El Camino – dag 5

För eventuella nytillkomna läsare vill jag inledningsvis informera om att jag skriver dessa bloggposter om vår pilgrimsvandring i efterhand. Dag 5 = 25 juni.

Några medvandrare hjälpte oss med fotografering,
sedan vi hade hjälpt dem på samma sätt.

Vi gav oss iväg ovanligt tidigt denna morgon. Solen hade gått upp men inte så mycket mer. Denna dag tog jag inte särskilt många foton. Jag har heller inte antecknat så mycket i min dagbok.

Vid vårt lunchställe samtalade vi helt kort med ett par från Filippinerna. Vi berättade att vi gjorde denna vandring, för att uppmärksamma att vi varit gifta i 35 år. De kontrade med att berätta om sitt 46-åriga äktenskap. Jag kände spontan glädje och sjöng en serenad för kvinnan. Det blev succé. När vi lämnade stället kom en annan person från den filippinska gruppen fram och sa att mannen var en av Filippinernas bästa sångare. Då var det för sent att vända. Om detta var sant eller inte får vi aldrig veta. Det hade ju varit roligt och han också stämt upp en sång.

Under dagen stötte vi på ett par svenska kvinnor. Det var när jag hjälpligt försökte laga hustruns antika ryggsäck. Hon hade lånat den av sin syster. En sådan där med lättmetallram. Ett fäste hade för länge sedan gett upp och ersatts med ståltråd. Nu hade även ståltråden gett med sig. Men eftersom ståltråden var väl tilltagen gick det att fixa. När jag satt med detta kom de två svenskorna. Dessförinnan hade vi nog endast mött sex andra personer från Sverige. Vi var lite förbryllade över att det var så få nordbor. Mest stötte vi på spanjorer.

På kvällen tog vi in på ett albergue igen. Det var ett mycket trevligt sådant, i Portos. De två svenskorna hade också bokat plats i samma sovsal. De kom från Västsverige och hade valt att vandra hela den 800 km långa franska sträckningen. De var smått upprymda, eftersom de nu närmade sig målet för vandringen. Men det hade varit en vandring fylld av eskapader. Exempelvis hade ett skobyte resulterat i blåsor för den ena av dem. Hon hade haltat under tre veckor. Nära att ge upp. Vissa dagar hade de vandrat över 30 km. Många dagar, i början av vandringen, hade de knappast stött på en enda medvandrare. Nu, mot slutet, reagerade de på trängseln.

Den ena kvinnan berättade att hennes mor alltid hade velat vandra El Camino. Det hade dock aldrig blivit av. Nu var det inte så att denna kvinna gjorde det endast för sin mors skull. Men det var ändå en mycket glad mamma, som med jämna mellanrum tog emot rapporter om sin dotters pilgrimsfärd. Fint, tycker jag.

Dessa erfarna vandrare steg upp långt före soluppgången, dagen därpå. Vi såg inte till dem något mer. Jag hoppas allt gick bra under de sista milen. det var vår erfarenhet under hela vår vandring att många startade otroligt tidigt på dagen. Förmodligen har det att göra med vädret. Det är skönare att gå i svalka än i hetta.