Med tåg till Spanien

Kalmar är känt för många saker. I en omröstning om vilken stad som är Sveriges sommarstad har Kalmar vunnit fyra år i rad. Det går att läsa i Lokaltidningen på nätet. Kalmar var i centrum redan från slutet av 1300-talet, då staden var unionshuvudstad i den union, som inbegrep delar av det som idag är nuvarande Sverige, Finland, Danmark, Grönland, Island, Norge, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna och som kallades just Kalmarunionen. Varje år avgörs också en deltävling i den internationella triathlon-tävlingen Ironman i just Kalmar. Det som jag dock vill lyfta fram just nu är att Sveriges förmodligen bästa tågresebutik finns i Kalmar. Den heter kort och gott

Centralens Resebutik i Kalmar

Den är sedan många år privatägd men ligger kvar i stationsbyggnaden, så den som ska resa med tåg, kan gå in i en fysisk butik och få hjälp att köpa sin biljett. För några år sedan gjorde jag just detta och de ställde vänligt upp men upplyste mig samtidigt om att det skulle bli billigare om jag köpte biljetten med min mobil. Det handlade alltså inte om ovilja att hjälpa till utan var ett uttryck för omtanke om kunden.

När det gäller tågresor i Europa är butiken svårslagen. Därför var det självklart för oss att anlita just denna butik. Redan ett antal månader i förväg fick vi ett prydligt paket med interrailkort och ett antal platsbiljetter. Det var inte en helt okomplicerad beställning men så här i efterhand kan vi nöjt konstatera att allt har fungerat i det närmsta perfekt. Visst, det kostar en del och det tar också tid att åka tåg. Men för oss var det ett medvetet val. Ett sätt att gå ner i varv inför vår pilgrimsvandring. Så här såg resan ner ut. Tåg om inget annat anges:

18 juni         Kalmar (Höör) – Köpenhamn
                    Köpenhamn – Hamburg (buss på sträckan Köpenhamn – Rødby                              [färja Rødby – Puttgarden]
                    Hamburg – Offenburg (nattåg)

19 juni         Offenburg – Paris (Gare de l'Est)
                    Gare de l'Est – Gare Montparnasse (Metro – tunnelbana)
                    Paris (Gare Montparnasse) – Hendaye
                    Hendaye – San Sebastian
                    [Hotell i San Sebastian]

20 juni         San Sebastian – Ponferrada
                    Ponferrada – Pedrafita do Cebreiro (buss)
                    Pedrafita do Cebreiro – O Cebreiro (taxi)

I runda slängar tog resan två och halvt dygn. Men allt fungerade bra och vi hade gott om tid att slappna av, titta på utsikten och studera medpassagerare samt roa oss med korsord och kortspel.

Texten på denna skylt är faktiskt på tre språk:
spanska, baskiska och engelska.

Det blev lite komiskt i San Sebastian. Vi kom till stadens ena station, med tåget från Hendaye, i Frankrike och skulle åka vidare i Spanien från stadens andra station. Hustrun ville gärna söka upp den station vi skulle åka från morgonen därpå, för att vara på den säkra sidan. Helst innan vi sökte upp det hotell vi bokat. Jag tyckte dock att vi först skulle gå till hotellet. Hur löste vi denna minimala kontrovers? Den löste sig själv, för vi hade, utan att vara medvetna därom, bokat ett hotell precis bredvid stationen.

När vi morgonen därpå åkte den sista dagsetappen, hamnade vi på ett tåg med i stort sett enbart spanjorer. Det var fint att åka genom Baskien, få inse att människorna där lever i tvåspråkighet och att inse att det är så också i norra Sverige, där vägskyltarna ofta finns både på svenska och på något av de samiska språken.

Utanför järnvägsstationen i Köpenhamn. Dag 1.

På lokaltåget i norra Spanien. Dag 3.

I bussen. Näst sista etappen. Dag 3.

I taxin. Sista etappen. Dag 3.

När vi hade kommit fram på kvällen besökte vi helt kort kyrkan i O Cebreiro. Det var klokt. Det visade sig att den var stängd morgonen därpå. Vi fick vår första stämpel i pilgrimspasset i denna lilla bergsby, 1293 meter över havet. Kyrkan – Igrexa de Santa María A Real – är en av de äldsta byggnaderna längs pilgrimsleden. Där finns en nattvardskalk som kallas Galiciens Gral. Ett mirakel sägs ha inträffat på 1300-talet. En bonde hade kämpat sig genom snöstorm en lång väg, för att delta i mässan. Enligt vår guidebok [Ulf Luthman (2018) Pilgrimsvandra till Santiago de Compostela. En modern vandring längs tusenåriga färdvägar. Calazo Förlag] skulle prästen ha skällt ut bonden, för att han kommit hela den långa vägen för en bit bröd och vin (sic). Då förvandlades brödet till kött och vinet till blod och bondens starkare tro framstod i önskvärd tydlighet. Kyrkan innehåller också en 1100-tals skulptur – Santa María A Real. Ytterligare en detalj vi fick lära oss, är att de normandiska vikingarna år 968 hindrades i just O Cebreiro, från att tränga in i Kastilien. Hur skulle det då gå för oss?

Även på stämpeln finns Santa María A Real.

Santa María A Real.

Galiciens gral. Legenden säger att det var denna bägare
Jesus använde, då han instiftade nattvarden.

När vi tittat på kyrkan gick vi till vårt boende. Byn var höljd i dimma och husen – liksom rummet – var små och takhöjden låg. Det kändes lite som att ha kommit till Fylke i Sagan om Ringen. Förväntansfulla somnade vi in. Efter närmare tre dygns resa skulle vi morgonen därpå äntligen börja vår vandring.