Kwame Nkrumah

Imorgon, 21 september, är det Kwame Nkrumahs födelsedag. Han föddes 1909 och avled 1972. Han var Ghanas första president. Ghana var först ut i Afrika att bli självständigt efter sekler av kolonialism. 1957 blev Nkrumah president. (Etiopien är annars det stora undantaget. Landet blev aldrig koloniserat.)

Idag har vi varit vid Kwame Nkrumah Memorial Park and Mausoleum. Väl värt ett besök. Världsbanken har stått för kostnaderna att rusta upp platsen och vi fick veta att arkitekten endast var 28 år gammal. I ett afrikanskt land räknas det som en mycket ung person.

Vi fick se Nkrumahs grav. Precis när vi kom dit var det en skolklass som besökte graven tillsammans med sin lärare. Så viktigt. Vi var där med kollegor från Ghanas bibelsällskap och även två personer som arbetar för United Bible Societies. En stationerad i Ghana, den andra i Kenya.

Kwame Nkrumah tillhör den första generationens ledare som verkligen gav allt för sitt land och för visionen att Afrika skulle bli en blomstrande kontinent. Jag frågade en av kollegorna från Ghana vad det betyder att besöka denna plats och fick svaret att det som griper mest är Nkrumas ödmjukhet. Att han inte drev någon personlig agenda utan först såg till sitt folks och hela Afrikas bästa. Även om han förstås också hade svaga sidor.

Nkrumah blev avsatt i en militärkupp 1966 och tillbringade sedan resten av sitt liv i exil. Vi såg en staty över honom som revs omkull 1966. Huvudet kapades av. Nu finns båda delarna på området. Tänkvärt!

Andra samtida ledare var Léopold Senghor i Senegal och Julius Nyerere i Tanzania. Dessa länder blev självständiga 1960 respektive 1961. Även dessa ledare hade sina brister men skiljer sig från många av dagens världsledare i just detta att de tjänade sitt land på ett osjälviskt sätt.

Vi mötte mängder av citat som kommer från olika tala Nkrumah hållit. Det jag gillade bäst lyder:

I am not African because I was born in Africa, but because Africa was born in me.

Nu är jag ju inte afrikan men jag kan ändå relatera till detta citat. Det känns som om Afrika föds i mig varje gång jag besöker kontinenten. Och jag är nog inte ensam om den känslan.

Imorgon ska vi alltså fira hans minne. Det är allmän helgdag. Det blir sorgligt att skiljas från detta spännande land och från dessa oerhört gästvänliga och generösa människor.

Här är själva mausoleet.

En skolklass var på besök vid graven med sin lärare.

Större delen av dagen har vi haft viktiga möten på Bibelsällskapets kansli.
Det ligger i Bible House, som ligger nere vid atlanten. Inte långt från
Kwame Nkrumah Memorial Park and Mausoleum.