El Camino – dag 7

Dagens vandring gick från Melide till Arzúa. Inte så långt. Runt 14 km. Vi var inne i några kyrkor under vandringen. Vi mötte våra vänner från Guatemala. Vi stannade och åt i vanlig ordning.

De flesta dagar vandrade vi tre pass under förmiddagen. Femtio minuters vandring och tio minuters vila. Inte minst för att med jämna mellanrum kunna ta av sig ryggsäcken, dricka vatten, kanske snöra upp kängorna och kolla efter eventuella skavsår. Efter de tre förmiddagspassen tog vi lunch och sedan ungefär lika många pass på eftermiddagen. Beroende på hur lång sträcka vi hade tänkt gå. Denna rytm har jag lärt mig under ett antal vandringar i Linköpings stift, tillsammans med bland andra Hans-Erik Lindström, som varit en inspiratör i den moderna pilgrimsrörelsen.

Högst upp på altartavlan går det att skymta bilden
av Santiago Matamoros.

När vi kom fram till Arzúa sökte vi upp kyrkan, som vi visste var speciell. Den var först stängd men senare på kvällen fanns det möjlighet att få sitt pass stämplat och det annonserades även för mässa. Dessvärre hade vi tidigare under eftermiddagen dragit igång ett tvättprojekt och eftersom luftfuktigheten gjorde att kläderna inte torkade, fick vi istället uppsöka en tvättinrättning och utnyttja deras torktumlare. Vi hann dock till kyrkan när mässan precis var slut och fick våra pass stämplade. Då kunde vi också titta på de två olika Jakobsbilder, som finns representerade i kyrkan, Igrexa de Santiago. I vår guidebok hade vi läst att den ena skulpturen, där Sankt Jakob är klädd som pilgrim, heter Santiago Peregrino. Den andra heter Santiago Matamoros. Där framställs han alltså som den som dödar morer. Morer kallas de muslimer som under perioden 700-1600 bebodde Andalusien, i södra Spanien.

Här börjar jag fundera över vår vandring. Varför ägnar vi ett antal veckor åt att först åka tåg och sedan fotvandra till det som sägs vara Sankt Jakobs grav? Vad är det hos denne Jakob, som gör att jag/vi liksom hundratusentals pilgrimer vill göra denna vallfärd? Det är ju absolut inte för att han beskrivs som mor-dödare.

I ett avsnitt av historiebloggen skriver Dick Harrison om Jakob och det ger mig lite tankegods. Han svarar på frågan:

Hur hamnade Sankt Jakob i Santiago de Compostella

Sammanfattningsvis talar vi alltså om Jakob den äldre, som var bror till Johannes. De båda kallas för Sebedaios söner. På denna vandring får jag dessutom lära mig att deras mamma heter Salome. Till henne vill jag återkomma. Dick Harrison menar att många städer i Europa sökte knyta ett helgon till sin stad. Ett exempel är Maria Magdalena, som sägs ha flyttat till Frankrike och dött i antingen Bourgogne och Provence. Detta känner vi igen från Dan Browns bok Da Vinci-koden.

Harrison skriver att det uppstod en tro att Jakob före sin död predikat i Spanien. Efter hans martyrdöd i det Heliga landet, ska kroppen på ett mirakulöst sätt ha transporterats tillbaka till Spanien. Harrison beskriver:

… tack vare Guds änglar och en gudomlig vind tog den sig tvärs över Medelhavet och ända till Galicien i en båt utan roder.

Jakob den äldre är den enda av de tolv, som dör martyrdöden enligt Nya testamentet. Enligt Apostlagärningarna 12:2 lät Herodes halshugga honom. Under kriget mot morerna ska den sedan länge döde Jakob ha ingripit på spanjorernas sida. Det var då han fick sitt andra namn.

Detta är legender. Men Sankt Jakob har blivit Spaniens nationalhelgon. Här skulle jag vilja veta mer. Hur ser kristna i Spanien i dag på den destruktiva sidan som givits Jakob? Att Jakob sägs ha försvarat landet mot inkräktare, spelar det en roll i varför människor idag färdas till hans grav?

  

På samma altartavla, i kyrkan i Arzúa, finns också
Santiago Peregrino. Sankt Jakob, pilgrimen. Det
känns betydligt bättre att identifiera sig med honom.

Här ska ingen förhäva sig. Sankt Olav, vars grav i Trondheim också utgör en viktig vallfartsort, var en krigarkung. Likaså Sankt Erik, som ligger begravd i Uppsala Domkyrka. Att förneka dessa förhållanden, skulle vara att bli historielös. Frågan är däremot: hur förhåller vi oss till detta idag?

Hustrun och jag vandrade alltså till Jakobs grav. Frågan hänger fortfarande i luften. Varför det?

När jag funderar över dessa ting, konstaterar jag att notisen om Jakobs död i Apostlagärningarna 12:1-2, till skillnad från senare legendbildning, är saklig och kort.

Vid den tiden ingrep kung Herodes hårdhänt mot en del av medlemmarna i församlingen. Han lät halshugga Jakob, Johannes bror …

Detta är en verklighet fortfarande. Kristna på många håll i världen dör för sin tro. Ja, det är för den delen inte bara kristna, som förföljs för sin tro eller övertygelse. Och människor med makt, som Herodes, använder än idag svärdet, på ett orättfärdigt sätt. Därmed blir Jakob den äldre, som han kallas, för att skilja honom från en annan av de tolv, Jakob, Alfaios son, en förebild. Han var beredd att gå i döden för sin tro på Kristus. Jag betvivlar inte att många av de andra i kretsen kring Jesus också blev avrättade. Men det är något speciellt med Jakob, vars avrättning faktiskt nämns i Bibeln.

Samtidigt blir dessa två Jakobsbilder en spegel som vi kan hålla upp framför vår egen person. Jag vill ju gärna framstå som god och mild men även hos mig finns destruktiva stråk. Vem är jag? Vem vill jag vara? Vad gör jag med de delar av mitt liv som jag inte är stolt över?