Moder eller fader

I söndags var det Heliga Trefaldighets Dag. Vi firade högmässa på förmiddagen. När jag gav min kollekt, till Svenska kyrkans internationella arbete, i kollektomaten, uppmärksammades jag av en annan gudstjänstbesökare på det anslagna kollektcirkuläret. Det var underskrivet:

Gunilla Hallonsten
chef för Svenska kyrkans internationellalla arbete

Det såg lustigt ut, tyckte vi. Under kollektupptagning log denna gudstjänstbesökare och jag åt varandra. Internationellalla. Lalalalala ...

Vad jag inte tänkte på var formuleringen i den avslutande bönen. Det uppmärksammades jag på senare.

Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen.

I sociala medier har jag sett flera reaktioner. Dels på formuleringarna som tilltalar Gud i kvinnliga termer, dels att bönen handlar om att vi som ber ska uppmuntras.

Den som framför allt kritiserar val av genus, är Helena Edlund. På Kristen opinion, menar hon att bönen inte riktar sig till den kristna guden. Det är hårda ord. Samtidigt vill hon att vi ska börja föra seriösa teologiska samtal inom Svenska kyrkan. Det är ju bra. Men då kanske inte andra ska utmålas som avgudadyrkare.

En annan kritiker av bönen, som jag råkat på, är biskop Ragnar Persenius på sin blogg. Han menar att det är fel att be om uppmuntran.

Att fokus i bönen ligger på vårt eget behov av att uppmuntras och vår förmåga att vittna istället för på Guds storhet och handlande verkar inte ha funnits i synfältet när den skrevs.

Visst ligger det något i biskopens kritik. Men bönen innehåller väl också något om Guds storhet. På biblisk grund. Romarbrevet 11:33

… led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet

I själva verket är bönen uppställd som en klassisk kollektbön. Först en formulering som beskriver Gud, sedan en bön om vad som vi önskar ska hända med oss. Samt en avslutande del.

Min egen kritik handlar om att vi enbart beskrivs som givare. Inte mottagare i den världsvida kyrkan.

Samtidigt är det problematiskt att kritisera en bön. Å ena sidan är den skriven för att många ska be den. Då hamnar den under luppen. Å andra sidan är den ett uttryck för en enskild människas fromhet. Och bör mötas med respekt.

Det som satt igång mest debatt är nog ändå formuleringen som tilltalar Gud som Fader och Moder.

Under vår sista vistelse i Sydafrika hörde vi ofta formuleringen:

God, our parent.

Hur skulle det fungera om vi tilltalade Gud som förälder? Inte så bra, tror jag. Vi brukar ju inte göra det med våra egna föräldrar. Hej förälder ...

Vi behöver säkert samtala mer om detta i Svenska kyrkan. Och egentligen gör vi redan det. Handboksarbetet handlar delvis om detta. Nog måste vi väl kunna finna former där både den som önskar ett mer inkluderande språk får plats och samtidigt någon som inte kan tänka sig att ändra på vissa formuleringar i bön och gudstjänst, känner sig hemma. Eller måste vi gå skilda vägar nu? Eller ska några behöva ge sig?

Samtal och vilja till försoning! Det önskar jag!

Jag hoppas samtidigt att detta inte fördunklade den viktiga kollekten på Heliga Trefaldighets dag, som också kallas missionsdagen. Det var ju ändå huvudsyftet med kollektvädjan.