Dagens predikan

Idag skulle jag predikat i en Hässelby Missionskyrka i Stockholm. Jag var inbjuden som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Det går fortfarande att läsa på församlingens webbplats att det är jag som predikar idag.

Men jag är inte där. Jag är hemma. I fredags fick jag lättare förkylningssymptom och beslutade mig för att arbeta hemifrån. Så bra att vi redan bestämt att jag inte skulle åka till Hässelby utan spela in min predikan i förväg. Om allt har fungerat kunde det fåtal gudstjänstbesökare som sökt sig till Hässelby missionskyrka ändå få lyssna till (och se) min predikan. Sedan skulle församlingen lägga ut filmklippet i en Facebook-grupp, som församlingen har. Nya situationer kräver nya lösningar.

Om Du vill avsätta 7 minuter kan Du klicka nedan och lyssna till predikan. Bibeltexterna jag utgår från är Joh 3:11-21 och även 4 Mos 21:4-9.

 

Äldre - en resurs!

Den kommunala beredskapsplanläggningen måste alltså syfta till, att de äldre engageras och tillåts ta del i arbetet. Inte minst genom sina erfarenheter är de äldre i sig själva en resurs att räkna med.

Denna vårliga lördagsförmiddag, när vi ätit vår frukost, skulle jag leta efter ett dokument i en pärm och fick syn på ett annat. Ja, det blir ju ofta så, när gamla pärmar tas ner från bokhyllan.

Här rivs den gamla brandstationen, för att ge utrymme för bostäder. Det
ljusgröna huset till höger är det hus vi idag bor i.

Den mening som citeras ovan låter i mina öron som oerhört aktuell. Men jag skrev den tillsammans med en kollega våren 1984. Vi gjorde vapenfri tjänst och var placerade på socialförvaltningen i Uppsala kommun. Första terminen tjänstgjorde jag på Valsätraskolan och Folke Bernadottehemmet i Uppsala. Då arbetade jag som elevassistent. Mot slutet av terminen minns jag att kommunens beredskapsinspektör, Hans Bäckander, kom till en samling för alla vapenfria värnpliktiga. Frågan var om någon ville ta på sig uppdraget att göra en utredning om hur väl rustad kommunens äldreomsorg var inför en eventuell beredskapstid. Vi var två som anmälde vårt intresse. Arne och jag. Det resulterade i rapporten:

Äldreomsorg i Beredskapstid.
Analys av resurser inom socialdistrikt 1 med kommentarer.
Arne Åhman och Anders Göranzon

Under en termin fick vi vår arbetsplats på brandstationen (ett kvarter från min nuvarande bostad). Vi gjorde intervjuer bland de äldre, skickade ut en enkät till alla vårdbiträden och besökte vårdboenden. Vi mätte ytan på skyddsrummen och räknade på hur många äldre som skulle kunna tas emot på landsbygden, vid en eventuell evakuering. 

Det som ändå är genomgående var hur mycket vi lyssnade på de äldre. Vi skriver:

Dessutom har vi hos flera äldre /…/ mött en vilja att bereda plats åt andra äldre, även om det skulle innebära att de fick dela rum (sid 19).

Fascinerande. I enkäten fanns en öppen fråga om vilka som skulle prioriteras vid en eventuell evakuering. Där har ett vårdbiträde svarat:

Jag kan inte sätta mig in i den situationen. Hur prioriterar man människor (sid 17).

Jag minns att jag då tyckte att vi planerade för en situation som förmodligen aldrig skulle inträffa. Det vi nu upplever med Corona-pandemin är ju inte ett krigstillstånd men ändå en samhällelig kris. Samma frågor: hur kan vi hjälpa varandra? Hur prioriterar vi i ett skarpt läge? Hur ser vi på de äldre?

Jag undrar vad vår utredning ledde till och om något av det vi skrev gav avtryck på något sätt. Om inget annat togs till vara, skulle jag vilja att just de sista meningarna iakttogs:

”Den kommunala beredskapsplanläggningen måste alltså syfta till, att de äldre engageras och tillåts ta del i arbetet. Inte minst genom sina erfarenheter är de äldre i sig själva en resurs att räkna med” (sid 27).

Ljuset lyser i mörkret

Idag funderar jag över hur påskens gudstjänster kommer att gestaltas. Rimligen kan vi inte fylla kyrkorna på påsknatten eller påskdagen. Här följer några tankar:

Jag skulle vilja att hustrun och jag mörklade vår lägenhet strax före 23.00 och sedan tände ett ljus, i stället för Kristusljuset i påsknattsmässan. Tänk om fler skulle göra det? I så fall skulle vi ställa ljuset på en fönsterbräda, långt bort från gardinerna. Och sedan skulle vi titta ut i bostadsområdet och se om andra hade gjort likadant. Tänk om vi då såg ett, två eller kanske fem levande ljus i mörklagda lägenheter. Då skulle vi veta: vi är flera som tror på livets seger över döden. Jesu uppståndelse skulle få ett konkret uttryck i natten.

Sedan skulle vi läsa påsknattens texter och sjunga psalmerna. Och om sömnen blev god skulle vi sedan, i morgonväkten, vandra upp till kyrkogården. Där skulle vi mötas av andra påskfirare. Någon skulle dela ut ett psalmblad och vi skulle placera ut oss över ett stort område och sjunga:

Vad ljus över griften!
Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är skriften,
o salighetshöjd!
Från himmelen hälsad
han framgår i glans,
och världen är frälsad
och segern är hans.
Se, bortvält är stenen
och inseglet bräckt,
och vakten har flytt
för hans andes fläkt,
och avgrunden bävar
Halleluja!

När vi stod där och sjöng skulle vi erfara en känsla av sammanhang. Vi skulle finna tröst mitt bland de många dödsfall vi som samhälle och värld drabbats av denna vår. Där på kyrkogården behövde vi inga levande ljus, för då hade solen redan gått upp. Fåglarna skulle sjunga med oss och vi skulle stärkta vandra hemåt med lovsång i våra hjärtan.

Så tänker jag kring vårt kommande påskfirande.

Dop i Coronatider

Snäckan påminner mig om sommarens pilgrimsvandring.

En kollega blev sjuk. Vikarien med. Igår fick jag en fråga, om jag kunde ta ett dop idag. Så bra att jag är på benen och symptomfri. Dopet gick bra. Bara den närmaste familjen var där. Fem personer. Vaktmästaren filmade. Släkt och vänner får titta på dopet sen. Men dop blev det. Instruktionen var att döpa med så lite handkontakt som möjligt. Jag tog med ett snäckskal. Så har jag sett att andra kyrkor ute i världen gör.

Under de senaste veckorna har jag försökt att greppa denna märkliga tid. Ovissheten, som Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, skriver om i DN igår, den 20 mars 2020, är också min övergripande känsla.

Anders Tegnell, statsepidemiolog, står för lugn och samling. Kerstin Hessius, VD för Tredje AP-fonden, medverkade i Aktuellt häromkvällen. SvD sammanfattar hennes krav:

Ge en tidpunkt för när livet blir normalt

Men en sådan tidpunkt kanske inte går att få. Hur kan vi då leva med ovissheten?

Både Tegnell och Hessius manar till sans och lugn – om än på olika sätt. Jag hoppas att världssamfundet nu gör allt för att samverka i en svår tid.

Samtidigt visar denna kris att vi kan vidta långtgående åtgärder, när vi känner oss hotade. Hoppet ligger i att vi gör samma sak i relation till klimatkrisen, när pandemin väl är under kontroll. Det är vad jag innerligt hoppas.

För egen del försöker jag följa anvisningar från folkhälsomyndigheten. Jag har ansvar för min egen hälsa. Kan jag hålla mig frisk är det bra. Då behöver inte vården ta hand om mig. Jag har också ansvar för andras hälsa. Särskilt för dem som är i riskgrupperna. Därför iakttar jag god handhygien och håller avstånd.

Samhällsekonomin och världsekonomin är som sagt ett annat skäl till oro. Kerstin Hessius budskap var i korthet – som jag uppfattade – att hjulen måste börja rulla igen. Annars kommer fler personer dö av ekonomiska skäl än av själva pandemin. Men där kan jag inte göra så mycket. I går beställde vi take-away. Vi gör sällan det men i det lilla kändes det som ett bidrag. Idag har vi tagit en promenad i vårsolen och gjort en god affär i Världsbutiken Globalen.

Men det är såklart våra förtroendevalda och myndigheter som har den viktiga och svåra uppgiften att ta ett ledarskap. Det är mig fjärran att rikta grundlös kritik mot dessa, som gör sitt allra bästa.

Bön är också något som jag upplever viktigt. Alltid men inte minst nu. I min bibelläsning följer jag Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan Bibel 2020. Där får jag också hopp och kraft. Det tror jag fler får.

Bibelläsning i Corona-tider

Corona-pandemin är allvarlig. Först och främst för människor med nedsatt hälsa. Dessutom drabbas många i näringslivet. Enskilda tvingas planera om sina liv. Allt detta händer även i vanliga fall. Den stora skillnaden är att det nu händer väldigt många samtidigt. Exempelvis ställer det stora krav på vården. Det är därför vi ska bidra till att smittan sprids långsammare. Vi lär inte kunna stoppa den.

Som generalsekreterare har jag funderat på hur detta påverkar Svenska Bibelsällskapet. Hur kan vi bidra? Mitt svar har blivit att vi ska fortsätta att göra Bibeln tillgänglig på olika sätt. Även nu – kanske framför allt nu – finns Bibeln som en resurs att leva genom en svår och osäker tid. Det jag har uppmärksammats på är att många kommer att vara hemma i påtvingad eller självvald karantän. Kanske blir det svårt att komma iväg på gudstjänster eller bibelsamtal. Eller så uppstår av andra skäl ett behov av att dela tankar med andra.

Då kom jag att tänka på vår bibelläsningskampanj:

Bibel 2020

Tanken är att den som vill ska ladda ner appen och läsa det föreslagna bibelordet högt och spela in det. Sedan går det att ladda upp inspelningen och även länka till det på olika sociala medier. Länken till vår webbplats kommer här. Där finns instruktioner. Nu vill jag pröva följande:

1. Jag kommer att läsa in dagens text och lägga ut den på min Facebook-sida.
2. Jag kommer inbjuda dem som vill att vara med i en grupp, där vi lägger upp våra inläsningar varje dag. Tanken är att vi sedan i gruppen kan skriva några rader om vad den dagens bibelläsning betyder för oss.
3. De som vill vara med kan skicka ett meddelande till mig på messenger.

Bibelsällskapet – del 9 Bibelorganisationer

Anders Göranzon, Olof Brandt, Olle Nordahl, Christina Johansson,
Mats-Jan Söderberg, Brane Kalcevic och Tony Larsdal nere i
'Goda Nyheters källarförråd, där de förvarar alla biblar det delar ut. 

Igår var jag i Örebro. Det var dags att träffa kollegor i några andra organisationer som arbetar med Bibeln. Vi träffas ungefär en gång om året till överläggningar. Framför allt handlar det om att informera varandra om vad vi sysslar med. Det är alltid bra att känna till varandras olika arbetsområden. Varje organisation har sin egen profil så för det mesta korsas inte våra vägar i det dagliga men ibland kanske vi berörs av varandras aktiviteter. Vi som var med var följande:

Svenska Bibelsällskapet. Där är ju jag generalsekreterare. Jag har skrivit en del bloggposter om vad vi gör. Bibelöversättning, Bibeläventyret, Bibelbutiken och insamlingsarbete är några delar.

Bibeln idag. Organisationen leds av Olof Brandt, som arbetar deltid som dess generalsekreterare. Han är på sin andra deltid anställd av Svenska Bibelsällskapet och vi delar kontor med Bibeln idag. Deras mest kända verksamhet är framtagande av en bibelläsningsplan som heter just Bibeln idag. Men de trycker också andra skrifter. Exempelvis bibelkommentarer. De har också ett antal populära appar och en pod. Just nu driver Bibeln idag - tillsammans med en församling i Uppsala – ett projekt som heter

Här för att stanna

Det handlar om hur ungdomar kan få hjälp att stanna kvar i sin tro.

Goda Nyheter – för livet. De hette tidigare Gideoniterna men bytte namn för något år sedan, när de lämnade den internationella rörelsen. Skälet var att den svenska delen ville att både kvinnor och män skulle kunna vara medlemmar. Internationellt är det en organisation för män. Kanada, Storbritannien och Sverige har bildat egna organisationer.

Verksamheten är dock densamma. Goda Nyheter delar ut Nya testamenten till skolelever, interner, polis, brandkår, militär och vårdpersonal. De placerar också Nya testamenten på hotell, övernattningsställen, sjukhus, vårdhem, läkarmottagningar, kvinnojourer, fängelser och häkten. Dessutom delar de ut till personer de möter, ofta bekostar de då själva testamentet själva. Direktorn heter Christina Johansson. Med idag var också förre direktorn, Olle Nordahl, som går i pension om några veckor.

Folk och språk. Organisationen är den svenska delen av Wycliffe Global Alliance som arbetar med bibelöversättning till språk som saknar översättning. De har en vision att bibelöversättningar år 2025 ska ha påbörjats på alla språk som är i behov av det. Mats-Jan Söderberg som är missionsföreståndare. Han har själv arbetat i Ukraina och Azerbadjan som pastor. Genom internationella Wycliffe skickas bibelöversättare ut, som ofta får börja med att lära sig tala ett språk, som helt saknar skriftspråk. Uppgiften att först skapa ett skriftspråk och sedan tillsammans med dem som talar språket skapa en översättning av Bibeln tar ofta oerhört lång tid.

Institutet för Bibelöversättning. Brane Kalcevic är ledare för ett översättningsinstitut som riktar in sig på icke-slaviska språk i före detta Sovjetunionen. De har ett imponerande arbete. Huvudkontoret är i Stockholm men de finns också i Finland och Ryssland. Sedan starten 1973 har de publicerat hela Bibeln på 12 språk, Nya testamentet på 31 språk, bibeldelar på 32 språk och barnbiblar på 49 språk. De flesta språken på deras lista har jag aldrig hört talas om. Men för de folkgrupper, som tidigare inte kunnat läsa Bibeln på sitt hjärtas språk, är det förstås omvälvande.

Svenska Folkbibeln.

Med i sammanhanget är också en organisation som översätter Bibeln till svenska. Tony Larsdal är översättningssamordnare och kan både hebreiska och grekiska. Svenska Folkbibeln kom 1998 och reviderades sedan 2015. De försöker ligga nära grundtexten och har också en önskan att översätta Gamla testamentet, så att kopplingen till Jesus blir tydlig. Det är inget sammanträffande att denna översättning kom nästa samtidigt som Bibel 2000. Det fanns helt enkelt olika uppfattningar om hur bibelöversättningen skulle gå till. Ibland har det därmed också funnits en del konflikter. Idag är tonläget ett annat och det är skönt. Det är inte så konstigt om det finns olika översättningar till samma språk. Det går att se det som en rikedom.

Sex olika organisationer, som alla brinner för att Bibeln ska finnas tillgänglig för människor på det språk och i den form de önskar. Så bra att vi också hittar ytor att samverka.

Själviskheten breder ut sig

Denna bloggpost handlar om flyktingkrisen i Syrien och Coronaviruset. Två stora kriser i världen. Människor drabbas. Antingen tvingas de på flykt eller hålls de inlåsta. Två till synes motsägelsefulla skeenden. Vissa ger sig iväg. Andra får inte röra på sig.

Mitt perspektiv är detta. När jag hör nyhetsrapportering om dessa kriser saknas till stora delar omsorgen om dem som drabbas. På samma sätt när politiker och andra kommenterar.

Jag börjar med flyktingsituationen på gränsen mellan Syrien och Grekland. SvT beskriver först hur migrationsminister Morgan Johansson ser på saken. Såhär skriver alltså SvT:

Migrationsministern bedömer dock att risken för en ny flyktingkris likt år 2015 är låg.
”Situationen i EU och Sverige ser annorlunda ut. Sverige har en annan lagstiftning och det är svårare för människor att ta sig genom Europa i dag”, skriver Morgan Johansson.
”Vid många gränsövergångar i Europa finns det nu gränskontroller och även Sverige har sedan 2015 inre gränskontroller”, skriver han.

På samma sätt beskrivs Ulf Kristerssons reaktion:

Moderatledaren Ulf Kristersson säger att det viktigaste nu är att hålla EU:s yttre gräns.
– Det allra viktigaste är att gränskontrollen fungerar. Om gränsen öppnas kommer vi att ha väldigt många människor som tar sig norrut i Europa och det är inte lösningen på det här problemet, säger han till SVT Nyheter.
EU-kommissionen och EU:s gränskontrollmyndighet behöver stötta Grekland och Bulgarien i arbetet, säger Kristersson.

Kanske har jag missat något. Men jag hör väldigt sällan att våra förtroendevalda uttrycker medkänsla för de människor som flyr. Det viktigaste just nu måste väl vara att hjälpa dem? Att få slut på kriget i Syrien? Det är naturligtvis inte enkelt men likafullt det viktigaste.

Det vore såklart fruktansvärt om Coronaviruset sprids vilt i världen. Men samtidigt insjuknar människor och en del dör. Det är väl de som har det värst? Ikväll såg vi en australiensk dokumentär om Coronaviruset. Det handlar till 95% om de människor som drabbas inne i Kina. Allra sist kommenteras frågan om att hindra smittan från att spridas i världen. Avsnittet är 46 minuter långt men väl värt att se. Visst ska vi göra allt för att inte smittan ska spridas. Men värst drabbade idag är väl ändå de människor som är sjuka och döende? Samt deras anhöriga.