El Camino – dag 4

Ungefär halv sex vaknade jag av att röster hördes utanför dörren. Jag steg upp och hann precis säga hej då till de fyra slovenskorna. Julia, från Ryssland, hade förmodligen redan gått, för efter det var vi ensamma på vårt albergue. Sånär som på innehavaren/föreståndaren. Vi frapperades av hur tidigt en del pilgrimer började sin vandring på morgonen. Men de som vandrar 800 km måste förmodligen hinna med runt 30 km per dygn. En del hade gått 40 km vissa dagar. Vi var tacksamma för vår något mer modesta planering med 160 km på 9 dygn. Det skulle innebära knappt 20 km om dagen och det var lagom. När jag sa hej till Mosca tackade hon för frukten. Varsågod, sa jag, men förstod inte riktigt vad hon menade. När vi åt frukost förstod vi att Julia hade lämnat frukt till oss andra och skrivit en lapp. På baksidan hade slovenskorna skrivit sin hälsning.

Denna lapp från Julia låg vid de frukter som mötte oss
vid frukostbordet.

På baksidan hade även våra slovenska vänner skrivit några rader.

När vi skulle äta vår frukost, bestående av varsin liten youghurt med frukten från Julia och vitt bröd med ostbitar, kom föreståndaren för härbärget med en espressomaskin och undrade om vi ville ha varsin kopp kaffe. Det ville vi såklart. Vilken omtanke!

Dagens etapp hade vi planerat skulle utgöras av 18,5 km mellan Barbadelo och Portomarin. En vacker vandring, som på slutet innebar en synnerligen brant nedstigning till staden, som ligger alldeles vid Río Miño. Lunchen åt vi på ett ställe, där en familj eller kanske en församling ordnade buffé till självkostnadspris. Eller skulle vi säga tapas? Mycket gott och trivsamt.

En underbar buffé med tapas fanns uppdukad vid vårt lunchställe.

Julio's hem för alla pilgrimer. Så välkomnande!

Det var inte så ofta, som det var så här brant.

Under dagen stötte vi för första gången ihop med en familj från Guatemala. Det var ett vuxet par, något yngre än vi, och deras fyra yngsta barn. Barnen var i åldrarna 10-20 och hemma i Guatemala fanns deras två äldsta. Vi skulle komma att ses många gånger under de kommande dagarna. Roligt.

Portomarin påminde mig om min uppväxt i norra Sverige. Jag minns hur Per Utsi, en äldre same, berättade hur vattenfall reglerat Stora Sjöfallet, vilket lett till att hans hemby i Vaisaluokta hamnat under vatten. Det gamla medeltida Portomarin låg också under vatten p g a ett dammbygge på sextiotalet. Då hade den stora kyrkan och en del andra byggnader flyttats längre upp på sluttningen. Sten för sten. Detta för tankarna till Kiruna/Giron. Det har skett och sker hela tiden. På grund av vårt behov av naturresurser behöver mänskliga bosättningar flyttas. Men flytten av den enorma, närmast kvadratiska försvarskyrkan Igrexa de San Nicolao kan inte ha varit ett dussinprojekt. Fortfarande ses på vissa stenar märkningen med siffror och bokstäver. Portomarin var underhögmedeltiden centrum för de tre militära, religiösa riddarordnarna Santiagoorden, Tempelherreorden och Johanniterorden/Malteserorden. Jag blev påmind om resan till Malta för ett par år sedan. Försvarskyrkan, som jag nämnt ovan, heter även Igrexa de San Xoán de Malta.

Vi hittade vårt hotell och tog reda på att det skulle vara mässa på kvällen i den stora kyrkan. Dessutom skulle vi dessförinnan kunna få en stämpel i vårt pilgrimspass. Detta skulle kunna ske från klockan 18.

Hade jag tittat ordentligt, hade jag ju
sett begravningsbilen.

När vi kom till kyrkan klockan 18 såg vi en präst, iklädd alba och stola, på väg ut. Märkligt. Mässan skulle ju starta först 20. I kyrkan var det redan fullt av människor i bänkarna. Vi satte oss ner och tänkte att mässan kanske var framflyttad. Pilgrimer kom in, för att få sina stämplar men vände i dörren. Plötsligt säger hustrun:

Det är begravning.

Mycket riktigt. In kom en kista. Så märkligt. Klockan 18 på kvällen och kyrkan fylld av folk i helt vanliga kläder. Det visade sig vara en ung man, som avlidit i cancer. Tragiskt. Servitören på restaurangen, där vi åt vår kvällsmat, var märkbart påverkad. Kanske var de bekanta.

Denna dag kom vi alltså in i en kyrka men någon pilgrimsmässa blev det inte. I efterhand fick vi veta, av våra nyfunna Guatemalanska vänner, att det blivit mässa en stund efter begravningen. Men då hade vi gått därifrån och när vi kom tillbaka klockan 20 var kyrkan stängd igen.