att pappan hade en bit bröd i handen kunde jag inte låta bli att utbrista:

Ambasha

Ambasha eller himbasha är ett bröd som bakas i Etiopien och Eritrea och som framför allt används i anslutning till gudstjänsten vid stora högtider. I Aneby fanns det många flyktingar från Eritrea och när det var högtid i kyrkan tog de med sig detta fantastiskt goda, väldoftande bröd. När gudstjänsten var slut delades det ut. Någon kom med brödet och man fick bryta en bit och så bars det vidare.

Särskilt minns jag vid en gravsättning av en god vän. Den skedde någon dag efter begravningen, som skett på annat håll. Ingen samling efteråt var planerad men några eritreaner kom med ambasha och så uppstod en spontan måltidsgemenskap på kyrkogården. Så starkt!

Nåväl, idag mötte hustrun och jag denna pappa med sin son. Och jag kunde alltså inte låta bli att påpeka att han i sin hand höll en bit ambasha. Vad hände? Jo, ögonblickligen stannade han och gick tillbaka mot oss och räckte fram en bit, så att vi skulle bryta loss varsin del. Vi sa: tack. Inget mer. Pappan och sonen fortsatte åt sitt håll och vi åt vårt.

Efteråt tänkte jag på att det kanske är märkligt att ta emot en bit bröd från en person jag aldrig träffat förut. Men i mötet såg vi en samhörighet som ligger djupare. Vi delade bröd mitt i steget och det var stort.

Det finns de som säger att den som kommer till Sverige från ett annat land ska anpassa sig och bli svensk. Annars kan de till och med mista sitt medborgarskap – om de nu hunnit bli svenska medborgare – och skickas tillbaka till det land de kom ifrån. Om det blir så, tänker jag inte heller anpassa mig. Skicka mig vart ni vill men jag vill inte bo i ett likriktningens land, där någon makthavare  bestämmer vem som som hör till och vem som ska ut. Jag älskar kulturmöten. De berikar vår värld och vårt samhälle.

Tal till nationen

På Wikipedia beskrivs begreppet ”tal till nationen” på följande sätt:

Tal till nationen är i Sverige tal som hålls av statschefen eller statsministern vid en för landet kritisk tidpunkt.

Det är allmänt känt att Sveriges statsminister, Ulf Kristersson, höll ett sådant tal torsdagen den 28 september 2023. Men det kanske inte är lika känt att ytterligare ett tal till nationen hölls i Sverige så sent som torsdagen den 19 oktober. Denna gång var det Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, som höll tal till nationen. Jag vet inte riktigt varför det dök upp i mitt flöde, men det gjorde det. Talet finns på Youtube. Jag vill inte länka till det.

När jag googlar får jag alltså upp två olika tal till nationen.

Vem talar han till?

Hans tal inleds med orden: ”Sverige, svenskar och Sverige-vänner i hjärtat.” Otroligt intressant inledning. För sedan riktar han sig inte specifikt till denna grupp (vilka de nu är) i hela talet. Efter 5 minuter och 20 sekunder byts målgrupp (tror jag). För då säger han att han vänder sig särskilt de den som har sin bakgrund i en annan del av världen. Denna adressat talar han till från 5.20 till 10.40. Sedan kommer nästan samma formulering som inledningsvis. Då är det återigen Sverige-vännerna som är adressat. Från 10.40 till 13.19. Vad drar jag för slutsatser av detta: I sitt tal till nationen riktar sig Åkesson till sina sympatisörer och till människor som kommer från utlandet. Det är helt olika grupper. Men han riktar sig inte till mig.

Vad är hans budskap till Sverige-vännerna?

Först ställs frågan – till Sverige-vännerna – hur det kunde bli så här? Hur Sverige kunde bli så otryggt med så mycket våld. Det beror på ”ansvarslös politik och ansvarslösa politiker” och detta delas upp i tre delar: 1. Massiv asylrelaterad invandring från kulturellt avlägsna delar av världen. 2. Total kravlöshet där rättigheter och friheter ges utan krav på motprestation. 3. Slapp kriminalpolitik.

Efter ett resonemang om integration (som i Åkessons värld är assimilation, vilket innebär att alla som flyttar till Sverige ska bli precis som svenskar – vad nu det är) konstaterar han: ”Om man sköter invandringspolitiken så behöver man ingen integrationspolitik.” Och han frågar sig: ”Hur i hela friden integrerar vi 100 000-tals människor som alldeles uppenbart inte vill integreras?”

(Här måste jag stanna upp och protestera. De allra flesta som har ”sin bakgrund i en annan del av världen” bidrar mycket tydligt till integration, som är en händelse som inte bara handlar om den som kommer hit utan också om den som bor här. ”It takes two to tango” som bekant. Hur integrerar ”vi” …)

Vad är hans budskap till den som har sin bakgrund i en annan del av världen?

Åkesson säger först: ”Sverige är på alla sätt möjligheternas land.” Men det följs snart av: ”Gör din plikt och kräv sen din rätt.” Han uppmanar den som kommer hit att ta seden dit man kommer, skaffa försörjning, lära sig prata begriplig svenska och respektera hur vårt land fungerar. På denna sista punkt handlar det om normer och värderingar. (Observera ordvalet ”vårt land”). I klartext fortsätter han: ”Du har kommit till svenskarnas land. Vårt land. Du kan inte fortsätta att leva på samma sätt som du är van vid från ditt hemland.”

Här får ändå sägas att Åkesson nämner att det finns personer som gjort rätt för sig. Som tagit sitt ansvar ”som gäst i vårt land”. (Observera åter valet av pronomen). Han understryker: ”Många av er som har utländsk bakgrund har gjort just detta.” Och han fortsätter: ”Tack. Och jag menar det verkligen.”

8.15 in i talet kommer så en förändring i tonen: ”Tyvärr är det också väldigt många av er som inte har tagit detta ansvar.” (Observera att det genom ordet ”er” konstrueras ett ”ni” i motsats till ett ”vi” och att denna grupp innefattar alla som har sin bakgrund i en annan del av världen. Oavsett om det tagit sitt ansvar eller ej. Jag kan inte förstå det på något annat sätt än att det som mest går att bli en tolererad gäst i Sverige men aldrig en del av ett ”vi”.) Och så dundrar han vidare:

”Du har kanske kommit hit bara för att begå brott.”  Och andra, frågar han sig, har kanske kommit hit för att den personen behövde skydd men tycker att den kan fortsätta leva här utan att anpassa sig. Det är inte så konstigt, menar Åkesson, för det finns ju många landsmän i samma område. Det känns nästan som hemma. Man behöver inte ens jobba. Får ju pengar ändå. Och denna tänkta adressat åker kanske på semester till sitt forna hemland flera gånger om året. Ja, den personer kräver också att Sverige ska bli som det hemland den tvingades fly från. Och kräver att ”vi svenskar” ska underkasta oss påbud från ”din” gud och ”dina” heliga skrifter. Dessutom har denna person tagit med sig konflikter hit och ”ni” för ”ert” krig på ”våra” gator.

(Jag har lyssnat på talet två gånger. Jag väljer att inte lägga någon länk till det. Den som menar sig behöva lyssna på det kan lätt googla efter det. Det var plågsamt redan första gången. Och andra gången stoppade jag många gånger för att få citaten rätt. Jag kan inte hitta någon textversion av talet.) Efter nästan tio minuter in i talet säger han: ”Du kanske tycker att svenska flickor är lösaktiga slampor som du har rätt att förgripa dig på.” Och han fortsätter: ”Du kanske tycker att svenska pojkar är klena, bortskämda töntar som du kan råna och förnedra.” Här är vi framme vid 10.24 och då summerar han denna del med orden: ”Jag tycker inte att du ska va här. För mig är du inte välkommen i Sverige.” Och sedan återvänder han till huvudadressaterna.

Vad är hans fortsatta budskap till Sverige-vännerna?

10.40 in i talet konstaterar han: ”Vi måste angripa rötterna till det som gör oss splittrade och otrygga.” Och så ska vi bli ”landet som tog sig i kragen och körde ut kriminella, islamister och destruktiva lycksökare.” (Hela hans tal går ut på att beskriva en verklighet där brottslingar, terrorister och ”destruktiva lycksökare” ska förknippas med dem som har sin bakgrund i en annan del av världen. De som i talet är ”ni” och inte ”vi”.)

Avslutningsvis får vi veta vad den verkliga konflikten är idag: Det är konflikten mellan dom som bidrar konstruktivt och dom som inte bidrar alls. Den står mellan dom som försöker och dom som förstör. Mellan dom som bygger bilarna och dom som bränner bilarna.

Åkesson vill dock förändring. Han vill bygga det nya, moderna folkhemmet. Ett ”tryggt, sammanhållet och välmående land som alla vi svenskar på nytt kan va stolta över.” (Observera återigen ”vi”). Han förstår också att det kommer att ta tid. Men ”tillsammans vänder vi utvecklingen. Tillsammans som Sverige-vänner i hjärtat.”

* * * * *

Jag har inte hört någon nyhetskanal kommentera detta tal. Det enda jag får fram när jag googlar är GP som skriver att det ”är tydligt att Åkesson vill ta Kristerssons plats.” Artikeln är låst. Detta är bara rubriken.

Det handlar alltså om en person som leder Sveriges näst största parti. En person som just nu har oerhört stort inflytande på den politik som förs i Sverige. Som vill skapa ett ”tryggt, sammanhållet och välmående land” men så tydligt visar att det är ett land som ”vi svenskar” kan vara stolta över men som inte nödvändigtvis är ett land för några som har sin bakgrund i en annan del av världen. Såvida dessa personer inte har gett upp sin egen kultur och accepterat att ha svenska normer och värderingar. Vad som nu ingår i det. Personligen känner jag mig inte alls inkluderad i detta sammanhållna land.

Vad tar jag till mig personligen? En känsla av att det finns många ”Sverige-vänner” som säkert känt sig exkluderade i samhället under lång tid. Det är ett misslyckande för oss som haft inflytande. Det ångrar jag. Alla gånger jag inte lyssnat, inte förstått. Men tror jag att Sverigedemokraterna och dess ledare Jimmie Åkesson kan leda oss mot ett sammanhållet land. Nej, det tror jag inte.

World Assembly – Final day

After a long and engaging day, the World Assembly has come to an end. I could write a long blog post about this gathering but tonight I will only share a few things. We had some business meetings in the morning. We made a statement and took some decisions about how the United Bible Societies will navigate the coming few years. We resolved to continue with Bible translation and making the Bible available both digitally and in printed format.

But what fills my heart this evening is the fellowship with sisters and brothers from all over the globe. Especially during the dinner when people from Africa gathered in the hall and formed a procession and started to sing and dance. I directly felt that I had to join the group. A saying from the founding father of Ghana, Kwame Nkrumah, came to me:

I am not African because I was born in Africa but because Africa was born in me.

So, it felt natural to be part of the African group tonight.

Tomorrow I will leave Egmond aan Zee and begin my journey back home. It has been an intense week. But a very good week.

World Assembly – Day 4

Today we have discussed good governance. One overarching theme was how the different Bible Societies throughout the entire fellowship had been affected by Covid. Those who had good structures in place managed better than those with a shaky organisation.

In one of the panels, we listened to the General Secretary of the Bible Society of Indonesia. His name is Sigit Triono. I did not know that Indonesia is the fifth largest country in the world. It is the largest Muslim country. Only 10 % of the population are Christians. But since the country is so big, this means a lot of people. The Bible Society has 300 employees. In the printing house many employees are Muslims. I found this very interesting and encouraging. The way many people in Sweden today speak about Muslims without any trust, it is good to understand that a Christian minority in the worlds largest Muslim country have no problem with cooperation.

In the afternoon we had some kind of workshops where we “made headlines”. Every group produced a newspaper headline. In lur group we worked with communication and asked question about digital versus traditional communication but also about accountability. Very creative. A good day where I also had a number of interesting meetings with people from all over the globe.

There is a great gender imbalance at this assembly. In my group we were
five men. Representing Slovakia, Hungary, Sweden and Iceland.

World Assembly – day 3

Yesterday - Sunday - was a day of rest and celebration. No presentations and workshops. As every day we started with morning prayer. This time I was happy to read the words “Prayer dance” on the screen. It turned out to be some minor movements but still, very refreshing in the midst of so much talking. The prayer was led by two delegates from Asia. The 30 minutes long prayer, which also included some prayers from the ancient St. James liturgy, we were blessed in Aramaic, the language of Jesus. This is always powerful. To understand that some of our Christian sisters and brothers still use Jesus’ own language.

At 10 we all gathered and went to Amsterdam. We got a chance to see the canals by boat and were also served sandwiches on board. At three in the afternoon, we all gathered in Westerkerk close to Anne Franks house. The Bible Society of theNetherlands and Flanders, that arranged the whole day, also were hosts for this service. The musicians were excellent, and we shared the Word of God in so many languages. Most of all I loved all the singing, also in several languages. An again, the musicians really helped to make the singing into a beautiful experience.

The day ended with dinner in the magnificent wintergarden of hotel Krasnapolsky. It is so good to be able to sit down and enjoy the company of colleagues from all over the world and to share a meal.

Today we will continue with the presentations and discussions. Before we leave on Wednesday some important decisions are to be made that will set out the direction of the Untied Bible Societies for the next 5-7 years.

World Assembly – day 2

Two of the presentations today dealt with serious topics. Dr Samuel Lee came as a migrant to Europe and is now a pastor in a migrant congregation in Amsterdam with refugees from West Africa and migrant domestic workers from the Philippines. His message was clear: we are the migration!

You are you because of your ancestors.

And if we check our DNA, we will all find that we are migrants. Migrants are not only figures, but everyone has their own story. He showed us very clearly how the Bible is all about migration. He spoke about four types of migration in the Bible:

1. Missionary type (Abraham, Genesis 12:1-4)

2. Human trafficking (Joseph, Genesis 37 and onwards)

3. Labour type (Naamans maid servant, 2 Kings 5)

4. Environmental type (Joseph’s brothers, Genesis 42)

The session ended with the launch of the Migration Bible. I will bring one copy to our Bible Shop. A very interesting edition of the Bible. And we need to read this Bible in our Swedish context where migrants are becoming the shape goats. I this presentation migrants were described as a gift to the hosting society. A very different perspective.

The second presentation was about Creation and Justice. Dr Carmody Grey really challenged us. She showed us that the Bible talks about:

1. The need to take responsibility

2. We must become stewards

3. Original justice: God gave the earth to all equally

4. We have a covenant with all creation

5. The poor come first

She also brought us back to the founder of the British and Foreign Bible Society, William Wilberforce. He was an abolitionist, but his words also apply to the climate crisis:

You may choose to look the other way, but you can never say again that you did not know.

She also pointed to a leader like Martin Luther King Jr. Leaders that realised that not only individuals but the whole society needs to change.

After these presentations we have been talking about Bible Engagement. I have not seen a connection with these two topics in every conversation but at the end of the day, our Secretary General, Dirk Gevers, concluded that Bible Engagement has to do with Migration and Creation Care (and many other things).

When I write this blog post it is late in the evening. But the day was inspiring. The Bible speaks about our challenges. 

World Assembly – day 1

For the first time I have chance to attend the World Assembly of the United Bible Societies. The Swedish Bible Society belongs to this worldwide fellowship with around 150 other Bible Societies. The meeting is held in the Netherlands, north of Amsterdam in a village named Egmond aan Zee. Today I took a walk on the beach. Very windy but nice.

The vice chairperson of the Swedish Bible Society, Karin Wiborn and I form the Swedish delegation. Officially. But my colleague, Lotta Ring, is also here. She is our fundraiser and communication officer, and she takes the opportunity to network with people, since almost every Bible Society in the world is present. Sadly, not all are here. For instance, the Israeli, Arab-Israeli, and Palestinian Bible Societies could not make it. Also, from some other conflict zones, people have not managed to travel. This is so unfortunate, and we really miss them. This fact speaks directly to the theme of the Assembly:

God’s word: Reconciliation for the world.

This was really the theme of one of this morning’s programmes. One of the invited guests, Jerry Pillay, who is the General Secretary of the World Council of Churches, spoke about reconciliation. He stressed that there will be no reconciliation without justice. Jerry Pillay is from South Africa. Just like the Secretary General of the United Bible Society, Dirk Gevers. They are both from the Presbyterian Church and they know one another since there theological studies. The conversation they had this morning took us back to the apartheid era in South Africa. Jerry Pillay is Indian and Dirk Gevers is white. This means that they, in the 1980s, lived totally different lives. Today they can describe one another as friends. This gives hope. Change is possible.

Today an anthology was also launched. A collaboration between
the United Bible Society and the World Council of Churches.
The book is edited by Rosalee Velliso Ewell and she handed
over copies to Dirk Gevers and Jerry Pillay.

We also listened to Michel Kenmogne from Cameroon. He is the executive director of SIL, which is another organisation working with Bible translation. He was talking about Bible Justice. The way he showed that language minorities often are marginalised also in many other ways, was convincing.

Another guest was David Cárdenas from Wycliffe Global Alliance. His contribution was about collaboration between organisation that receive funds and organisation that donate funds. It was about the legacy of colonisation and the possibility of showing one another respect and build relationships of trust. He spoke in Spanish, and this meant that all of us who are used to listen to speakers who speak in English had to use the devices with translation. It is much more difficult to follow a speaker that way. But a good experience.

After the session on collaboration, I had a short conversation with my colleagues from Ghana. We support a literacy project in Ghana with funds from Sida, which is the Swish state aid agency. We could speak openly about our relation, and I asked them how they experienced our project visit last month. I trust that we have the same experience that our relationship is built on mutual trust and respect. It is nevertheless good to verbalise that.

The General Secretary of the Bible Society of Ghana, John Kwesi Addo Jr,
their Board Chair Daniel Sylvanus Mensah Torto and an emerging leader,
Catherine Naa Adjeley Odjidja together with me in the conversation.

Between the different sessions we eat and share fellowship with one another. I really get to meet so many interesting people. It is so valuable to be here.

Fördomsfulla vuxna

Vi har haft besök av äldsta dottern och hennes familj över helgen. I morse vaknade äldsta barnbarnet aningen för tidigt för min och mormoderns smak. Det blev jag som gick ut med barnbarnet i köket. Där satte vi oss med en bok. Det blev ”Min skattkammare.” Vi bestämde att vi skulle läsa ”Alfabetet”. När vi kom till bokstaven ”P” höjde både jag (och mamman, som vaknat och också kommit ut till köket) på ögonbrynen:

Pappa är så lång och stor

torkar disk åt lilla mor.

Jag tänkte att det i alla fall fint var att pappan överhuvudtaget gjorde en insats i köket. Men lite tråkigt att det uppfattades som en hjälp till mamman i familjen. Jag såg på min äldsta dotter att hon reagerade på samma sätt.

När även mormodern kommit upp ur lopporna (inte så värst lång tid efter att vi gått ut i köket) frågade hon vad vi gjort. Jag berättade att vi läst i en bok och så återgav jag några delar av ”Alfabetet” och konstaterade att en vers handlade om en pappa som diskade. Då utbrast äldsta barnbarnet – helt ärligt:

Ja, han diskade åt sin lilla mor.

Hahaha … ja, så uppfattar en sexåring en vers, som jag och hennes mamma uppfattar på ett delvis annat sätt. Med andra ord sker det en viss utveckling. Så bra.

Dagen eller Dagens ETC – det är frågan

På Svenska Bibelsällskapet prenumererar vi på ett antal tidningar och tidskrifter. Dagen, Världen Idag, Kyrkans Tidning och Sändaren är några. Men listan kan göras längre.

Dagen kommer vissa av veckans dagar. Men sedan förra veckan har vi inte fått den. Istället har tidningsbudet valt att lägga Dagens ETC i vår låda. Förmodligen för att de ser så lika ut.

Därför ringde jag idag till Dagen och förklarade situationen. Då fick jag veta att jag inte var den enda som ringt. Tydligen har en sammanblandning skett i fler fall. Varför just nu, undrar jag?

När man tittar snabbt ser Du ju påfallande lika ut. Vit text på röd botten. Även om den ena har versaler och den andra inte. 

Själv upptäckte jag det inte direkt utan såg det först när jag började bläddra i tidningen och läsa artiklarna. Tidningarna beskriver sig själva, bland annat, på följande sätt:

Dagen

En tidning på kristen grund. Dagen är Sveriges största kristna dagstidning vars främsta uppdrag är att bevaka nyheter i skärningspunkten mellan tro och samhälle. Tidningen är rikstäckande och ledarsidan politiskt obunden.

Dagens ETC

Sveriges första röda dagstidning som tar gröna frågor på allvar.

Nu har vi bett Dagen skicka de tidningar vi inte fått. Det innebär en vecka med utökad nyhetsrapportering. Det är ju bra.

Vårt samhälle och Den helige Mikaels dag

Idag fick jag möjlighet att leda mässan i Bälinge kyrka. Så roligt! Det är Den helige Mikaels dag. Själva Mikaelsdagen infaller 29 september men i Den svenska evangelieboken firas första söndagen i oktober som Den helige Mikaels dag. För hustrun och mig har den en särskild betydelse. När vi gifte oss fick vi en ikon av en god vän, en ortodox syster. Den föreställer just ärkeängeln Mikael.

Min första tanke idag var att predika om ängeln Mikael, som besegrar draken enligt en av bibeltexterna, från Uppenbarelseboken 12:7–12. Men det kändes för enkelt. Även om mycket i dagens samhälle är skrämmande är inte lösningen ett gudomligt ingripande av de sorten. Så fungerar det ju inte. Vem ska ärkeängeln i så fall besegra? Vi har ju rättsvårdande myndigheter som tar hand om kriminalitet. Men all annan ondska? Bristen på tillit? Hur besegras den?

Så min predikan tog sin utgångspunkt i den gammaltestamentliga berättelsen om Jakobs dröm, när änglarna gårupp och ned på en trappa. 1 Mos 28:10–17. Innan mässan började letade jag änglar i Bälinge kyrka. Det finns många. Efteråt berättade en av kyrkvärdarna om en ängel som varit utlånad till Vasamuséet. Den sitter på orgelfasaden. Gjord av samma konstnär som gjort detaljerna i skeppet Vasa. Jag kunde inte låta bli att tänka på att skeppet hade behövt änglavakt. Men också att ett kyrkorum ofta kallas för ”skepp” och bör vara en mer fredlig farkost. Nåväl, såhär predikade jag:

Det lilla änglaansiktet i mitten har samma konstnär gjort,
som utfört träarbeten på skeppet Vasa.

Predikan i Bälinge kyrka på Den helige Mikaels dag 2023

Vi hörde berättelsen om Jakob och hans dröm. Om änglarna på stegen. Det finns en detalj i berättelsen som är svår att upptäcka om man inte får hjälp. Det var en kollega som gjorde mig uppmärksam på den. Det står att solen hade gått ner. Det är ju inget konstigt med det. Jakob är på väg bort från sin bror Esau som han har en konflikt med. Inte förrän han är på väg tillbaka och kämpar med Gud vid Jabboks vad, står det att solen går upp igen. Solen går upp när vi är beredda att försonas. Låt oss bära med oss denna tanke.

Jakob lägger sig ner för att sova. Han är på flykt. Men Gud är med mitt i det svåra. Det är vad änglarna på trappan betyder. Guds närvaro. Inte konstigt att Jakob känner bävan.

Detta är en plats som väcker bävan.

Vi använder inte detta ord så ofta men vi gör det exempelvis i ordet ”jordbävning”. Med ordet ”bävan” i en av texterna idag är det ofrånkomligt att inte stanna upp inför det läge Sverige befinner sig i. Det är inte min sak att kommentera politiska utspel eller recensera våra olika myndigheter.

Jag vill i stället stanna upp inför detta med bävan, rädsla, fruktan. Efter bomben i Fullerö utanför Storvreta sas det att tryckvågen hade fått mätinstrumenten, som vanligtvis mäter jordbävningar, att reagera. Såklart att vi också känner bävan.

Jakob kände det efter sin dröm. Det var på ett sätt en positiv bävan. Jakob kände Guds närhet. Men fortfarande en bävan som innebär Jakobs insikt om sin litenhet i förhållande till något större. Den rädsla vi kan känna inför bombdåd och skjutningar är en annan slags bävan. Men fortfarande en erfarenhet av sin litenhet. Det kan passa att tala om detta på änglarnas söndag.

När människor möter änglar i Bibeln är det ofta förknippat med rädsla. De säger ofta: ”Var inte rädd”. För vi har inget att frukta från änglarna. Deras närvaro innebär att himlen är nära. Idag är det änglarnas dag och inte minst Den helige Mikaels dag. Jag tänkte först predika om just Mikael som kämpar mot ondskan och vinner. För det är väl det vi önskar. En stark makt som i ett enda slag besegrar det onda. Men så fungerar det ju sällan. På ett sätt är det därför bra att stanna upp inför ett annat budskap. Att änglarna är med. Att Gud finns hos oss.

Tillbaka till Jakob. Solen hade gått ner men den gick upp när han var på väg tillbaka till Esau. För att söka försoning. Vårt samhälle behöver försoning. Tillit. Det är så mycket misstro idag. Och vi kan inte vänta på att någon annan ska lösa det. En mäktig ärkeängel som Mikael. 

Vi behövs var och en. Också när vi känner bävan. När vi upplever vår litenhet och otillräcklighet, då får vi vända oss till Gud i bön om hjälp. Det är vad vi gör varje söndag när vi möts till gudstjänst. Det är vad vi gör varje dag och kanske varje stund. Vi ber Gud om hjälp. Martin Luther började varje morgon på det sättet.

Låt oss be hans bön tillsammans:

Jag tackar dig, Gud, min Fader i himmelen,  genom Jesus Kristus, din käre Son, för att du i natt har skyddat mig från allt ont och farligt.

Jag ber dig att du förlåter mig mina synder och idag bevarar mig för synd och allt ont. Låt mig leva efter din vilja.

Jag överlämnar mig med kropp och själ i dina händer. Låt din helige ängel vara med mig, så att den onde fienden inte får makt med mig.

Att komma till en plats

Onsdag – torsdag var jag på Lillsveds folkhögskola. Anledningen var att styrelsen för Svenska Missionsrådet (SMR) hade internat. Jag är en av ledamöterna. SMR är en paraplyorganisation med ungefär 30 medlemsorganisationer. Svenska Bibelsällskapet är en av dem. SMR har tre uppgifter:

Att erbjuda olika mötesplatser för medlemsorganisationerna. Att stå för vidareförmedling av Sida-bidrag och att utöva påverkan i olika frågor. Två viktiga områden där SMR har kunskaper är religionsfrihet och religiös läskunnighet.

När vi kom till folkhögskolan blev vi väl mottagna och fick frågan om vi ville veta vilken plats vi hade kommit till. Just då ville vi komma igång med vårt samtal så just introduktionen blev uppskjuten till torsdagsmorgonen. Men då fick vi en presentation av platsen och vad som hänt just där genom historien och hur det kom sig att en folkhögskola med inriktning på idrott och hälsa hamnade här.

Det slog mig att detta ofta händer när en konferens eller kurs startar. Någon som representerar platsen hälsar välkommen och berättar om platsen. Det kan ta kort eller lång tid men det verkar som att det är något vi behöver.

Mina tankar gick till en upplevelse jag hade vid Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Karlsruhe i augusti-september förra året. Då inbjöd representanter för urfolken till en samling för att be platsen om lov att vara där. Vi fick det förklarat för oss på ungefär detta sätt. Urfolk kommer alltid till en ny plats med vördnad och tar inte för givet att de bara kan ”stövla på”. Därför utförs någon form av rit eller ceremoni för att visa respekt inför den plats de kommer till.

När vi fick höra berättelsen om Lillsved kändes det på samma sätt. Vi stannar upp, någon berättar och det känns viktigt. Jag har nog aldrig tänkt på denna vanligt förekommande programpunkt på det sättet förut.

Förmodligen förstärktes av de upplevelser jag hade i Ghana, när vi var där för någon vecka sedan. I varje by vi skulle besöka fick vi först besöka de traditionella ledarna och anmäla vår ankomst. Vi berättade vad vi gjorde där och de gav oss en slags välsignelse att vara på platsen. Fint! På Lillsved insåg jag att vi nog ofta gör på ett liknande sätt.

Välj sida!

Efter dagens upplevelse står det helt klart för mig. Nu är det dags att välja sida i vårt samhälle och vår värld. Jag har upplevt apartheid och vet att i en del situationer finns inte utrymme för att stå med en fot i varje läger. Man måste ta ställning. Vi är där nu! Och förmodligen har vi varit där ett tag.

Idag var vi på Stora torget i Uppsala. Min syster hade tipsat mig. Hon är med i Rebellmammorna och de skulle, som avslutning på ”Week of action” hålla en sittande demonstration för att ta rädda vår värld i det klimatnödläge vi befinner oss i. Det var allvarligt men lugnt. Sittandes i ring och med stöd av en gitarr sjöng mammorna (och en och annan pappa) om en mer rättvis värld. Vi sjöng också med. Så hoppfullt.

Då kommer ett par personer i gula västar och berättar att Nordiska motståndsrörelsen (NMR) är på väg mot torget. En kall vind sveper igenom min kropp. Vi såg då att ett par poliser hade kommit till torget. De var inte där när vi kom.

När vi strax därefter gick hemåt mötte vi denna ondskefulla kraft. Med ansiktsmasker och i räta rader marscherade dessa män (och någon enstaka kvinna) i takt med en trumslagare. Budskapet på den stora banderollen löd: ”Stoppa folkutbytet”. En klassisk konspirationsteori, som är djupt fascistisk. Den låg också som en klangbotten bakom nazismen. Inget gott kommer ut av en sådan samhällssyn.

Det är verkligen inte bara NMR som hävdar att det pågår ett folkutbyte. Av andra grupper används den marginellt lindrigare termen ”massinvandring”. Tyvärr ser och hör jag hur vanligtvis vettiga och kloka personer dras in i snarlika tankefigurer. Islam svartmålas och man sammanblandar religionen Islam med islamistisk terrorism som om det vore samma sak. Eller så diskuterar man gängbrottslighet och säger i samma andetag att de som döms ska utvisas. Som om ingen svensk medborgare är inblandad. Och ofta utan att benämna vilka personer det är som i slutändan finansierar drogkartellerna. Ska även de utvisas? Knappast? 

Det är hög tid att välja sida. Jag vet på vilken sida jag vill stå när det gäller kampen mot rasism och fascism. Jag kämpar hellre för en rättvis värld, där alla behandlas lika. Och för att vår värld ska vara beboelig även i framtiden.

Kwame Nkrumah

Imorgon, 21 september, är det Kwame Nkrumahs födelsedag. Han föddes 1909 och avled 1972. Han var Ghanas första president. Ghana var först ut i Afrika att bli självständigt efter sekler av kolonialism. 1957 blev Nkrumah president. (Etiopien är annars det stora undantaget. Landet blev aldrig koloniserat.)

Idag har vi varit vid Kwame Nkrumah Memorial Park and Mausoleum. Väl värt ett besök. Världsbanken har stått för kostnaderna att rusta upp platsen och vi fick veta att arkitekten endast var 28 år gammal. I ett afrikanskt land räknas det som en mycket ung person.

Vi fick se Nkrumahs grav. Precis när vi kom dit var det en skolklass som besökte graven tillsammans med sin lärare. Så viktigt. Vi var där med kollegor från Ghanas bibelsällskap och även två personer som arbetar för United Bible Societies. En stationerad i Ghana, den andra i Kenya.

Kwame Nkrumah tillhör den första generationens ledare som verkligen gav allt för sitt land och för visionen att Afrika skulle bli en blomstrande kontinent. Jag frågade en av kollegorna från Ghana vad det betyder att besöka denna plats och fick svaret att det som griper mest är Nkrumas ödmjukhet. Att han inte drev någon personlig agenda utan först såg till sitt folks och hela Afrikas bästa. Även om han förstås också hade svaga sidor.

Nkrumah blev avsatt i en militärkupp 1966 och tillbringade sedan resten av sitt liv i exil. Vi såg en staty över honom som revs omkull 1966. Huvudet kapades av. Nu finns båda delarna på området. Tänkvärt!

Andra samtida ledare var Léopold Senghor i Senegal och Julius Nyerere i Tanzania. Dessa länder blev självständiga 1960 respektive 1961. Även dessa ledare hade sina brister men skiljer sig från många av dagens världsledare i just detta att de tjänade sitt land på ett osjälviskt sätt.

Vi mötte mängder av citat som kommer från olika tala Nkrumah hållit. Det jag gillade bäst lyder:

I am not African because I was born in Africa, but because Africa was born in me.

Nu är jag ju inte afrikan men jag kan ändå relatera till detta citat. Det känns som om Afrika föds i mig varje gång jag besöker kontinenten. Och jag är nog inte ensam om den känslan.

Imorgon ska vi alltså fira hans minne. Det är allmän helgdag. Det blir sorgligt att skiljas från detta spännande land och från dessa oerhört gästvänliga och generösa människor.

Här är själva mausoleet.

En skolklass var på besök vid graven med sin lärare.

Större delen av dagen har vi haft viktiga möten på Bibelsällskapets kansli.
Det ligger i Bible House, som ligger nere vid atlanten. Inte långt från
Kwame Nkrumah Memorial Park and Mausoleum.

 

 

 

 

Without Christ …

Så stod det på minibussens framruta. Den vi skulle åka med. Orden väckte både nyfikenhet och många frågor. Vem har bokat denna transport? Hur tänkte chauffören; ska vi våga åka ”utan Kristus”?

Lördagens stora händelse var att vi skulle besöka Bia Forest Reserve. Skälen var flera. Att visa upp hur en del av regnskogen bevaras. Vi såg exempelvis mahognyträd, som annars lever ett utsatt liv. Det fanns också en aspekt att åka till en relativt avlägsen plats, där läskunnighetsprojektet kanske ska lanseras i nästa fas. Hur ska teamet ta sig dit? Finns det hotell där kan sova? Det var bra att få se vilka utmaningar som projektet har. Till sist var det skönt att vi skulle få vara ute och vandra i skogen några timmar. Rekreation, helt enkelt.

Men hur skulle resan bli? Utan Kristus? Vi har haft en relativt säker buss hittills men den skulle ut på andra uppdrag under lördagen, så vi fick denna transport. Utan säkerhetsbälten. Eftersom jag är så van vid säkerhet i alla lägen är det alltid med en känsla av obehag som jag sätter mig i en transport utan bälten. Visst, jag har åkt på det sättet många gånger under åren i Sydafrika. Ibland finns helt enkelt inga val. Men ändå. Våra kollegor i bibelsällskapet i Ghana inledde dock resan med bön, i vanlig ordning. (Det gör även hustrun och jag när vi ska ut på långresa. Vi sjunger alltid: ”Vår Gud är oss en väldig borg …” en tradition från mitt föräldrahem.

Resan tog tid. På vägar som hade stora hål eller som var leriga och svåra att åka på tog vi oss i alla fall till resans mål. Det var fantastiskt att gå i denna täta djungel. Varmt, fuktigt, svettigt. Det gick åt mycket vatten. Vi besökte två heliga platser som av tradition besöks av kvinnor respektive män. Där offras så kallade dryckesoffer för hälsa och välgång. Det gjorde inte vi. Men det är alltid intressant att se vilka uttryck traditionell religion tar sig. Jag frågade om de offrade öl (som jag hade förväntat mig om det hade skett i Sydafrika) men svaret var sprit.

Vi hade flera beväpnade vakter med oss.

Väl hemma igen – jo, resan gick bra – fick vi middag och sedan hade jag tid att förbereda predikan till idag. Jag kunde inte släppa orden ”Without Christ”. Tänk om jag kunde använda det i min predikan? En berättelse om vår resa dagen innan?

Och nu måste jag förstås avslöja vad som stod på bakrutan:

Who am I?

Alltså, ”Without Christ, who am I?” Ett bra tema denna söndag. Jag anknöt till berättelsen ur Lukas 4:16-21 när Jesus läser från profeten Jesaja i sin hemstads synagoga i Nasaret. Min inledande fråga var om Jesus behövde lära sig läsa eller om han kunde det eftersom han var Gud? Mitt svar är att Jesus förstås behövde lära sig läsa som alla andra. Och i predikan var min poäng att de som går i läs- och skrivkunnighetsklasserna kan tänka att Jesus hade varit i samma situation.

Vi var inbjudna till en lokal ”Assemblies of God”-församling. Det är en del av den världsvida Pingströrelsen. Jag hade bett ledaren för Sveriges pingstvänner, Daniel Alm, skriva ner en hälsning, som jag kunde framföra. Det gjorde han gärna och det blev mycket uppskattat. Även hälsningen från Svenska Bibelsällskapets ordförande, Biskop Åke Bonnier.

Här syns jag tillsammans med Julius Jr,
Sofie och Charles. Sofie och jag fick vackra
kläder från församlingen vi besökte.

Ikväll ska vi åka ut till ytterligare en klass. Imorgon åker vi tillbaka till Accra. Då har vi haft några välmatade dagar i Sefwi Wiawso och ser fram emot flera goda möten med personalen på kansliet i huvudstaden.

Önskan om en tomt och klassbesök

Gårdagen blev aningen lugnare än tidigare dagar. Några ur gruppen åkte tidigare till ytterligare en radioshow för att berätta om projektet. Jag var inte med i den gruppen så det blev en lugn morgon för mig. Däremot hade Sofie fullt upp. Ett efterlängtat möte med de två team som arbetar med läskunnighetsprojekten. Det ena projektet sker i den region där vi nu är – Sefwi. Här lär sig människor läsa och skriva på esahie. Det andra teamet finns i norra Ghana och där gäller det språket gurene eller gurune. För Sofie, som är projektkonsulent, är det oerhört viktigt att få tid att tala med de personer som verkligen arbetar med detta och den tiden fanns igår förmiddag.

Just innan lunch åkte vi till en annan workshop, som bibelsällskapet anordnar. Den handlade om bibelöversättning och det var en välfylld kyrka vi kom till. Två professorer från Accra föreläste. Folk var mycket engagerade. Jag tänkte på våra egna översättningskonferenser, när människor samlas antingen runt NT2026-projektet eller för något av de projekt vi bedriver kring olika samiska språk eller meänkieli. Mer och mer inser jag att vi har mycket att lära av varandra.

Vi fick också besöka kommunkansliet en ytterligare gång. Nu fanns MCE (Municipal Chief Executive) på plats. Kanske skulle vi kalla honom kommunalråd eller kommundirektör eller borgmästare. Svårt att jämföra med vårt svenska system. Det visade sig vara en mycket vänlig och förvånansvärt ung man. Charles, som är med i ledningen för bibelsällskapet i Ghana, framförde några önskemål från bibelsällskapet som hade att göra med läskunnighetsarbetet. Det rörde sig exempelvis om att de önskar att regionala ledare ska lobba för att esahie ska bli ett ämne på universitetsnivå. (Gurene/gurune är redan det). Den fråga som avhandlades intensivt var bibelsällskapets önskemål om att få en egen tomt i Sefwi Wiawso. Charles intygade att bibelsällskapets närvaro i staden är tänkt att vara permanent. Samma önskemål hade också framförts till ”the Paramount Chief”. Nu diskuterades huruvida tomten skulle vara bland alla affärer eller i den del av staden där alla kontor finns. Skämtsamt ställdes frågan om inte bibelsällskapet kunde få två tomter. Men skämt åsido verkar det som om de lokala ledarna verkligen vill att bibelsällskapet ska få en fast plats att verka från. Så klokt att jobba nära både det politiska och det traditionella ledarskapet.

Idag hyr bibelsällskapet lokaler för sitt regionala kontor.
Men i framtiden vill de alltså helst ha en egen tomt.

Efter lunch och lite vila åkte vi sedan på ett nytt klassbesök. Denna gång var vägarna bättre eftersom det torkat upp sedan de senaste regnen. Resan tog en och en halv timme enkel väg. Vi blev stoppade i en poliskontroll. Alla fick gå ut och blev kroppsvisiterade. När de såg Sofie hämtade de en kvinnlig polis, som utförde visiteringen av henne. Det var en ren rutinkontroll men intressant att vara med om.

Julius, Samuel, Frank, John och Sofie inför 
gårdagens klassbesök. John kommer från Kenya
och arbetar även han för UBS.

Den by vi kom till låg verkligen långt ut i terrängen. Det såg nästan ut som regnskog och vi är ju på de breddgraderna. Först fick vi besöka byns traditionella ledare och anmäla vår ankomst. Ganska kort men viktigt. Jag undrar hur ofta svenska organisationer som tänker göra något på en ort bryr sig om att informera ledarna på denna ort? Även här har vi en del att lära oss.

Tre klasser med både vuxna och barn hade samlats i en kyrka och vi fick prov på deras kunskaper. Med oss har vi en expert på läskunnighetsarbete, Kimmo Kosonen, som kommer från Finland och arbetar för UBS. Kimmo observerar vad som händer och ställer mycket relevanta frågor. Det ska bli intressant att få ta del av hans utvärdering.

Kimmo är mycket intresserad av elevhäftena och ställer
relevanta frågor vid våra besök.

Det blev ett kortare besök på grund av den sena timmen men jag är övertygad om att det var både viktigt och uppskattat. Vi hinner ju bara besök en bråkdel av alla de platser där projektet pågår. Men vart vi än kommer möter vi stor glädje över att människor återtar sitt modersmål. Att se vuxna människor stolta berätta att de nu kan läsa och skriva på sitt språk är en stark upplevelse.

Human Rights Based Approach

Igår började programmet med en workshop som Sofie och jag ledde. Den handlade om det förhållningssätt inom arbetet med mänskliga rättigheter, som brukar kallas Human Rights Based Approach (HRBA). Workshopen blev verkligen ett gemensamt arbete där vi delade ut samtalsfrågor som de olika grupperna jobbade med och sedan redovisade. Vi hade lånat upplägget och även en del illustrationer men till syvende och sist var det vi i rummet som tillsammans gjorde förmiddagen. Det var spännande frågor som kom upp, även sådan som traditionellt betraktas som tabu. Centralt för just denna workshop var att mänskliga rättigheter gäller alla människor och att ett projekt som detta särskilt ska se till de personer som redan är marginaliserade.

Syftet var inte att diskutera komplicerade frågor, där vi helt klart har olika uppfattningar. Däremot är det viktigt att ingen person blir diskriminerad och det var alla överens om. Alla, precis alla, har rätt att lära sig och läsa och skriva på sitt modersmål. När vi väl slutade tog en av lärarna upp en sång och snart var alla med i sången – och glädjen gick inte att ta miste på.

Precis efter workshopen fick vi träffa ledningen för den lokala kommunen. Det var viktigt att vi alla presenterade oss och till slut fick vi veta att den som ledde samlingen från kommunledningen själv arbetar ideellt som bibelöversättare. Till det minoritetsspråk som läskunnighetsprojektet handlar om; esahie. Fantastiskt.

Mötet med kommunledningen blev kort för de traditionella ledarna väntade redan på oss. Så vi fick hoppa in i bussen och in i en medföljande bil och åka till palatset, där den högste traditionella ledaren residerar; the Paramount Chief. Han var omgiven av andra traditionella ledare. Vi fick instruktioner att buga när vi gick in, vilket vi också gjorde. Därefter skedde presentationen. Vår värd från kommunledningen fanns med. Han talade inte direkt till ”the Paramount Chief” utan det fanns ett språkrör som vidarebefordrade vad som sades. Nu tyckte jag inte att denna ordning upprätthölls hela tiden för vid något tillfälle responderade ”the Paramount Chief” direkt till oss. Sist av allt fick vi ställa upp för fotografering, bakom alla traditionella ledare. En av Ghanas bibelsällskaps anställda sa att detta är mycket ovanligt. Ett uttryck för att ledarna gillar projektet. Så bra!

Efter en kraftigt försenad lunch var det dags att åka ut till en by som heter Boka. Där pågår ett antal läskunnighetsklasser men nu har byn själv tagit hand om projektet. Den regionala utbildningsmyndigheten ger visst stöd. Vi mötte både barn och vuxna och det var så spännande att se deras stolthet över att äntligen kunna läsa. Eftersom det är Ghanas bibelsällskap som driver projektet är det förstås extra fint att människor kan läsa Bibeln på sitt modersmål. Men vi fick också se prov på andra områden där språkkunskaperna har betydelse. En man kom fram och sjöng en sång som han översatt till esahie. En pojke läste en dikt som han memorerat. Flera berättade att det aldrig funnits några böcker på esahie men att det nu kommer.

Vi var i en inte helt färdigställd kyrka. Jag fick syn på några människor som stod utanför och tittade in genom ett gallerförsett fönster. Jag uppfattade att de inte går i någon klass men att det kanske var där för att lyssna, i hopp om att en dag också de skulle få denna möjlighet. Vad vi ser är nämligen ett arbete som växer hela tiden. Med hjälp av Sida-medel startar Bibelsällskapet klasser men sedan drar de vidare till nya byar. Då får den byn man lämnar själva ta över ansvaret. Givetvis kommer man på besök, uppmuntrar och peppar, men ansvaret ligger hos människorna. Det känns mycket förtroendeingivande.

Radioshow, läskunnighet och leriga vägar

Dagen började med en talkshow hos en lokal radiostation. Tre personer från Ghanas bibelsällskap var med (bland annat Sebastian som r på fotot) och så Sofie och jag. Radioprataren ledde samtalet som fördes på esahie, twi och engelska. Med andra ord förstod vi inte så mycket men vi kunde viska lite i studion och få korta översättningar av våra kollegor. Alla är mycket stolta över att människor lär sig läsa och skriva på sitt modersmål. En del barn och unga kan läsa och skriva på twi eller engelska, de undervisningsspråk som används i lokala skolor. Men när det får lära sig läsa och skriva på sitt modersmål blir det enklare också i skolan. Förstås. Det är ju därför vi har hemspråksundervisning i skolan. Vilket jag hoppas vi får behålla även i framtiden.

När jag fick ordet frågade journalisten vad vi kan bidra med, valde jag att inte svara direkt på frågan utan vände på den. Vi har också mycket att lära oss. Vi har ju ett antal nationella minoritetsspråk. Hur ser det ut i Sverige? Får barn som växer upp i samiska hem eller i romska hem det stöd de behöver? Är vi medvetna om att bara någon generation bort var det förbjudet att lära ut samiska till sina barn. Eller så självcensurerade samiska föräldrar så att barnen inte fick chansen att lära sig sitt modersmål. En skam för vårt land. 

När jag berättar detta i Ghana tror de inte sina öron. Ingen verkar veta att vi också har en historia med utmaningar vad gäller läs- och skrivkunnighet och att det i vissa fall är pågående. Och att myndigheterna har stort ansvar.

Efter radioshowen besökte vi två skolor där elever får lära sig läsa och skriva på esahie. En karismatisk lärare gick igenom vissa glosor med barnen och de fick i tur och ordning svara på frågor och även komma fram till svarta (gröna) tavlan och skriva orden. Alla uttryckte stor tacksamhet mot oss gäster. Utöver Sofie och undertecknad har vi också två representanter för United Bible Societies med oss på resan. John, som kommer från Kenya, arbetar med frågor kring institutionell finansiering och är med för att se och lära men kan även bidra med sina kunskaper i hur man driver projekt, redovisar och mycket annat. Kimmo är från Finland, även om han bor i Thailand. Han är expert på läskunnighet och ville gärna se just detta arbete, som har gott rykte inom UBS.

Ett tredje klassbesök var planerat idag men vi kunde tyvärr inte genomföra det. Vid fyratiden satte vi oss i minibussen och åkte ut mot en by som ligger en bit bort. Där skulle vi också möta vuxna som går i läskunnighetsklasser. Men ungefär halvvägs kom vi till en sträcka som gick brant nedför och regnen hade spolat undan delar av vägen och gjort djupa fåror. Vi var över 10 personer i minibussen och fastnade. Alla fick gå ut och försöka få loss bussen. Det gick inte så bra men lyckligtvis kom ett antal farmarbetare på väg hem och de ställde gärna upp. Det kom också en bil med fyrhjulsdrift som hade möjlighet att hjälpa till. Bussen kom loss och lyckades åka nerför backen, ta sats och köra upp igen. Vi fick hoppa in och åka tillbaka utan att ha gjort vårt besök. I byn väntade lärare, elever och även den lokala ledaren (chief).

Medan bussen drogs loss ringde en av de ansvariga i Ghanas bibelsällskap till byn. För att vi inte skulle gjort resan helt i onödan satte sig läraren på en motorcykel och kom oss till mötes. Vi fick prata en liten stund med honom och kunde hälsa till byn.

Sofie talar med läraren som kom och hälsade
på oss, trots att vi aldrig kom fram till byn.

Från början var tanken att detta besök skulle skett på kvällen, när det var mörkt. Jag är mycket glad att planerna ändrades. Det blir ju kolsvart vid sextiden. Det hade inte varit så bra om vi hade fastnat på vägen då.

Detta var på intet sätt bortkastad tid. Vi vet från de rapporter vi fått att regnperioden skapar stora utmaning i projektet. Nu fick vi uppleva det rent konkret. Nästa gång vi läser en rapport kommer vi att förstå på ett annat sätt.

Det går inte överskatta betydelsen av detta projekt. Så många exempel vi har fått idag på människor vars liv påverkas av att kunna läsa och skriva på sitt modersmål. Vi är med och förmedlar Sida-medel till detta. Svenskt bistånd gör verkligen nytta. Visst finns det utmaningar men tro inte på alla som idag sprider falska rykten. Projekten är omgärdade med mycket kontroll och revisorer granskar rapporterna både i Ghana och i Sverige. Jag känner mig mycket trygg med att vara med och förmedla svenska skattepengar på detta sätt.

Några kor passerade också när vi satt fast. 
Och så fick vi se kakaoträd. De gula är mogna.
Vi fick smaka på det söta fruktköttet men
bönorna är bara bittra innan de torkats.