Mördar-Anders och hans vänner …

På semesterns första dag öppnar jag en av de böcker jag införskaffade på studentbokhandeln i Uppsala häromdagen. Den är inte ny. Kom ut 2015. Det är Jonas Jonasson som skrivit den och titeln är densamma som rubriken till denna bloggpost. Dock med tillägget:

(samt en och annan ovän)

Det är klart att själva titeln påverkade mig till att köpa boken. Inte för att jag betraktar mig som en mördare utan för det andra ledet i titeln.

Dessutom har jag läst de två andra böckerna av samme författare. Den om hundraåringen och den om analfabeten. Den senare boken var intressant eftersom huvudpersonen var sydafrikan.

Bok nummer tre, den jag nu läser, visar sig ha fler beröringspunkter med mig än de tidigare. Utan att avslöja för mycket, för den som vill läsa boken, vill jag nämna de mest slående.

En av huvudpersonerna i boken är präst. Johanna. Hennes far var också präst. (Onekligen en koppling).

En bit in i beskrivningen av henne nämns att hon avslutade sin prästutbildning med ett år på Svenska kyrkans pastoralinstitut. (Det gjorde ju även jag och nu arbetar jag på det som kommit att ersätta pastoralinstitutet – Svenska kyrkans utbildningsinstitut). Jag måste säga att författaren är påläst och jag blir överraskad att en bok av denna art förmår använda korrekta begrepp.

Det gäller också uppgiften på sidan 125 om att prästen skulle kunna tänka sig att skänka en summa pengar till

Svenska kyrkans internationella arbete

Inte Svenska kyrkans mission (SKM). Inte Lutherhjälpen. Inte Act-alliansen. Utan just det som är det korrekta namnet på den del av Svenska kyrkan som arbetar med internationell mission och diakoni. Jag är imponerad.

När jag läser på insidan av bakre pärmen att författaren är journalist förklaras en del. Långt ifrån alla journalister är så pålästa men jag har mött tillräckligt många som är det. En eloge därför till Sveriges journalistkår.

Utöver dessa kopplingar är boken sprängfylld av bibelcitat. En del stämmer. Andra inte. Hur de kontextualiseras av prästen Johanna, mördar-Anders och deras tredje kumpan, Per, är en annan sak.

På sidan 142 får läsaren en tämligen initierad bild av Svenska kyrkans nuvarande situation med början i sjuttonhundratalet och framåt. Inte väntade jag följande mening i en bok med titeln Mördar-Anders:

Församlingar slog ihop sig med varandra i takt med att de krympte.

Tankarna far iväg till ett stycke i en annan bok jag just nu läser.

The Practice of Prophetic Imagination. Preaching an Emancipating Word

Det är den gammaltestamentliga exegeten Walter Brueggemann som skriver bland annat om att vi i vår tid befinner oss i

… in a strange mix of denial and despair. In our denial, we keep imagining that it will all “work out” and that the failure of our society is not as deep or long term as we might suspect. In our despair, we have the sinking feeling that there will be no return to a previous well-being, and we are left in a bad place about long-term prospects.

Nu talar Brueggemann inte bara om kyrkan utan om samhället i stort. Hur som helst kom jag att länka detta till läsningen av Mördar-Anders. På något sätt ser jag dessa två förhållningssätt i den samtida analysen av Svenska kyrkan. Förnekelse eller uppgivenhet.

Återstår att se om nästa del av boken innehåller några exempel på kunskaper och analyser om Svenska kyrkan och dess olika delar. Jag läser vidare med spänning.