Rispa, säck och aska samt biltvätt

Trots mina högskolepoäng och examina i teologi dröjde det länge innan jag riktigt förstod vem Rispa i 2 Samuelsboken var. Den som öppnat mina ögon är Allan Boesak. Jag läser en bok av honom just nu, som heter

Radical Reconciliation

När jag idag skulle åka iväg och få vår (Svenska kyrkans) bil tvättad, tog jag med mig boken, för att ha något att göra. Ska det göras miljövänligt, ska ju inte bilen tvättas hemma på gården, där sköljvattnet rinner ner i dagvattenledningarna.

Vi har fått bilen tvättad på en bensinmack i närheten förut men jag bestämde att vi skulle sluta anlita dem, eftersom föreståndaren (ägaren?) kallade de anställda (vuxna männen) för 'boys'. (Vilket var oerhört vanligt under apartheid-tiden). Inte acceptabelt.

Istället åkte jag till en biltvättinrättning lite längre bort. Eftersom jag anade att det skulle ta tid, tog jag med mig min bok:

Allan Aubrey Boesak and Curtis Paul DeYoung. 'Radical Reconciliation. Beyond Political Pietism and Christian Quietism'. Maryknoll New York: Orbis Books. 2013.

Så jag börjar läsa om Rispa. En ganska okänd gestalt i 2 Samuelsboken. Hon var bihustru till Saul. Efter Sauls död ligger Avner, Sauls överbefälhavare med henne. Är det våldtäkt? Kanske. Sedan förekommer hennes namn i slutet av 2 Samuelsboken, närmare bestämt kap 21. David har då utlämnat hennes två söner och fem av Sauls barnbarn, vars mor heter Merav. Detta för att få slut på en hungersnöd och även blidka givoniterna. Kropparna hängs upp till allmän beskådan och Sauls släkt bestraffas ytterligare, genom att inte de sju männens kroppar begravs. Då återinträder Rispa i handlingen. Förra gången vi mötte henne, i det tredje kapitlet, beskrivs hon som en kvinna utan makt, som kan behandlas hursomhelst. Nu är det en helt annan styrka som träder fram.

Rispa, Ajas dotter, bredde ut sitt säcktyg på klippan och stannade där från början av skörden ända till dess regnet från himlen strömmade ner över kropparna. Hon tillät inte himlens fåglar att röra dem om dagen och inte de vilda djuren om natten. När David fick reda på hur Rispa, Sauls bihustru, hade handlat lät han hämta Sauls och hans son Jonatans ben från Javesh i Gilead. Invånarna där hade rövat bort kropparna från torget i Bet-Shean, där filisteerna hade hängt upp dem efter segern över Saul på Gilboa. David hämtade alltså Sauls och Jonatans ben från Javesh, och även benen efter de sönderstyckade samlade man ihop. Sauls och hans son Jonatans ben lades i den grav där Kish, Sauls far, låg i Sela i Benjamins land. Allt skedde enligt kungens befallning, och sedan lyssnade Gud till bönerna för landet.

Hon får alltså kungen att ändra på sig. Kung David som trodde att oskyldigt blod, kunde skapa försoning med givoniterna. Men som säkert också ville visa sin makt. Såhär går det för den som sätter sig upp emot makten. Boesak menar att Rispa vägrar se det så. Hon ger allt, för att någon form av rättvisa ska skipas.

Boesak lyfter fram flera aspekter i berättelsen:

1. Försoning kan vi människor aldrig uppnå genom att offra oskyldigt blod.

"Doing violence on behalf of God is not what satisfies" God.

2. Den som har makt och privilegier kan inte definiera vad försoning är. Rispa flyttar fokus till från makten till offren.

3. Rispa visar också att David inte är ett offer (som han själv försöker hävda). Men hon framställer inte heller sig själv som ett offer.

4. Hon visar också vad en enda, enskild människa är i stånd att åstadkomma. Om hon tar risken. Ondskan vill få oss att tro att vi är maktlösa. Så är det inte.

5. Försoning, enligt Boesak, kan aldrig ske utan skam. Skuld, menar han är privat, men skam är alltid offentlig. Rispa utsätter kung David för detta. Han tvingas ändra sig och låta begrava de sju männens kroppar.

Så här långt inser jag att biltvätten inte sker i ett a-politiskt vakuum. Jag, vit skandinav, kommer med min bil till en sydafrikansk tvättinrättning. Den tas emot av några svarta män, som börjar tvätta den utvändigt. Jag går till kontoret och betalar till en indisk man, som även kör bilen från tvättplattan (när tvätten utvändigt är klar) till en plats, där en mängd kvinnor tar över, för att dammsuga bilen invändigt och damma av alla ytor och skaka mattor.

Apartheid avskaffades för 20 år sedan. Ändå lever så mycket kvar. Och inte bara i Sydafrika. I världen i stort delar vi upp varandra efter hudfärg och genus. Visst, det kom två svarta män också med varsin bil och fick dem tvättade och städade. Det finns alltid undantag. Men i stort består orättvisorna.

Jag kan inte låta bli att tänka på Rispa, hon som dag och natt fäktade runt bland de döda, korsfästa kropparna, för att skydda dem mot fåglar och vilda djur. Jag ser kvinnorna som omger bilen och inser att det är en mycket lång väg kvar.

Rispa bredde ut säcktyg. Känns passande, dagarna efter askonsdag, när vi under fastetiden klär oss i säck och aska.

 

Männen tvättar bilarna utvändigt.

Kvinnorna städar invändigt. Ägaren är på väg till kontoret.