Imorgon gäller det

Sveriges riksdag går imorgon till omröstning om migrationspolitiken. Det ska bli svårare att komma in i Sverige.

Om detta har jag skrivit förut. Min enkla tanke är följande. Ju fler vi är i Sverige, som vill ha ett öppet samhälle, där det finns plats för dem som söker asyl, desto öppnare blir samhället. Om de folkvalda politikerna förstår att många vill öppenhet, blir det svårare att rösta fram slutenhet.

Det är självklart inte enkelt. Det säger jag inte. Men jag vill hellre dra åt det öppna än åt det slutna. Det är så många som vill försvåra och resa stängsel.

Två hänvisningar. Dels Svenska kyrkans biskopar, som i DN vädjar till riksdagen att den ska ta hänsyn till barnens situation. Länken kommer här. Dels Rädda Barnen, som också – självklart – tar fasta på barnens behov.

Min bön och förhoppning är att riksdagen lyssnar till dessa och andra kritiska röster. Sverige får gärna fortsätta att ha en så öppen migrationspolitik som möjligt. Tillsammans får vi sedan göra vårt bästa för att också integrationen ska bli så bra som möjligt.

Döm inte

Högmässa i Anga kyrka på Gotland. Från 1200-talet. Romansk stil. Ett jättestort torn och sedan ett relativt kort skepp. Det var en pensionerad präst från orten som höll i högmässan, Sune Österdahl. Jag känner hans son – Kent. Det var en fin högmässa. Förkunnelsen utgick från Jesu ord i Johannesevangeliets åttonde kapitel:

Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen …

Så genialt av Jesus att hänvisa de fördömande personerna till deras egna samveten. Så borde vi göra. Vi dömer lätt varandra. Vi har också lätt att döma dem som fördömer. Det blir en ond cirkel. Jesus myndigförklarar även den som verkar fördömande. Riskfyllt. Men klokt.

På väggen såg jag en kalkmålning. En ängel håller i en vågskål. Till höger försöker ett gäng smådjävlar tynga ner skålen. Men den väger ändå tyngst till vänster. Där lägger Kristus något. Kanske en oblat.

Grunden för att inte döma sin medmänniska. Vetskapen om att själv vara frikänd. Och i mässans mysterium blir denna befrielse tillgänglig.

Jag har aldrig tidigare sett en liknande kalkmålning. 

Mördar-Anders och hans vänner …

På semesterns första dag öppnar jag en av de böcker jag införskaffade på studentbokhandeln i Uppsala häromdagen. Den är inte ny. Kom ut 2015. Det är Jonas Jonasson som skrivit den och titeln är densamma som rubriken till denna bloggpost. Dock med tillägget:

(samt en och annan ovän)

Det är klart att själva titeln påverkade mig till att köpa boken. Inte för att jag betraktar mig som en mördare utan för det andra ledet i titeln.

Dessutom har jag läst de två andra böckerna av samme författare. Den om hundraåringen och den om analfabeten. Den senare boken var intressant eftersom huvudpersonen var sydafrikan.

Bok nummer tre, den jag nu läser, visar sig ha fler beröringspunkter med mig än de tidigare. Utan att avslöja för mycket, för den som vill läsa boken, vill jag nämna de mest slående.

En av huvudpersonerna i boken är präst. Johanna. Hennes far var också präst. (Onekligen en koppling).

En bit in i beskrivningen av henne nämns att hon avslutade sin prästutbildning med ett år på Svenska kyrkans pastoralinstitut. (Det gjorde ju även jag och nu arbetar jag på det som kommit att ersätta pastoralinstitutet – Svenska kyrkans utbildningsinstitut). Jag måste säga att författaren är påläst och jag blir överraskad att en bok av denna art förmår använda korrekta begrepp.

Det gäller också uppgiften på sidan 125 om att prästen skulle kunna tänka sig att skänka en summa pengar till

Svenska kyrkans internationella arbete

Inte Svenska kyrkans mission (SKM). Inte Lutherhjälpen. Inte Act-alliansen. Utan just det som är det korrekta namnet på den del av Svenska kyrkan som arbetar med internationell mission och diakoni. Jag är imponerad.

När jag läser på insidan av bakre pärmen att författaren är journalist förklaras en del. Långt ifrån alla journalister är så pålästa men jag har mött tillräckligt många som är det. En eloge därför till Sveriges journalistkår.

Utöver dessa kopplingar är boken sprängfylld av bibelcitat. En del stämmer. Andra inte. Hur de kontextualiseras av prästen Johanna, mördar-Anders och deras tredje kumpan, Per, är en annan sak.

På sidan 142 får läsaren en tämligen initierad bild av Svenska kyrkans nuvarande situation med början i sjuttonhundratalet och framåt. Inte väntade jag följande mening i en bok med titeln Mördar-Anders:

Församlingar slog ihop sig med varandra i takt med att de krympte.

Tankarna far iväg till ett stycke i en annan bok jag just nu läser.

The Practice of Prophetic Imagination. Preaching an Emancipating Word

Det är den gammaltestamentliga exegeten Walter Brueggemann som skriver bland annat om att vi i vår tid befinner oss i

… in a strange mix of denial and despair. In our denial, we keep imagining that it will all “work out” and that the failure of our society is not as deep or long term as we might suspect. In our despair, we have the sinking feeling that there will be no return to a previous well-being, and we are left in a bad place about long-term prospects.

Nu talar Brueggemann inte bara om kyrkan utan om samhället i stort. Hur som helst kom jag att länka detta till läsningen av Mördar-Anders. På något sätt ser jag dessa två förhållningssätt i den samtida analysen av Svenska kyrkan. Förnekelse eller uppgivenhet.

Återstår att se om nästa del av boken innehåller några exempel på kunskaper och analyser om Svenska kyrkan och dess olika delar. Jag läser vidare med spänning.

Youth Day and Wedding Anniversary

It’s raining outside my window. Overcast. 16 degrees centigrade. It’s not cold but also not the way summer should look like.

In Pietermaritzburg, in South Africa, were we lived this time last year, it looks the same. Overcast. 18 degrees. South African winter.

I always think extra about South Africa this day. It is our wedding anniversary. 32 years. In South Africa it is Youth Day. A public holiday. Remembering the Soweto uprising in 1976.

This year it is forty years. In 1976 apartheid was a reality. It was the same in 1981-82 when I lived a year in Cape Town. In 1990 the ANC and other liberation movements were unbanned, Mandela and other freedom fighters were released from prison and the future looked bright.

South Africa went through a period between 1990 and 1994 that was far from peaceful. The transition was in some areas not peaceful. For instance in Pietermaritzburg a war was fought – the so called Seven Days War – in March 1990.

It was a miracle that South Africa could hold free and fair democratic elections in 1994 and see Mandela inaugurated as the first democratic president the same year.

Forty years after the Soweto uprising much has changed in South Africa. With the present leader a number of things have gone wrong. More and more often high profile South Africans are calling the president to step down. Which would be good.

My wife and I will celebrate our anniversary later today, when she returns from a confirmation camp. 

I also want to celebrate Youth Day in South Africa. I want to remember all those who have fought and still fight for freedom, democracy and human rights. It is an ongoing struggle. In South Africa and all over our globe.

Amandla. Awethu. A luta continua.

So what about the rain? In seTswana rain is 'Pula' and is regarded as a blessing. 

Lex Sandahl?

Före detta verkställande direktören för Svenska Kyrkans Press AB samt för Berling Media AB, Thomas Grahl, skriver i Kyrkans Tidning om en policy kyrkostyrelsen väntas fatta beslut om. Det handlar om en 'sociala medier-policy' för förtroendevalda. Själva policyn har jag inte sett. Av debattartikeln att döma är det fortfarande endast ett förslag och som sådant kanske inte offentligt. Därför skriver jag nu om något som jag inte helt och fullt känner till.

Rubriksättaren i Kyrkans Tidning har uppfattat att Grahl är mest kritisk till att policyn ska förbjuda ironi. (Kan det verkligen stå så, i policyn, undrar jag?) Rubriken för debattartikeln är nämligen:

Hur tänker kyrkostyrelsen förbjuda ironi?

Grahl skriver:

Vad det i själva verket handlar om tycks vara en lex Sandahl, till synes föranledd av att en krets på kyrkans nationella nivå tröttnat på att ersättaren i kyrkostyrelsen Dag Sandahl återkommande gör narr av dem på sin blogg …

I ett svar till Grahl skriver första och andre vice ordförande i kyrkostyrelsen, Wanja Lundby-Wedin och Mats Hagelin, att det är bra om förtroendevalda är aktiva i sociala medier. De varnar också för att ogenomtänkta uttalanden snabbt kan spridas och inte vara möjliga att stoppa. Om själva policyn skriver de:

Det förslag till policy som Thomas Grahl refererar till bygger på den policy för användande av sociala medier för anställda i Svenska kyrkan som tidigare tagits fram. I sociala medier finns inga hierarkier, inga kyrkliga nivåer, utan kyrkans närvaro på nätet bärs av dess medlemmar.

Samtidigt är det viktigt att reflektera över den utmaning det innebär att vara officiell representant för kyrkan oavsett om man är anställd eller förtroendevald. Policyns syfte är att ge råd och stöd samt uppmuntra till en sådan reflektion.

Via kommentatorsfältet i Kyrkans Tidning får jag upp policynför anställda. Den som kommenterar påpekar att det inte står något om ironi i denna policy. Kan det verkligen vara så att policyn kommer till, för att stoppa Dag Sandahl?

Av olika skäl länkar jag, på min blogg, till och läser Dag Sandahls blogg. Framför allt är det en kritisk röst i Svenska kyrkan och jag menar att det är nyttigt att lyssna till kritiker. Vid några tillfällen har jag själv blivit apostroferad i bloggen. Det kan ju vara bra att veta vad som sägs och skrivs om en själv.

Bloggaren Rebella undrar om policyn verkligen är framtagen för att stoppa Dag Sandahls bloggande. I ett svar till en kommentar sammanfattar hon på ett fyndigt sätt:

Om den helige Grahlen visar sig ha rätt, är det dags för Je suis Bloggardag! Definitivt. Liknelsen håller på många sätt bl.a. för att Charlie Hebdo är en fruktansvärt smaklös blaska.

Men inte förrän jag vet.

Annars är Rebella mest trött på alla dessa policies och dokument. 

En annan som verkar kritisk till förslaget till ny policy är Kent Wisti:

Tillbaka till Grahl som även skriver följande i sin debattartikel:

Där sägs vidare att de sålunda bundna förtroendevalda i sina inlägg på sociala medieplattformar ska använda ett vårdat språk och undvika svordomar och annan jargong ”som kan väcka anstöt”; att de aldrig ska använda en nedlåtande ton om andra; att de ska undvika ironi, samt att de bör tänka på att inte ”förminska eller förlöjliga” någons upplevelse.

En del av det som skrivs är väl i sig goda tankar. Men det gäller i så fall inte bara vissa bloggare. Jag kommer att tänka på vad Svenska kyrkans nationella nivås kommunikationschef, Gunnar Sjöberg, för några veckor sedan skrev på sin blogg.

I en senare bloggpost (liksom i svar på kommentarer) erkänner Gunnar Sjöberg att hans skämt skymt sikten för det som var hans budskap.

Ironi eller skämt. Det är naturligtvis grannlaga. Jag gör mig själv skyldig till onödig ironi ibland, något hustrun brukar påpeka. De gånger hon får läsa ironiska bloggposter i förväg är oftast rådet:

Radera

Oavsett hur vi ser på dessa företeelser i sociala medier tror jag inte det är möjligt att komma åt problemet genom regler. Och egentligen verkar det otänkbart att policyn för förtroendevalda ska vara bindande. Står det verkligen så? Kyrkostyrelsen kan väl inte vare sig avsätta eller bestraffa förtroendevalda? Det är väl i så fall endast nomineringsgruppen, som kan peta någon från ett uppdrag. Om den förtroendevalda finns i kyrkomötet, är det rimligen bara väljarna (kyrkans medlemmar) som kan gör något.

Det vi alla behöver träna oss i är mellanmänsklig kärlek. Fast det är ju å andra sidan inte begränsat till nätet.

Det som saknas – och där hjälper inte en policy – är enligt mitt synsätt:

Tillit

När vi möts i sociala medier utan att ha tillit till varandra, då blir det lätt fel. Som jag ser det är det svårt att skapa tillit i cyberrymden. För detta behövs fysiska möten.

Har vi skadat varandra behöver vi söka försoning. Vi kan tillsammans söka den hos Jesus Kristus vår frälsare och befriare. Gärna i bön och gudstjänst.

Vi kan också fundera ett varv över Martin Luthers förklaring till åttonde budet:

Du skall inte vittna falskt mot din nästa.

Luther skriver under rubriken: Vad betyder det?

Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte bedrar, förråder, baktalar eller sprider rykten om vår nästa, utan har överseende med henne, talar väl om henne och tyder
allt till det bästa.

Släktträff, medeltid och talet sjutton

Igår och idag har jag varit på släktträff. Två olika släktträffar. De båda träffarna förenas av två saker. Medeltid och talet sjutton.

Igår följde jag med min hustru på träff med kusinerna på hennes mammas sida. Alla elva var där. Dessutom var vi sex respektive. Summa sjutton.

I Funbo kyrka finns denna skulptur.
"Anna själv tredje"
Den föreställer en slags släktträff. Anna håller
 i sin dotter Maria, som håller i sin son Jesus.
Utan att nämna denna skulptur var det temat
för min predikan. Att alltid hålla fram Jesus. 

Vi träffades i en medeltida miljö. Venngarns slott. Slottet har anor från 1100-talet och har vid ett tillfälle ägts av Gustav Vasa. Två av hennes kusiner har bott där, på den tiden det var alkoholistanstalt. Deras pappa var då direktör för anstalten och familjen bodde i samma våning som en gång var studentlya till en ung Magnus Gabriel De la Gardie.

Idag hade jag förmånen att få möta andra släktingar. Vi var också sjutton till antalet. Det skedde också i en medeltida miljö. Funbo kyrka har också anor från 1100-talet eller åtminstone 1200-talet. Klockan 11 ledde jag gudstjänsten och vi var precis sjutton personer i kyrkan. Släktingar? Javisst! Det visade sig att fyra släktingar kom från Etiopien. En av dem var boende i Sverige sedan flera decennier och en likaså boende i Norge. Det var roligt att på afrikanskt manér få bjuda dem fram i kyrkan, för att presentera sig. I kyrkan fanns också några med missionärsbakgrund. Bland annat en nästan 100-årig kvinna, som varit missionär i Indien.

Vad jag förstod var en av gudstjänstdeltagarna nyanländ till Sverige. Han ville gärna öva sin svenska vid kyrkkaffet längst ner i kyrkan.

Visst är det härligt när gamla, anrika byggnader får fungera som mötesplatser idag.

Svenska kyrkan granskas

Det verkar som den första stormen har lagt sig med anledning av att dels Aftonbladet, dels Sveriges Radio har granskat Svenska kyrkan på olika nivåer, när det gäller resor och representation, där misstanke finns om felaktigheter. Det handlar mest om anställda men även om förtroendevalda. Några kommentarer vill jag bidra med.

Utan att gå in på detaljer menar jag att åtminstone Aftonbladet tänjer väl mycket på sanningen. Mycket har säkert varit fel men det är samtidigt rimligt att ta vissa uppgifter med en nypa salt.

I somliga fall har resande i allmänhet kritiserats, på ett sätt som röjer att Aftonbladet och Sveriges Radio inte riktigt förstår att resor ibland är nödvändiga. Svenska kyrkan tillhör den världsvida kyrkan. Kristna i hela världen behöver mötas. Precis som människor i andra internationella sammanhang behöver mötas.

Med detta sagt vill jag rikta blicken inåt - mot min egen kyrka.

Det är min uppfattning att vår hierarkiskt uppbyggda organisation möjliggör att de som befinner sig i en privilegierad situation kan utnyttja detta till sin egen fördel. (Detta gäller självklart hela samhället. Min erfarenhet är att vi i kyrkan inte är bättre än andra). Vi skulle kunna minska riskerna genom att göra organisationen mindre hierarkisk. Utvecklingen verkar tyvärr gå åt andra hållet.

Om det visar sig att högt uppsatta personer på exempelvis kyrkokansliet har brustit undrar jag också hur det kan komma sig att överordnade inte vetat om att så skett. Misstanken föds hos mig att det varit del av en organisationskultur och att den i så fall varit känd.

Ett annat problem har med kommunikationspolicyn att göra. Sedan ett antal år tillbaka drivs en linje från den nationella nivån inom Svenska kyrkan att alla nivåer (och därmed alla församlingar) ska ha en gemensam grafisk profil. Församlingar och stift kan välja själva men trycket har varit stort. Det kan tyckas vara en god modell, för att nå ut med sin kommunikation. När grava felsteg begås i vissa sammanhang undrar jag om denna modell verkligen är att föredra.

Till exempel har Svenska kyrkans internationella arbete och Svenska kyrkan i utlandet ofta blandats ihop. Hustrun och jag har kritiserat denna sammanblandning. Inte för att vi har något emot utlandskyrkan. Tvärtom. Där utförs många gånger fantastiskt arbete. Men det är inte samma sak som det arbete, som utförs under rubriken Svenska kyrkans internationella arbete. Nu visar det sig att det plötsligt blir viktigt att hålla isär dessa delar av Svenska kyrkan.

Frågan är: behövs bättre rutiner? Förmodligen. Men vi behöver också ett samtal om värderingar.

I den världsvida kyrkan kan vi också få upp ögonen för den orättvisa världsordningen. Det blir ett memento!

Samtidigt bör vi inse att vi människor är människor i alla sammanhang. Frestelser finns överallt och ibland faller vi för dem. Den som gör det får såklart ta konsekvenserna av det.

Jesus Kristus, kyrkans herre, är vår befriare och frälsare. Hos Jesus kan den som brustit söka både förlåtelse för sin synd och hjälp att orka stå emot nästa gång. Det får vi aldrig glömma bort. Visar det sig i granskningen att någon gjort fel, kan den personen få komma tillbaka. Det finns många sådana berättelser i vår tradition.

Svenska kyrkan, media och dop

Med tillåtelse av Frida och Kristin har jag lagt upp
denna bild från själva dophandlingen.

De senaste dagarna har Svenska kyrkan förekommit flitigt i media. En ansträngd relation, kan tyckas. Så bra därför att idag få vara med om dop i kapellet på Kyrkans hus, i Marias lovsång. Ett dop med media-anknytning.

Tillsammans med en klass med blivande präster gick jag dit vid halv tolv-tiden. Kollegan Kristin Molander, som var med i TV-programmet

Tro, hopp och kärlek

hade i samband med inspelningen lärt känna Frida, som döptes idag. Det blev en stark upplevelse.

För mig var det viktigt att ta med 11 blivande präster. Jag tror att de kommer att vara med om många dop av vuxna under sina liv. 

Dopet innebär att vi inlemmas i Kyrkan och inbjuds att leva i Guds nåd. Det gäller inte minst när vi felar. I dopets källa finns förlåtelse.

Det jag skulle vilja se är att de trossyskon som i den senaste granskningen befunnits ha gjort fel, hittar tillbaka till dopets källa och att de där också finner Kyrkans gemenskap. Då kan felstegen infogas i raden av andra felsteg. Kung David och Paulus får sällskap. I berättelsen som inte främst handlar om felstegen utan om Guds nåd.

Enligt god dopsed ikläddes Frida 
den vita dopdräkten efter dopet.

Glädjen gick inte att ta miste på!