Bolmsö, Bruno och Biskopen

Gud älskar alla och alla är välkomna i kyrkan. 

Mycket i livet är enkelt. Annat är komplicerat. Ibland är det enkla det mest komplicerade. Därför vill jag i denna bloggpost lyfta fram några olika perspektiv. För att problematisera och komplicera.

Bruno Edgarsson är kyrkvärd i Bolmsö kyrka. Han är dessutom ordförande i stiftsfullmäktige i Växjö stift. Han är intervjuad i tidningen Smålänningen idag. Han möter läsaren i en bild där han står framför Bolmsö kyrka. På insidan av grinden. Och grinden är stängd. Han uttalar sig kring frågor som gäller Pride, sexualitet och hur Svenska kyrkan bör förhålla sig. Jag delar inte hans uppfattningar -  mer än på en punkt. Det är just när han säger:

Gud älskar alla och alla är välkomna i kyrkan. 

Men jag inser att just dessa ord betyder olika saker för oss människor. Alla känner sig inte välkomna. 

Bakom det Bruno Edgarsson säger anar jag ett utanförskap. Att några andra tar plats och att han och andra inte längre får rum. Han berättar att han har vänner som lämnat Svenska kyrkan på grund av besluten kring samkönade äktenskap. Jag vet att jag tolkar det han skriver. Kanske har jag fel. Ur detta främlingskap kommer, tror jag, uttalanden om att han inte skulle kunna tänka sig att gå med i Pride och att homosexualitet är en trend. Samtidigt menar han att han inte vill döma någon som är homosexuell eller som går med i Pride.

Här finns naturligtvis ett stort problem. Att gå med i Pride är ju en aktiv handling. Den som gör det kan antingen definiera sig själv som homosexuell eller inte göra det. Den som inte går med i en Pride-parad kanske har skäl att inte göra det. Just denna frågeställning är inte så problematisk. Nog måste väl var och en få avgöra vilken parad hen deltar i?

Uttalandet att inte döma någon som är homosexuell är däremot oerhört mycket mer komplicerat. Det bygger på en slags föreställning att det går att välja. Så byt ut ett ord i uttalandet och säg att Du inte dömer någon som är kvinna, man, ung eller gammal. Som om den personen har valt att vara just detta.

Bruno Edgarsson har en åsikt. Det har han rätt att ha. Men de människor han uttalar sig om är verkliga människor. Det går inte att likställa rätten att ha en åsikt med rätten för en person att vara den människa hen är.

För mig är det självklart att Bruno Edgarsson har rätt att uttrycka sin uppfattning. Jag menar också att det finns plats för honom i Svenska kyrkan. Därför blir jag glad att biskopen i Växjö stift, Fredrik Modeus, i en kommentar i Smålänningen både uttrycker att han inte delar Bruno Edgarssons uppfattning men samtidigt att han som biskop inte vill lägga locket på. Jag uppfattar att Fredrik Modéus vill att åsikter ska komma upp till ytan, så att de går att bemöta och på sikt förändra.

Frågan är dock, och den ställs även till biskop Modéus, om Bruno Edgarsson kan sitta kvar som förtroendevald. Biskopen vill inte uttala sig om det. Begripligt i en kyrka som styrs av de olika nomineringsgrupperna. Enligt Aftonbladet tar ordförande för Centerpartiet i Kronobergs län, Per Schöldberg, avstånd från det Bruno Edgarsson har sagt. Frågan om han kommer att sitta kvar vet jag inte hur centerpartiet hanterar. Det mandat han sitter på i stiftsfullmäktige gäller väl oavsett vad nomineringsgruppen anser?

Ändå är det bekymmersamt att ordföranden i stiftsfullmäktige inte verkar vara medveten om att han inte bara är en privatperson utan att han i sitt uppdrag som just ordförande har en maktposition.

Det som dock griper mig mest är det foto, som finns i artikeln och som jag redan beskrivit inledningsvis. Där Bruno Edgarsson, som kyrkvärd, står vid grinden framför Bolmsö kyrka. Grinden som är stängd. Även om han är kyrkvärd har han inte tolkningsföreträde ensam. Bilden säger något.

Min gissning är att han inte själv valt platsen. Kommunikation är inte lätt. Men en person med en maktposition i Svenska kyrkan, som vill uttrycka sin egen uppfattning, bör välja en annan plats. Och skulle det vara så att journalisten föreslagit platsen, hade det förmodligen varit möjligt att säga nej.

Det är tråkigt att kyrkobyggnaden, som bör vara ett öppet och tryggt rum, förknippas med uppfattningen att homosexualitet är något främmande. Hur gärna än Bruno Edgardsson vill säga att alla är välkomna i kyrkan, blir budskapet ett annat.