Bloggpost en fettisdag

Mer och mer har fettisdagen kommit att bli en dag fylld av frågor. Årets semla (fastlagsbulle) åt jag redan i söndags: Fastlagssöndagen. Även om det var Kristi Förklarings Dag i den lokala lutherska kyrkan. (Till skillnad från den anglikanska, som firade sista söndagen efter Trettondedag Jul). Det går med andra ord att göra olika.

Alltså, jag ägnar mig inte åt ätande av fettisdagsbulle idag. Däremot åt eftertanke. Visst, jag inser att jag, enligt god kristen sed, har hela fastan på mig att göra detta. Men det jag nu tänker på är hur mycket det finns att tänka på.

I morse läste jag Markus 8:14-21, där lärjungarna åker båt med Jesus och glömt ta med sig bröd. Eller rättare sagt: de hade bara med sig ett enda bröd. Vi läser nog sällan dessa rader i vår svenska evangeliebok:

Lärjungarna hade glömt att ta med bröd; ett enda bröd hade de med sig i båten. Jesus varnade dem: ”Se noga upp med både fariseernas och Herodes surdeg!” Men de sade till varandra att de ju inte hade bröd med sig. Han märkte det och frågade: ”Varför säger ni att ni inte har bröd? Har ni ännu inte fattat och förstått någonting? Är ni så förstockade? Kan ni inte se fast ni har ögon och inte höra fast ni har öron? Har ni glömt hur jag bröt de fem bröden åt de fem tusen? Hur många korgar plockade ni då fulla med rester?” – ”Tolv”, svarade de. ”Och efter de sju bröden till de fyra tusen, hur många korgar fulla med rester fick ni då?” – ”Sju”, svarade de. Han sade: ”Förstår ni fortfarande ingenting?”

Jag ser ofta människor i Sydafrika som bär på ett enda bröd. Inte hembakat eller från mysiga bagerier. Det handlar inte om hipsters som just inhandlat trendigaste surdegsbrödet. Oftast är det en vanlig arbetare, som köpt en påse franskbröd och kanske en flaska läsk. Lunch. Onyttigt och dyrt. Det fyller mig med sorg.

Ge oss i dag vårt dagliga bröd.

Brödet är en företeelse, som tydligt visar hur orättvis vår värld är. De religiösa och politiska ledarnas surdegsbröd kan verka lockande, när vi vill slippa massproducerad formfranska men i samma ögonblick som vi tar den första tuggan inser vi att det vi åt ingick i det urgamla illusionstricket:

Bröd och skådespel åt folket.

Fastan handlar om bröd. Vad stoppar vi i oss? Vad är vi beroende av? Finns det sådant som är viktigare i vårt liv än kärlekens Gud?

För mig blir den kommande fasteperioden också en tid av eftertanke inför vår flytt tillbaka till Sverige om ungefär ett halvår. Vad kommer jag då att arbeta med? Hur ska jag få använding av det jag lärt mig i Sydafrika i det svenska sammanhanget, som en del i det globala? Ett sammanhang som förändrats en del under de snart två och halvt år vi bott i Sydafrika denna gång.

Via nätet följer jag med i diskussionen. Jag förfasas över det som sker i Paris och Köpenhamn, när judar återigen mister livet bara för att de är just judar. Jag tar avstånd från antisemitismen och oroas över utveckligen i Europa.

Jag känner ilska och sorg över 21 koptiska kristna som brutalt avrättas i Libyen.

Och jag förstår, via Al Jazeera, att oändligt många muslimer världen över dör i oändliga strider och självmordsattacker. Fruktansvärt.

I Sverige diskuteras som aldrig förr flyktingmottagning och integration. Min bön och förhoppning är att samtalet leder till ett bättre samhälle, där människor som flyr till Sverige tas emot på ett medmänskligt och klokt sätt.

Men våld och mord sker verkligen inte bara på grund av etnicitet eller religion. I Turkiet reser sig nu kvinnor upp, efter ett brutalt mord på en tjugo-årig student, en ung kvinna. Det var starkt att se hur kvinnorna bröt traditionen och bar kistan till graven.

Världen över späs det på med våld och övergrepp på grund av sexuell orientering, klasstillhörighet, ålder, fuktionshinder eller i stort sett vad som helst som får majoriteten i en viss situation att bruka våld.

När jag återvänder till Sverige ska jag ta med mig en del av det samtal som förs i Sydafrika (ett land som verkligen inte är ett paradis på jorden). Samtalet om hur olika människor kan leva tillsammans. Jag vet att det samtalet också förs i Sverige och på andra platser. Det måste föras.

I det samtalet vill jag kunna vara upprörd både över islamofobi och antisemitism. På en gång.

Ett nytt ord har dykt upp:

Åsiktskorridor.

Jag kanske inte helt förstått det, men det verkar som om bara vissa saker får sägas. Och det används på olika sätt. Har jag fel när jag uppfattar att i en åsiktskorridor får bara det som är PK uttryckas? Kan vi ha det så i en demokrati? Där vi är beredda att ge vårt liv för yttrandefriheten?

Egentligen vill jag säga:

Kan vi inte bara komma överens om att vi för en ärlig dialog kring det som sker och gör det i så stor respekt som vi bara kan?

Men jag förstår att det är för naivt. Det handlar om makt. Vem som har makt att avgöra vad som är rätt eller fel. Vad som är gott eller ont. Och våra vapen är våra tangentbord.

Om detta ska jag fundera under fastan 2015. Och be. Hur det blir med brödet återstår att se.

I mitt facebook-flöde finns det både människor som stödjer Palestina
och människor som tar avstånd från antisemitism. Känns bra!