Ljuset lyser i mörkret

Idag funderar jag över hur påskens gudstjänster kommer att gestaltas. Rimligen kan vi inte fylla kyrkorna på påsknatten eller påskdagen. Här följer några tankar:

Jag skulle vilja att hustrun och jag mörklade vår lägenhet strax före 23.00 och sedan tände ett ljus, i stället för Kristusljuset i påsknattsmässan. Tänk om fler skulle göra det? I så fall skulle vi ställa ljuset på en fönsterbräda, långt bort från gardinerna. Och sedan skulle vi titta ut i bostadsområdet och se om andra hade gjort likadant. Tänk om vi då såg ett, två eller kanske fem levande ljus i mörklagda lägenheter. Då skulle vi veta: vi är flera som tror på livets seger över döden. Jesu uppståndelse skulle få ett konkret uttryck i natten.

Sedan skulle vi läsa påsknattens texter och sjunga psalmerna. Och om sömnen blev god skulle vi sedan, i morgonväkten, vandra upp till kyrkogården. Där skulle vi mötas av andra påskfirare. Någon skulle dela ut ett psalmblad och vi skulle placera ut oss över ett stort område och sjunga:

Vad ljus över griften!
Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är skriften,
o salighetshöjd!
Från himmelen hälsad
han framgår i glans,
och världen är frälsad
och segern är hans.
Se, bortvält är stenen
och inseglet bräckt,
och vakten har flytt
för hans andes fläkt,
och avgrunden bävar
Halleluja!

När vi stod där och sjöng skulle vi erfara en känsla av sammanhang. Vi skulle finna tröst mitt bland de många dödsfall vi som samhälle och värld drabbats av denna vår. Där på kyrkogården behövde vi inga levande ljus, för då hade solen redan gått upp. Fåglarna skulle sjunga med oss och vi skulle stärkta vandra hemåt med lovsång i våra hjärtan.

Så tänker jag kring vårt kommande påskfirande.