El Camino – dag 6

Orden "Africa" och "muerte" i
samma mening? Skumt!

Idag skedde det vi väntat på. Kyrkorna längs vägen var öppna. Och bemannade. En äldre herre, förmodligen en församlingsbo, satt vid ett bord i den första kyrkan, där pilgrimer bildade ett led, för att få den eftertraktade stämpeln. Döm om vår förvåning, när samme herre dök upp i nästa kyrka ett antal kilometer senare längs vägen. Eller var det hans tvillingbror? Tror inte det, för han kände igen oss och vi fick en guidad tur till dopfunten. Han talade endast spanska. Vi tror att han var döpt i just den dopfunten.

Den första kyrkan ådrog sig vårt intresse av en särskild anledning. En skulptur föreställande en man, som håller i en karta på Afrika med texten:

Afrika o muerte

Vad betydde det? Min första reaktion var att Afrika var dött. Men vid närmare eftertanke insåg jag att personen avlidit i Afrika. Skulpturen föreställde Sankt Daniel Comboni från Italien. Han var romersk katolsk biskop i Sudan mot slutet av 1800-talet. Han avled också där. Av någon anledning var han skyddshelgon för denna lilla kyrka i nordvästra Spanien.

Spännande att möta en missionärskollega från en
nordligare del av den stora kontinenten Afrika.

Hustrun skaffar sig vänner både här och där.

Det var i vart fall mycket trivsamt att äntligen komma in i en kyrka och dessutom finna en representant för den lokala församlingen där.

En mycket välsmakande dessert. Och en kaffe på det, förstås!

Vid vårt lunchställe var vi med om en annan speciell upplevelse. Vi hade redan tidigare smakat på traktens specialitet vad gäller bakverk:

Tarta Santiago

En mandeltårta som var riktigt god. Ofta såg vi dem liggande i sina förpackningar på bardiskar och insåg att de nog tillverkas vid större bagerier. Ungefär som Delicato på våra breddgrader. Men på detta näringsställe erbjöds ägarinnans egen version. Det kunde vi inte motstå. När vi skulle sätta tänderna i varsin bit, kom värden ut med en liten karaff med vanligt rödvin. Sedan instruerade han oss i hur vi skulle hälla lite rödvin på kakan och på så sätt skapa en slags savarin. Mycket gott. Den söta kakan och det ordinära rödvinet gifte sig, som det brukar heta.

Repstump på plats och ryggsäcken så gott som ny!

Under dagen fick jag också laga hustruns ryggsäck ytterligare en gång. Den kvarvarande ståltråden brast mer och mer. Jag lyckades få tag på en snörstump under en byggnadsställning och den var betydligt enklare att hantera än ståltråden.

Vi kom fram till Melide, där vi skulle stanna för natten. Värdinnan på hotellet bad om ursäkt för avsaknaden av hiss. Rummet låg på tredje våningen och jag räknade till 57 trappsteg. Ingen större fara men efter ett par mils vandring och med ryggsäck och allt är det en annan sak. Hustrun var måttligt förtjust. Att jag gjorde hoppsa-steg hjälpte inte riktigt upp situationen. Men rummet var bra.

I Melide fick vi reda på att det skulle firas pilgrimsmässa på kvällen. Så här i efterhand förstår vi att det nog dagligen sker på de flesta större orter. Men vi hade ju bott på en del mindre ställen och därmed gått miste om mässorna.

Vi blev mycket positivt överraskade. En kvart innan mässan började, kom det in en kvinna med sju-åtta barn i släptåg. De var klädda i helt vanliga sommarkläder och småsprang fram till sakristian. Sedan såg vi hur prästen tålmodigt instruerade dem i olika uppgifter. Några liturgiska dräkter blev det aldrig tal om. Barnen deltog som de var. Textläsning, bön, dukande av altaret och annat. Mycket fint. Våra vänner från Guatemala deltog också i mässan. Igenkännandets glädje.

Mindre än 60 km kvar till det hägrande målet.

En särskild frågeställning gäller huruvida vi som lutheraner kan ta emot nattvard i en romersk katolsk kyrka. Den officiella linjen känner vi till. Endast romerska katoliker kommunicerar. Vi andra tar emot välsignelsen. Denna mässa gjorde vi för enkelhets skull så, att vi gick fram och la höger hand på vänster axel. Prästen var med på noterna och tecknade oss med kors i pannan. Det är också fint. En slags respekt för att vi fortfarande har en bit kvar på vägen mot synlig enhet.

Slutligen en reflektion över nedskräpning och klotter. Med jämna mellanrum finns betongpelare som en märkning av leden. På dessa finns pilgrimssnäckan och de berättar även hur långt kvar det är till Santiago de Compostella. Det betyder mycket. Dels för att inte gå vilse, dels för att få ny energi, när man ser att avståndet till målet minskar. Jag sökte med ljus och lykta efter en som inte var nedklottrad. Den ville jag fotografera. Och jag fann också en. Glädje! I vissa städer finns det även snäckor i trottoaren. På sina håll hade dessa plockats bort. Som souvenirer? Så onödigt. Vad gäller nedskräpning, så förekommer det i viss utsträckning. Exempelvis lämnar människor toalettpapper, när de uträttar sina behov i någon dunge. Mindre trivsamt. Det går väl ända att gräva ner eller dölja under en sten. Men på det stora hela var det rent och snyggt. Det är ändå väldigt många människor som vandrar, cyklar eller rider längs leden.