Utbildningsinstitutet i SKT

Vad händer på utbildningsinstitutet?

... frågar Göran Lundstedt i en ledare i det senaste numret av Svensk Kyrkotidning (SKT). Det är en legitim fråga. Självklart ska resten av Svenska kyrkan bry sig om den skola, där en del av kyrkoarbetarna utbildas. (Jag skriver ’en del’ för att en del av de anställda i Svenska kyrkan kommer med utbildningar från andra håll).

Jag håller med Lundstedt om att ansvaret ytterst ligger på kyrkostyrelsen.

I denna bloggpost vill jag dock inte försöka svara på frågan, vad som händer på vårt institut.

Däremot vill jag kommentera en olycklig präst- och diakoncentrering i ledaren. Lundstedt skriver att de studerande befinner sig i en utsatt och pressad situation. Han förtydligar:

De har fått gå igenom antagningskonferenser. Nervöst fått träffa otaliga stiftsadjunkter och kanske flera biskopar som under olika sittningar och samtal kommit med ibland för kandidaten outgrundliga frågor och varje biskop har haft sin speciella form och agenda för att kolla om kandidaten är lämplig för tjänst i Svenska kyrkan. Till sist hänger allt på biskopen om kandidaten en gång ska få vigas till präst eller diakon. 

Därför är det viktig, menar ledaren, att utbildningsinstitutet präglas av god arbetsmiljö.

Jag är inte emot en god arbetsmiljö. Däremot vänder jag mig emot denna fixering vid vigningstjänsten. Visserligen har tidigare även blivande församlingspedagoger och kyrkomusiker nämnts. Men sedan osynliggörs de helt. Och det är dessvärre alltför vanligt.

Om jag förstått det hela rätt, var ett av de viktigaste skälen till utbildningsreformen att församlingspedagoger, diakoner, präster och kyrkomusiker skulle utbildas tillsammans. Om samverkan är viktig behöver alla synas. Så frågan kan också ställas:

Vad händer på Svensk Kyrkotidning?