Flickskolor och uppförandekoder!

Den latinska texten betyder:
"Inför Gud jag står!"

Så märkligt! Jag läser en bok av en av domarna i Sydafrikas konstitutionsdomstol, Edwin Cameron. Justice. A Personal Account. (Cape Town: Tafelberg. 2014) Jag har kommenterat den i ett par tidigare bloggposter. Här och här. På sidan 221 kommer så en rubrik:

The Constitutional Court rules on how far diversity must be protected

Det handlar om en flicka, som börjar på Durban Girls’High år 2002. (Redan här tänker jag: det var ju precis då, som våra döttrar började på St. Michael’s School, i Bloemfontein. Intressant!)

Det som händer är att flickan i Durban, Sunali Pillay, av sin mor, under septemberlovet, får tillåtelse att låta sätta en piercing i näsan. Inget märkligt, kan en svensk läsare tycka. Men den som gått på en flickskola i Sydafrika inser att här kan det bli problem. Och mycket riktigt: skolans uppförandekod (code of conduct) förbjuder piercing, med undantag av mycket diskreta örhängen. Högst ett i varje öra.

Jag tänker mig tillbaka till 2002. På St. Michel’s School i Bloemfontein. Hur döttrarna upptäcker att skolans regler förbjuder vissa typer av flätor i håret för flickorna. Om flickan är svart, får hon ha braids (små flätor) men är hon vit, får hon bara ha stora flätor (plait). Det står så i reglerna. Skälet är att det hör till de svartas kultur att ha små flätor.

För att göra en lång historia kort, så prövar först yngsta dottern sina chanser och låter inför hemresan till Sverige året därpå, fläta sitt hår i små flätor med s k extensions. Det blir en del reaktioner, eftersom hon kommer till skolan dagen före hemresan och vice rektor ser det hela och reagerar.

Sedan låter även näst äldsta dottern fläta sitt hår. Samtidigt agerar vi föräldrar med skrivelser till skolans styrelse, där vi påpekar att det kanske inte är helt lämpligt att år 2002 ha regler, som gör skillnad på svarta och vita. I Sydafrika.

Så småningom beslutas att alla flickor ska få ha flätor. Vi känner som familj stolthet över våra döttrar, som var med och förde en kamp för allas likhet inför ett regelverk.

Inte visste vi då att det pågick en liknande tvist vid en annan flickskola i landet. Kanske borde vi uppfattat det, för ärendet gick inte att lösa internt utan hamnade till slut i Sydafrikas konstitutionsdomstol, den absolut högsta instansen. Den dömde såklart till Sunalis fördel.

Skillnaden var den, om jag förstår Edwin Cameron rätt, att Sunali fick ha sin piercing, för att det hörde till den Tamilska, hinduiska kultur hon kom från. Det skulle i så fall betyda, att andra flickor inte fick rätt att ha piercing. Med erfarenhet från Sydafrika under snart sju år, i tre olika omgångar, tror jag det var så.

Det får mig att bli ytterligare stolt över döttrarna, som förde en kamp för alla och inte bara för vissa.