Galna byråkratin – behov av befrielseteologi

Måste helt enkelt reflektera över en artikel i Aftonbladet. Det är vårdbiträdet Annelie Carlsson, 56, som har tröttnat på byråkratin inom hemtjänsten. Hon ger ett exempel som både är tragiskt och skrattretande. Förmodligen mest skrattretande. Jag återger det nedan. Lite känner jag igen mig, efter tre månaders arbete i hemtjänsten hösten 2006. Men i Lindsdal, utanför Kalmar, var det inte så illa. Här kommer berättelsen om hur det går till att köpa en blytertspenna:

Karin, 85, har bara en stump kvar av sin blyertspenna. För att bara köpa en blyertspenna måste man åka längre bort än till butiken där Karin har rätt till sina veckoinköp. Något som tar längre tid än de beslutade minuterna.
Annelie talar med gruppledaren på hemtjänstenheten.
Gruppledaren skickar ett mejl till stadsdelen.
På stadsdelen fördelas sedan mejlet till rätt handläggare.
Handläggaren tar i sin tur kontakt med Karin och fattar därefter ett beslut.
Skulle Karin redan ha 115 timmar hemtjänst i månaden måste beslutet dessutom godkännas av högre chef.
Beslutet specificeras och anges i antal minuter enligt schablon, skickas sedan hem till Karin och till hemtjänstenheten.
På hemtjänstenheten måste en ny genomförandeplan skrivas som detaljerat visar hur man tänker genomföra myndighetens förändrade beslut.
Planen undertecknas av Karin och ett exemplar arkiveras på hemtjänstenheten samt redovisas elektroniskt till myndigheten.
Sedan hamnar det på Annelies schema. Hon tar mobilen och hastar hem till Karin, eftersom minuterna det tar för Annelie att gå till Karin inte är medräknade i beslutet.
Med personlig kod loggar Annelie in via GPS hos Karin och registrerar koden ”Ärende”. Schablonen ger henne trettio minuter för att gå och köpa blyertspennan.
Hon registrerar åter via GPS och loggar ut när inköpet är klart.

Skrattet sätter sig dock i halsen. Jag minns, när jag var kyrkoherde i Aneby. Hjördis, barntimmeledare, ville köpa en sandlåda, att placera utanför församlingshemmet i Frinnaryd. Jag erkänner mig skyldig till att denna sandlåda hamnade i långbänk.

Problemet var att vi inte kunde bestämma huruvida det var ett beslut för pastoratet eller församlingen. Tumregeln var att församlingen beslutar om alla lösa föremål men pastoratet om fastigheter och fasta installationer. Så hur beskriva en sandlåda? Dessutom tillkom allehanda säkerhetsföreskrifter. Exempelvis måste sanden skyddas mot eventuella katter och deras naturliga behov.

En annan fråga gällde huruvida vaktmästaren eller barntimmeledaren skulle ha ansvar för skötseln.

Vi bollade under några år denna fråga mellan olika nivåer. (Ja, jag inser att vi höll oss på en sandlådenivå). När vi äntligen var klara för ett positivt beslut hade barnkullarna minskat och den öppna förskolan lagts ner i Frinnaryds församlingshem. Tablå!

Det behövs en befrielseteologi. Organisationshysteri och byråkrati äter sig in i många sammanhang. Visst hör vi lärare, som har så fullt upp med att fylla i rapporter att själva undervisningen och elevkontakten blir eftersatt? Hur ser det ut på våra sjukhus och vårdinträttningar?

Som arbetsledande komminister i Kalmar var jag också med om att införa ytterligare rapporteringssystem för anställda. Gjorde jag rätt?

Vem ska befria oss från detta? Om det stämmer, som artikeln i Aftonbladet hävdar, så handlar det om att kontrollapparaten växer. Varför? Säkert för att ansvariga chefer högre upp i hierarkierna vill ha ryggen fri om något skulle gå snett. Förståeligt och inom rimliga gränser är det bra att dokumentera beslut och utvärdera. Men vem säger till, när det gått för långt?

Vårdbiträdet Annelie Carlsson, 56, löste sitt problem med blyertspennan på ett sätt, som jag gillar skarpt:

Jag tog med en penna hemifrån i stället.

Ett stort problem är hierarkierna. Ju fler nivåer med klämda mellanchefer, desto långsammare tror jag organisationerna fungerar. Men det är grannlaga. För ingen vill ha korruption. Om inget rapporteras eller granskas kan risken öka att vi människor missbrukar förtroenden.

Detta är en risk inte minst i den organisation jag nu arbetar inom. Svenska kyrkans internationella arbete samlar in stora summor pengar. Självklart måste de finnas en mycket rigorös granskning över hur dessa pengar används.

En avgörande aspekt för mig är att varje människa i en organisation uppskattas som en viktig person. Att vi tillsammans lär oss att lyssna på alla. Att människor med makt får hjälp att ta tillvara de synpunkter som förs fram från andra håll i organisationen. Det handlar mycket om attityder. Där tror jag vi behöver befrielse. Vi behöver tillit och mod.