Svenska kyrkan granskas

Det verkar som den första stormen har lagt sig med anledning av att dels Aftonbladet, dels Sveriges Radio har granskat Svenska kyrkan på olika nivåer, när det gäller resor och representation, där misstanke finns om felaktigheter. Det handlar mest om anställda men även om förtroendevalda. Några kommentarer vill jag bidra med.

Utan att gå in på detaljer menar jag att åtminstone Aftonbladet tänjer väl mycket på sanningen. Mycket har säkert varit fel men det är samtidigt rimligt att ta vissa uppgifter med en nypa salt.

I somliga fall har resande i allmänhet kritiserats, på ett sätt som röjer att Aftonbladet och Sveriges Radio inte riktigt förstår att resor ibland är nödvändiga. Svenska kyrkan tillhör den världsvida kyrkan. Kristna i hela världen behöver mötas. Precis som människor i andra internationella sammanhang behöver mötas.

Med detta sagt vill jag rikta blicken inåt - mot min egen kyrka.

Det är min uppfattning att vår hierarkiskt uppbyggda organisation möjliggör att de som befinner sig i en privilegierad situation kan utnyttja detta till sin egen fördel. (Detta gäller självklart hela samhället. Min erfarenhet är att vi i kyrkan inte är bättre än andra). Vi skulle kunna minska riskerna genom att göra organisationen mindre hierarkisk. Utvecklingen verkar tyvärr gå åt andra hållet.

Om det visar sig att högt uppsatta personer på exempelvis kyrkokansliet har brustit undrar jag också hur det kan komma sig att överordnade inte vetat om att så skett. Misstanken föds hos mig att det varit del av en organisationskultur och att den i så fall varit känd.

Ett annat problem har med kommunikationspolicyn att göra. Sedan ett antal år tillbaka drivs en linje från den nationella nivån inom Svenska kyrkan att alla nivåer (och därmed alla församlingar) ska ha en gemensam grafisk profil. Församlingar och stift kan välja själva men trycket har varit stort. Det kan tyckas vara en god modell, för att nå ut med sin kommunikation. När grava felsteg begås i vissa sammanhang undrar jag om denna modell verkligen är att föredra.

Till exempel har Svenska kyrkans internationella arbete och Svenska kyrkan i utlandet ofta blandats ihop. Hustrun och jag har kritiserat denna sammanblandning. Inte för att vi har något emot utlandskyrkan. Tvärtom. Där utförs många gånger fantastiskt arbete. Men det är inte samma sak som det arbete, som utförs under rubriken Svenska kyrkans internationella arbete. Nu visar det sig att det plötsligt blir viktigt att hålla isär dessa delar av Svenska kyrkan.

Frågan är: behövs bättre rutiner? Förmodligen. Men vi behöver också ett samtal om värderingar.

I den världsvida kyrkan kan vi också få upp ögonen för den orättvisa världsordningen. Det blir ett memento!

Samtidigt bör vi inse att vi människor är människor i alla sammanhang. Frestelser finns överallt och ibland faller vi för dem. Den som gör det får såklart ta konsekvenserna av det.

Jesus Kristus, kyrkans herre, är vår befriare och frälsare. Hos Jesus kan den som brustit söka både förlåtelse för sin synd och hjälp att orka stå emot nästa gång. Det får vi aldrig glömma bort. Visar det sig i granskningen att någon gjort fel, kan den personen få komma tillbaka. Det finns många sådana berättelser i vår tradition.