Måste helt enkelt
reflektera över en artikel i Aftonbladet. Det är vårdbiträdet Annelie Carlsson,
56, som har tröttnat på byråkratin inom hemtjänsten. Hon ger ett exempel som
både är tragiskt och skrattretande. Förmodligen mest skrattretande. Jag återger
det nedan. Lite känner jag igen mig, efter tre månaders arbete i hemtjänsten
hösten 2006. Men i Lindsdal, utanför Kalmar, var det inte så illa. Här kommer
berättelsen om hur det går till att köpa en blytertspenna:
Karin, 85, har bara en stump kvar av sin blyertspenna. För att bara köpa en blyertspenna måste man åka längre bort än till butiken där Karin har rätt till sina veckoinköp. Något som tar längre tid än de beslutade minuterna.
Annelie talar med gruppledaren på hemtjänstenheten.
Gruppledaren skickar ett mejl till stadsdelen.
På stadsdelen fördelas sedan mejlet till rätt handläggare.
Handläggaren tar i sin tur kontakt med Karin och fattar därefter ett beslut.
Skulle Karin redan ha 115 timmar hemtjänst i månaden måste beslutet dessutom godkännas av högre chef.
Beslutet specificeras och anges i antal minuter enligt schablon, skickas sedan hem till Karin och till hemtjänstenheten.
På hemtjänstenheten måste en ny genomförandeplan skrivas som detaljerat visar hur man tänker genomföra myndighetens förändrade beslut.
Planen undertecknas av Karin och ett exemplar arkiveras på hemtjänstenheten samt redovisas elektroniskt till myndigheten.
Sedan hamnar det på Annelies schema. Hon tar mobilen och hastar hem till Karin, eftersom minuterna det tar för Annelie att gå till Karin inte är medräknade i beslutet.
Med personlig kod loggar Annelie in via GPS hos Karin och registrerar koden ”Ärende”. Schablonen ger henne trettio minuter för att gå och köpa blyertspennan.
Hon registrerar åter via GPS och loggar ut när inköpet är klart.
Skrattet sätter
sig dock i halsen. Jag minns, när jag var kyrkoherde i Aneby. Hjördis, barntimmeledare,
ville köpa en sandlåda, att placera utanför församlingshemmet i Frinnaryd. Jag
erkänner mig skyldig till att denna sandlåda hamnade i långbänk.
Problemet var att
vi inte kunde bestämma huruvida det var ett beslut för pastoratet eller
församlingen. Tumregeln var att församlingen beslutar om alla lösa föremål men
pastoratet om fastigheter och fasta installationer. Så hur beskriva en
sandlåda? Dessutom tillkom allehanda säkerhetsföreskrifter. Exempelvis måste
sanden skyddas mot eventuella katter och deras naturliga behov.
En annan fråga
gällde huruvida vaktmästaren eller barntimmeledaren skulle ha ansvar för
skötseln.
Vi bollade under
några år denna fråga mellan olika nivåer. (Ja, jag inser att vi höll oss på en
sandlådenivå). När vi äntligen var klara för ett positivt beslut hade
barnkullarna minskat och den öppna förskolan lagts ner i Frinnaryds
församlingshem. Tablå!
Det behövs en
befrielseteologi. Organisationshysteri och byråkrati äter sig in i många
sammanhang. Visst hör vi lärare, som har så fullt upp med att fylla i rapporter
att själva undervisningen och elevkontakten blir eftersatt? Hur ser det ut på
våra sjukhus och vårdinträttningar?
Som arbetsledande
komminister i Kalmar var jag också med om att införa ytterligare
rapporteringssystem för anställda. Gjorde jag rätt?
Vem ska befria
oss från detta? Om det stämmer, som artikeln i Aftonbladet hävdar, så handlar
det om att kontrollapparaten växer. Varför? Säkert för att ansvariga chefer
högre upp i hierarkierna vill ha ryggen fri om något skulle gå snett.
Förståeligt och inom rimliga gränser är det bra att dokumentera beslut och
utvärdera. Men vem säger till, när det gått för långt?
Vårdbiträdet
Annelie Carlsson, 56, löste sitt problem med blyertspennan på ett sätt, som jag
gillar skarpt:
Jag tog med en penna hemifrån i stället.
Ett stort problem
är hierarkierna. Ju fler nivåer med klämda mellanchefer, desto långsammare tror
jag organisationerna fungerar. Men det är grannlaga. För ingen vill ha
korruption. Om inget rapporteras eller granskas kan risken öka att vi människor
missbrukar förtroenden.
Detta är en risk
inte minst i den organisation jag nu arbetar inom. Svenska kyrkans
internationella arbete samlar in stora summor pengar. Självklart måste de
finnas en mycket rigorös granskning över hur dessa pengar används.
En avgörande
aspekt för mig är att varje människa i en organisation uppskattas som en viktig
person. Att vi tillsammans lär oss att lyssna på alla. Att människor med makt
får hjälp att ta tillvara de synpunkter som förs fram från andra håll i
organisationen. Det handlar mycket om attityder. Där tror jag vi behöver
befrielse. Vi behöver tillit och mod.
Bra tänkt och formulerat, gode svärson!
ReplyDeleteTack, svärfadren. Skönt att Du, som alltid, gör mig sällskap på barrikaderna.
ReplyDeleteVisst har även jag erfarenhet av detta, fyrkantigheten, och tar mig ändå för pannan. Var finns gråzonerna, möjligheten att inom vissa ramar (blyertspennor = låg andel i budgeten) = kunna tänka själv? I somras saknades det blyertspennor på arbetsförmedlingen i Uppsala. Det var helt omöjligt att knata iväg till närmaste bokhandel och inhandla en uppsättning eftersom upphandlingsreglerna gällde även detta. Gränser är bra, men hur sätter man dem?
ReplyDeleteDags att formulera "blyertspennans teologi". Kommer ihåg på högstadiet i Hoting (73-76) när vi varje månad fick en ny blyertspenna. Oavsett om vi behövde dem eller inte. Det ledde till att många sönderbrutna pennor låg i korridorerna. Jag sparade alla stumpar samt även de nya jag fick. Och jag tror att jag fortfarande har kvar en del.
ReplyDelete